Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 78 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr med Indianer. Ur Morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset - Grönland. II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"’Den listige räfven!’ så ropade vi om hvarandra
medan mrs Moss hotande utsträckte den väpnade handen,
för att gifva Nobechin sin lön; men lika hastigt,
öfverväldigad af en vekare sinnesrörelse, ryggade
tillbaka. ’Jag kan det icke’, mumlade hon.

"Nobechin kastade på oss en vild, stirrande blick,
derpå öppnade han sina händer och föll rullande ned
i brådjupet, der ormbunkar frodades, medan en smal
dalgång öppnade utsigten till en under några strålar af morgonsolen i
grönt och gult skiftande slätt.

"’Nu är han då död’, ropade spanioren, ’jag tycker
mig under de slutna ögonlocken riktigt kunna se hans
lömska, lurande blickar.’

"Men i samma minut gjorde indianen en hastig rörelse
och störtade upp i fullt språng. Nobechin hade
verkligen öfverlistat oss; men vid Platte-floden
syntes han aldrig mera."

Peregrinus.

Grönland.

II.

I närheten af Cap York följde vi
längs kusten i hopp att anträffa några infödingar.
Då jag år 1854 medföljde doktor Kane, medtog han
från en af de grönländska kolonierna en jägare vid
namn Hans, som likväl, efter att troget hafva följt
med nära två år, plötsligt öfvergaf honom för en af
landets sköna och bosatte sig bland de vilda stammarne
å sydstranden af Baffins-viken. Under förmodan att han
nu måhända ledsnat vid sin frivilliga landsflykt och
att han följaktligen väntade på något skepp, för att
kunna komma tillbaka, nalkades jag stranden på ett
bösshålls afstånd, hvarvid jag upptäckte en grupp
menniskor, som genom de lifligaste rörelser sökte
fängsla vår uppmärksamhet. Jag steg genast i en båt
och begaf mig i land, och verkligen, der var han,
föremålet för mitt sökande! Sex års vistelse bland
infödingarne på denna öde kust hade fullkomligt bragt
honom ned till deras nivå af vedervärdig fulhet.
Han beledsagades af sin familj, som helt och hållet
var instufvad i hudar, och som betraktades ytterst
nyfiket af vårt folk; ända tills nu hade vi ej
anträffat riktigt vilda eskimåer.

Upp mellan höga klippor och massor af snö ledsagade
oss Hans till sitt
tält, beläget på en brant höjd, en mycket olämplig
boningsplats för en fiskare, men särdeles passande
för den som önskade hålla utkik. Der hade han i långa
år spejat efter någon seglare. Ena sommaren efter den
andra hade gått förbi, och i sex år hade han förgäfves
suckat efter landsmän, fädernebygd och ungdomsvänner.

Tältet var särdeles ruskigt, förfärdigadt af skälhudar
och knappast nog stort för att herbergera den lilla
familjen, som trängdes omkring oss.

Grönländsk fågelfängare.

Vi hade redan lagt upp i vårt vinterqvarter och försett
oss med fulltaliga hundkoppel och selar för färden uppåt
norden; men under de första dagarne af november
inträffade en epidemi, som borttog största delen
af våra hundar och hotade att göra alla våra
blifvande upptäckter om intet. För att nu skaffa
oss hundar, måste vi uppsöka och förena oss med
några eskimåfamiljer samt förmå dem att bosätta sig
invid fartyget och underhållas af våra förråder eller
jagtbyten, emot det att de afstodo sina hundar till
vår disposition. Planen lyckades också, och snart
sågo vi fartyget omgifvet af en liten eskimåkoloni
på tio eller tolf personer. Bland dem var Hans’
svärfar, Tcheitchenguak, och svärmor, Kablunet,
jemte hans unga svåger, Angeit.

Det gamla parets yttre var just icke förföriskt,
men deremot typiskt för infödingarne. De hade bredt
ansigte, väldiga tuggverktyg, men trång panna, små
svarta ögon och platt näsa. Det ständiga förtärandet
af fett, hvarigenom det är för dem möjligt att motstå
det stränga klimatets verkningar, åstadkommer i deras
ansigten en pussighet, som nästan begrafver både näsa
och ögon och hvilken ökar deras fulhet. Bakom läpparne
syntes två rader tänder, hvita som elfenben, men
nötta af hård och mödosam tjenstgöring. Infödingarne
begagna nämligen tänderna till en mängd olika sysslor,
till att uppmjuka och preparera hudar, lika väl som
till att tugga det sega, traniga köttet. Håret var
becksvart, men icke särdeles rikt. Tcheitchenguak
hade mera skägg än jag förut sett någon af hans
landsmän bära, ehuru endast på öfre läppen och under
hakan. I allmänhet äro eskimåernas ansigten skägglösa;
de tillhöra den mongoliska typen. Till växten äro de
små, med mycket symmetriska proportioner, och hvarje
rörelse utvisar, att de blifvit härdade genom sitt
torftiga och ansträngande lefnadssätt. Toaletten är
nära nog lika för begge könen: ett par skaftskor,
strumpor, benkläder, vantar och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>