Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 69 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVI. Arvid Wittenberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samma år deltog han i striden vid Gorzno under
Herman Wrangel. Under trettioåriga kriget omnämnes
han första gången uti slaget vid Oldendorp, nära
Hameln, den 28 Juni 1633, der han och Stålhandske
hade befälet öfver finnarne å högra flygeln, och
hvilket slöt med seger för de svenska vapnen samt
Hamelns intagande. Följande året naturaliserades
Wittenberg såsom svensk adelsman. Uppgifterna om hans
nu följande befordringar äro osäkra och hvarandra
motsägande. Enligt en dylik utnämdes han i slutet af
1635 till öfverstelöjtnant vid Nylands och Tavastehus
regemente till häst samt derefter till öfverste
för ett värfvadt regemente finska ryttare; enligt
en annan anförde han redan i slaget vid Nördlingen
året förut såsom öfverste sitt eget regemente. Den
senare uppgiften synes vara sannolikast. Han blef
i detta slag tillfångatagen, men utvexlades snart
ocli kom under Johan Banérs öfverbefäl samt utmärkte
sig i striden vid Wittstock, hvilken, som bekant,
afgjordes till de svenska vapnens fördel genom den
kringgående rörelse, som finnarne verkställde och
utförde med lysande tapperhet.

Arvid Wittenberg.

År 1639, då Banér
måste lemna det förödda och utätna Mecklenburg och
med sin ringa armé vände sig mot Sachsen, utmärkte
sig Wittenberg i det betydande slaget vid Chemnitz,
der sachsarne blefvo slagna och skingrade, förjagade
inåt böhmiska bergstrakterna, under det Meissen och
Lausitz öppnades för svenskarne samt vederbörligen
brandskattades. Vid stormningen af staden Pirna var
Wittenberg äfven med och gick sannolikt icke heller
alldeles tomhändt från den tre dagars sköfling, som denna olyckliga stad
underkastades. Den betydande förmögenhet, hvaraf
Wittenberg senare visade sig vara i besittning och
med hvilken han brukade gång efter annan hjelpa
sin i trassliga affärer alltid befintliga drottning
Christina, talar derför. Det var
så tidens sed. "Man skulle taga för sig bra,
för att hafva något öfver för gamla dagar", såsom
man öppet sade.

Under Banér hade emellertid Wittenberg stigit upp till
rangen af generalmajor. Då den skicklige härföraren
dog, var Wittenberg en af de trenne generaler –
förutom honom, Pfuel och Wrangel – hvilka skulle
enligt Banérs förordnande gemensamt föra befälet
öfver den svenska arméen i Tyskland. Ställningen var
då ytterst kritisk. Soldaternas aflöning hade icke på
flera månader blifvit till dem utbetald, återtåget
hade uttröttat dem, och regementsöfverstarne, som
ansågo sig tillbakasatta och voro giriga efter både
byte och upphöjelse, sökte att upphetsa dem till
oroligheter. Den kraft, med hvilken den stränge Banér
sammanhållit de söndrade elementerna, var bruten,
och hans makt hade från en stark hand öfverflyttats
till trenne, hvilka voro sinsemellan afundsjuka och
sjelfrådiga och derföre äfven gemensamt svaga gentemot
de uppställda anspråken. Man fordrade ersättning
för innestående sold, rika belöningar och att
befordringarne ej skulle bero af öfverbefälhafvarne
ensamme, utan afgöras genom lottning – men det värsta
af allt var, att man äfven fordrade rätt att deltaga
i besluten om härens rörelser, hvarigenom denna
enhet och tystlåtenhet, som är hufvudvilkoret för
militära operationers lyckliga utförande, skulle gå
förlorade. Kortligen, allt bebådade upplösning och
förstörelse.

Sjelfva oeniga, hade de trenne öfverbefälhafvarne icke
styrka att motsätta sig dessa anspråk, utan nödgades
bifalla öfverstarnes fordringar, hvilka till och med
sände ombud till Stockholm, för att af regeringen
fordra, det hon skulle utse en man af tysk härkomst
till öfverbefälhafvare. "Missnöjet öfvergick sålunda
till myteri, och lägret liknade en soldatrepublik",
säger en häfdatecknare. Täta rymningar till den
kejserliga hären ägde rum, så att denna var väl
underrättad om anarkien inom den svenska hären. Det
var då, som Piccolomini ville begagna sig häraf och
kasta sig öfver svenskarne, för att krossa dem, men i
stället blef slagen af dessa, som i sina halffärdiga
förskansningar utanför det af dem belägrade
Wolfenbüttel hade Banérs svarta likkista i sin
krets och, besjälade af hans ofvan det kalla stoftet
lefvande, mäktiga krigaranda, tillbakakastade anfallet
och beredde Piccolomini ett nederlag, hvars betydelse
dock förringades genom de tyska bundsförvandternas ej
så sällan inträffande, förrädiska overksamhet. Genom
lottning hade Wittenberg fått öfverbefälet i denna
strid, hvilken blef så vigtig för svenska armén,
i det att denna nu betryggades för någon tid mot
anfall af fienden, hvaremot ett nederlag här måhända
skulle gjort ett nesligt slut på de bragder, Sveriges
söner utfört i det långvariga kriget. Men det inre
tillståndet förvärrades. De tre öfverbefälhafvarne
tvistade med hvarandra om företrädet; soldaterna
fingo ej sold; dessa och officerarne voro i en
förbittrad stämning, tyskarne visade lust att affalla
och hemliga underhandlare underblåste tvedrägten. En
naturlig följd häraf var, att den svenska arméen
förblef overksam, under det att den kejserliga trängde
framåt och fick några framgångar.

Slutligen anlände från Sverige Torstenson för
att ensam öfvertaga befälet. Han återställde
genast disciplinen och grep med kraft itu med
operationerna. År 1642 började han sin segerrika bana
med ett infall i Schlesien, hvarvid Wittenberg sändes
förut och tog fästningen Glogau med storm, för att
bana väg för hufvudarméen. Torstenson drog till sig
förstärkningar, bröt in i Sachsen och hotade Leipzig,
för att förmå den kejserlige befälhafvaren Piccolomini
till att våga ett fältslag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>