Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammerfest - Svarte-Petter. Av Lucas. (Med illustration sid. 73, - Ett äfventyr med Indianer. Ur Morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu har staden öfver 1100 invånare. För sin
uppkomst har Hammerfest i första rummet att tacka
hvalrossfångsten i Ishafvet, som på senare åren
börjat idkas med stor ifver och vid hvilken många
menniskor funnit en lönande sysselsättning.
Om stadens yttre är icke mera att säga, än att den
ser rätt treflig ut, för att ligga så nära intill
polen och i ett så fruktansvärdt klimat. Husen, af
hvilka några äro verkligen nätta, ligga spridda på
större eller mindre afstånd, på
hvilka man här och der sökt, med imitation från
sydligare trakter, åstadkomma planteringsland, i
hvilka sommarsolen ganska hastigt lockar fram några
grönsaker. Gatorna äro belagda med flata stenhällar
och ganska vackra, liksom äfven kyrkan, som midt i
staden höjer sin spira. På senare åren har man arbetat
mycket på att försköna staden och dess omgifningar,
men naturen har dock visat sig för sträf, för att
kunna öfvervinnas, och arbetet har burit föga
frukt. Också är denna stad den nordligaste på jorden.
Svarte-Petter.
(Med en illustration, sid. 73.)
Samlad re’n familjen är
i salongen, helt förtroligt,
och i qväll "de små" få roligt:
Svarte-Petter spelas här.
"Lillan" första "strecket" fått,
men är ända nöjd med leken,
visar korten, glömsk af sveken
verlden tror hon än om godt!
Midt emot, vid bordets rand,
syster Mary, herr kusinen
sitta tysta – fast med minen
tankar vexlas nog ibland.
För en distraktion med fog
mamma, godlynt, Mary bannar,
då helt plötsligt "knekten" stannar
just hos henne; – otur nog!
Spelets "reglor" följas må:
herr kusinen, närmsta grannen,
Är att straffa rätta mannen;
genast hon "mustasch" bör få!
Men hon rodnar ändå, fast
svart på hvitt ej passar illa –
fast "mustaschen" blir en villa,
gör mot hyn en god kontrast!
Ah! – hon vill naturligtvis
(skälet dock hon ej törs nämna)
så ej sina läppar lemna
fritt åt honom just till pris.
Dock – hon straffad blir till slut.
Äldre systerns öga lyser
svärmiskt – sjelfva mamma myser
skälmskt, men ser belåten ut. –
Gerna kan man medge, att
Mary tankspridd var i spelet;
men ej hennes var ju felet –
Amor spelat här ett spratt!
Lucas.
Ett äfventyr med Indianer.
(Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
Brasan sprakade i kakelugnen, lampan brann på
divansbordet, toddyvattnet rökte och gamle herr
Barkman satte bort cognaksflaskan i det
han höjde sitt glas och nickade på hufvudet emot en
ung man, som satt bredvid honom på en soffa.
"Ja, nu är man då hemma igen", sade den gamle.
"Morbror har varit borta, låt mig se ..."
"Men är inte hemkommen som ’rika morbror’", afbröt
herr Barkman med ett leende, "nå ja, det kunde du,
min själ, gerna pretenderat ... vara i Amerika i
öfver trettio år och återkomma med ungefärligen samma
toma börs, som då jag for. Nej men, du, en gränsbo
vandrar inte alltid fram sitt lif på rosor. Hade
jag i mitt nybygge vid Platte-floden ej varit ägare
till ett väl späckadt bokskåp och för resten haft
så pass kommunikation med verlden, att jag då och då
ytterligare kunnat förse mig med lektyr, så, anfäkta,
hade mången dag känts lång nog."
Den gamle herrn smuttade på sitt toddyglas och tände
en liten kritpipa samt återtog:
"Inom skönlitteraturens område i våra dagar
framträder städse nya och nya författarenamn med
olika skildringar både ur menniskolifvet och från
naturen. Men hvem kan väl följa med allt i denna
skiftande panorama, icke olik kanske anblicken af
en stor stad med mångahanda monumenter och former
– der ser man måhända ett vänligt hem, en leende
promenadplats, en bullrande festivitetslokal, ett öde
kyffe, den fina verldens glänsande salar, flitens och
idoghetens tillhåll. Men öfver alla dessa tusentals
arkitektoniska gestaltningar höjer sig den imponerande
katedralens väldiga massor med
sina mot himlen skyhögt sträfvande spiror, med
till ett stort helt sammanflätade otaliga detaljer,
som mäktigt fängsla vår fantasi och känsla, och som
sist dröja qvar i minnet äfven sedan man förlorat
den sköna panoraman ur sigte."
Herr Barkman rörde härvid med skeden om i sitt glas,
kanske icke missbelåten öfver den liknelse, han nyss
hade funnit i ett ämne, som synbarligen intresserade
honom, och fortfor:
"Ja, så ungefärligen, som katedralens tvillingsspiror,
så höja sig inom den moderna litteraturen Walter
Scotts och Fenimore Coopers namn i förening med
dessa rika skildringar från deras fosterlands natur,
som röra sig i deras snilles oförgätliga skapelser,
hvilka, sedan så mycket annat förbleknat, ännu stå
lefvande klart för vår själs öga."
Den gamle stötte härvid hårdt till sin systersons
glas och återtog med glänsande blickar:
"Ingen af den civiliserade verldens läsare är obekant
med denna på en gång verkliga och poetiska verld,
som rörer sig i dessa skalders verk."
"Nej, det är obestridligt, hvem skulle inte känna
dem", sade systersonen, som, fastän han aldrig
läst en rad af de båda namngifna författarne, men
genom tvenne glas toddy och kanske i förening med
vissheten om att hr Barkman i botten på sin börs hade
en del onämda klingande dollars och några präktiga
bankanvisningar, råkat i den sinnesstämning, att
kunna medgifva hvad som helst.
"Och", återtog den gamle, "liksom Scott lemnar oss
skildringar från sitt fosterland, så ’berättar’
Cooper från andra sidan om Atlanten och om sitt
hemlands natur och folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
