Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVI. Arvid Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här, på de slätter der Gustaf Adolf tio år förut
vunnit sin stora och lysande seger, mötte de båda
härarne hvarandra den 26 Oktober (g. st). Minnet
af hvad hjeltekonungen på denna plats utfört
med sin lilla hop lifvade de svenska krigarnes
mod och stärkte deras tillit. Den svenska arméen
innehade den ställning, som Tilly haft på denna
plats tio år förut, och de kejserliga hade valt
Gustaf Adolfs positioner. Med ytterlig våldsamhet
och blodtörstig förbittring rusade de båda härarne
emot hvarandra. Wittenberg, som jemte Stålhandske
anförde högra flygeln, var i första linien och
angrep de kejserliga, innan dessa ännu hunnit att
ställa upp sig, med sådan kraft, att de började vika
och slutligen bragtes på flykt. Genom denna snabba
handling, som skingrade de kejserliges venstra flygel,
blef dagen till väsendtlig del svenskarnes. Och här
fäste pfalzgrefven Carl Gustaf, som i denna drabbning
för första gången var med den svenska hären, sin
uppmärksamhet på den djerfve och rådige Wittenberg.
Då kriget med Danmark utbröt följande året, anförde
Wittenberg en af de svenska arméafdelningar, som
i December inbröto i Holstein, och deltog i de
snabba rörelser och segrar, som knutit ett så högt
anseende vid Torstensons strategiska duglighet. I
Januari 1645 befordrades Wittenberg till general af
kavalleriet och anförde kort derpå, när Torstenson,
som af de kejserlige dragits tillbaka från Danmark,
ville kasta sig in i de kejserliga arfländerna,
men möttes af Hatzfeld vid Jankowitz den 24 Febr.,
i det slag, som nu följde, svenska arméens högra
flygel. Äfven här var Wittenberg Torstensons högra
arm, slog fiendens venstra flygel, skingrade hela
dess kavalleri och afgjorde den första delen af
striden, eller den som stod före middagen. Men de
kejserliga hade, sedan de rymt fältet, åter uppställt
sig i ny slagordning bakom ett berg, och nu satte
sig Torstenson, fastän han led så mycket af gikt,
att han måste föras i en bärstol omkring, sjelf i
spetsen för sina trupper, och slog på eftermiddagen
i grund den kejserliga arméen. Intet hinder fanns
nu mera mot svenskarne, hvilka äfven ryckte stadigt
fram mot den kejserliga hufvudstaden. Wittenberg
gick före och intog Iglau; flera andra platser på
vägen till Wien föllo i svenskarnes händer, och den
kejserliga familjen beredde sig till att fly. Vid
bryggan öfver Donau till Wien togs ett fäste, der
man inlade besättning. De kejserliga ryckte ut för
att återtaga fästet. Wittenberg skyndade med sitt
kavalleri ditåt för att undsätta det, men kom för
sent, emedan besättningen genom förräderi redan
uppgifvit det. Också utgjordes den af nyvärfvade
krigsfångar ur kejserliga hären, fastän Torstenson
uttryckligen befallt, att man skulle der endast
använda pålitliga svenska veteraner. Torstenson
måste draga sig tillbaka och beslöt nu att, på grund
af sin tilltagande sjuklighet, lemna öfverbefälet,
hvilket innehades af Wittenberg, tills den nyutsedde
öfverbefälhafvaren Carl Gustaf Wrangel hann att
anlända.
Vinterqvarter togos nu i Böhmen, hvilka Wrangel,
som hotades af de öfverlägsna kejserliga, dock måste
uppgifva och draga sig till Thüringen, hvarifrån han
skulle möta den franske marskalken Turenne. Wittenberg
fick nu i uppdrag att afgå till Schlesien, för att
skydda hufvudstyrkan mot anfall österifrån. Härifrån
gjorde han, i en träffning slående de kejserliges
general Montecuculi, ströftåg inåt Böhmen och Mähren,
hvarvid han hårdt brandskattade, samt undsatte
Olmütz, Neustadt och Eulenberg, derpå återvändande
till Schlesien, som han vid årets slut höll besatt.
Wittenberg uppsteg nu till rikstygmästare,
krigsråd och general af artilleriet. Följande
året (1647) förenade sig Wrangel med Wittenberg i
Böhmen, hvarefter de gemensamt angrepo och intogo
staden Eger. Då Wrangel, på grund af ett olyckligt
svältkrig och diplomatiska ränker, måste på hösten
draga sig tillbaka inför en öfvermäktig fiende till
Meissen, skickades Wittenberg åter till Schlesien,
för att betäcka Pommern jemte eröfrade orter i
Mähren. Alldenstund Iglau, som han skulle undsätta,
redan tagits af de kejserliga, tog Wittenberg med
sina trupper vinterqvarter i norra Schlesien.
Det långvariga krigets sista år inträdde med föga
gynsamma utsigter för de svenska vapnen, hvilka dock
snart ändrades. Königsmark afsändes med vestra sidohären till
Böhmen, dit Wittenberg befalldes att följa honom med
den östra. Under tåget mot Böhmen inställde sig en
f. d. österrikisk öfverstelöjtnant, som genom olyckor
bragts till tiggarstafven, Ernst Odowalsky, hos
Königsmark och föreslog denne att genom öfverraskning
intaga Prag. Königsmark beslöt att våga försöket,
fastän han blott hade kavalleri och endast 500 man
fotfolk hos sig, samt intog natten emot den 16 Juli
vestra eller s. k. lilla sidan af Prag, utan någon
annan förlust än en död och tvenne sårade. Wittenberg
anlände till Königsmarks förstärkning, och angreppet
på den östra delen af staden börjades, hvilken dock
äfven erhöll förstärkning, så att en formlig och
långvarig belägring måste inledas. Härunder ströfvade
Wittenberg omkring i landet samt anföll och intog
fästningen Tabor, der han kom i besittning af ett rikt
byte. Han tillfångatog sedan den kejserlige generalen
Buchheim, som kommit till Prags undsättning, jemte
flera andra af det kejserliga befälet.
Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade emellertid af
drottning Christina utnämts till öfverbefälhafvare,
och han anlände med förstärkning till Prag, för att
påskynda stadens belägring. Anfallet mot gamla staden
börjades genast, men försvaret var tappert och flera
stormar afslogos. Stora brescher hade dock skjutits
i murarne och svenskarne hade till och med fått
fast fot inom staden, då ny kejserlig undsättning
anlände, hvarigenom pfalzgrefven tvangs att upphäfva
belägringen och ryckte nedåt Budweis, der Wittenberg
vann en seger, som möjliggjorde pfalzgrefvens förening
med Wrangel, då i det samma underrättelse ingick om,
att fred blifvit sluten.
Wittenberg upphöjdes sedan af sin tacksamma drottning
till friherre, den 26 Mars 1651, och befordrades
månaden derpå till riksråd samt följande året, den
3 Januari, till grefve.
Snart inträffade Christinas tronafsägelse och Carl
Gustafs tronbestigning 1654. Hvilken skilnad emellan
denne konungs kröning och den praktfulla ståt, som
utmärkte drottning Christinas! Allt måste nu lånas
af de rika slägterna, ty den slösaktiga och på samma
gång rofgiriga Christina hade icke i hela det stora
slottet qvarlemnat mera husgeråd än en gammal säng i
Carl Gustafs eget rum samt tapeter i detta och i en af
salarne. Vid kröningsmåltiden måste riksdagsbönderna
äta på trätallrikar och man kunde ej ens bestå dem
en duk på bordet.
Vi hafva förut i vår lefnadsteckning af Ascheberg
framhållit de skäl, som enligt vårt förmenande drefvo
Carl Gustaf att välja en krigarekonungs äfventyrliga
bana i stället för en fredsfurstes. Också hade han
redan inom sig beslutat att anfalla Polen, som gick
sin upplösning till mötes. I riksrådet röstade dock
Wittenberg för, att man först borde angripa Danmark,
för att nedbryta dess konung och tvinga honom att
hålla fred, hvarefter man skulle kunna hafva fullt
fria händer mot Polen. De framtida händelserna buro
vittne om, att Wittenberg i detta fall bedömt sakerna
rätt.
I April 1655 utnämde konungen Wittenberg till
fältmarskalk och guvernör i Pommern, dermed visande
att han ville bryta med de gamla och höga slägterna,
hvilka sökte att inskränka både konungens och
folkets makt, för att lägga väldet uteslutande hos
det mestadels af högadeliga bestående riksrådet.
Ty med dessa Wittenbergs utnämningar stod en
hög befälhafvarepost i polska kriget i tydligt
samband. Wittenberg samlade omkring sig i Stettin en
utmärkt armé om 17,000 man, till det mesta veteraner
från det trettioåriga kriget. Samma dag Carl Gustaf
afreste från Stockholm för att skynda ut i kriget,
eller den 3 Juli, uppbröt Wittenbergs här från
Stettin och började sin marsch genom Hinterpommern mot
Polen. Den 8 Juli stod Wittenberg vid polska gränsen,
der han sammankallade sina trupper och befallde dem
å konungens vägnar att sorgfälligt afhålla sig från
plundring och våldsamhet mot polackarne. Den 9 Juli
lemnade svenska flottan med Carl Gustaf Dalarön och
gick till sjös. Vid afskedet tillsporde en rådsherre
konungen: "Hvar träffas vi härnäst?" – "I Warschau",
löd Carl Gustafs stolta svar. Samma dag gick
Wittenbergs här med flygande fanor och klingande spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
