- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
82

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vegetationsbild från Guinea-viken - Drömmande och vaken. Av G. S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vegetationsbild från Guinea-viken.

Växtverlden uppträder med en för hvarje luftstreck
egendomlig fysiognomi, som företrädesvis
karakteriseras af trädens grenställning och
bladformer. Samma dekorerande roll, som granen eller
björken blifvit anvisad i ett nordiskt landskap,
spelar palmvegetationen i de tropiska zonerna;
men under det ögat på förra stället smekes mera
genom trädens gruppering och en form, som tyckes
ämnad att nedsläppa så mycket solljus som möjligt
till jorden, så synas palmskogarne med sina breda
saftiga blad bestämda att uppsupa solstrålarne och
derigenom skydda växtligheten der nedanför, hvilken
i den ljumma skuggan utvecklar en tröttande rikedom
på egendomliga former. En annan olikhet visar sig
äfven deruti, att under det årstiderna i de norra
eller mera tempererade zonerna spela hufvudrollen,
sålunda, att växtligheten hufvudsakligen betingas af
solvärmen, så är detta icke fallet i tropiska zonen,
der jordens större fuktighet blir bestämmande för
vegetationens utveckling.

Detta visar sig tydligast på vestkusten af
Afrika. Denna företer ej någon synnerligen
rik vegetation i allmänhet, åtminstone ej
i jemförelse med hvad förhållandet är vid de
amerikanska kusterna under samma breddgrader;
men öfverallt, der något utmynnande flodvatten
sällar sig till eqvatorialvärmen, utvecklar sig
en utomordentlig växtlighet, som bjert sticker
af mot de torra landsträckornas enformiga
ofruktbarhet. Sedan urminnes tider är det vid
Nilflodens utlopp befintliga Deltalandet ryktbart;
lika yppig är den under liknande omständigheter
bildade kuststräckan vid Guinea-Golfen, endast att
naturen här ej kufvats af det menskliga arbetet,
utan ännu bibehåller sin ursprungliga karakter af
vild, tropisk skönhet. Palmvegetationen uppnår här
sin högsta utveckling i afseende
å arternas storlek och mångfald. De jättelika
bladkronorna bilda en enda sammanhängande dôm, som
nedsläpper ett mystiskt brutet ljus bland de otaliga
pelarstammarne, hvilka till ogenomtränglighet siras af
lianer och klängväxter, hvilka åter nedsända talrika,
bladlösa luftrötter, liknande vridna pipskaft. Härtill
komma de med fjäderdelade blad och lifligt färgade
fjärilsblommor smyckade skidfruktträden. Mimosorna
utandas sin vällukt i den af fuktighet mättade
luften, och öfver trettio arter stora orchideer
öppna här sina lysande, underligt formade blommor;
den äfventyrliga pandanen (pandanus) sprider sina
stängelrötter öfver den sorlande bäcken, skyld af
ormbunkarnes och Aaronstafvens jättestora blad.

Vår afbildning lemnar en efter naturen tecknad
scen från Prins-öarne i Guineaviken. Här finna vi
också pandanen i midten af taflan. Denna växt kan
räknas som slägting till palmernas familj och hör
tillsammans med denna till de mest karakteristiska
egendomligheterna för dessa trakter. Han påminner
också om denna slägtskap genom sin smärta stam och en
bladkrona af stora, jemnbreda, alltid gröna blad;
men afviker genom formen på rötterna, hvilka ett
godt stycke ofvan jorden grena ut sig från stammen
och tyckas liksom suga sig ned i gyttjan. De bär-
eller stenfruktartade frukterna omsluta frön med ett
köttaktigt, ägghvitartadt innehåll, som hos många
arter är ätbart. Anmärkningsvärd är i detta fall
Pandanus odoratissimus, som bär ytterst välsmakande
och välluktande frukter, till formen klotrunda och af
ett menniskohufvuds storlek. Den odlas derföre och är
af stor betydelse i infödingarnes hushållning. Näst
palmerna höra pandanerna till de imposantaste
trädformerna bland monokotyledonerna och till de
förnämsta prydnaderna i våra växthus.

Drömmande och vaken.

Det var en tid, då lifvet ännu log
I morgonrodnad för mitt tjusta öga,
Då inga sorgens suckar barmen drog,
Men löjet herrskade ifrån det höga
Och oskuld skalkades i hvarje vrå
Af skapelsen. Från himlahvalfvet myste
Med ljuflig glans den gudafacklan då,
Som sälla varelser på jorden lyste.
Uti en evigt vexlingsdiger vår
Den tjusta men’skan dal och höjd beträdde;
Och täcka blommor uti hvarje spår
Af hennes fot den blyga jord beklädde.
Melodiskt ljöd ur bäckars silfvermalm
En englahymu i dalens dunkla sköte,
Der liten fågel qvad sin morgonpsalm,
Och älskar’n ilade till kärligt möte
I mjuka grottans drömmande mystèr,
Att der vid himmelsk barm en sabbat fira.
Hvar buske smyckad stod med purpurbär
Och späda rankor kring hvar gren sig vira,
De gyllne drufvor speglade sin prakt
I lugna vikens stilla azuryta
Och lockade med nöjets gudamakt
Den sälla men’skan att dem plocka, bryta.
Den spaka tigern, ännu allas vän,
På blomsterfält det fromma lammet smekte.
Guldlockigt barn, så djerft och trotsigt än,
Med spräcklig orm i dennes näste lekte.
En öm zefir bak’ hvarje litet blad
Sin stämma höjde hviskande i qvällen,
Och vattunymfen, lekande och glad,
Sin stormgång gjorde mot demantehällen.
Af salig bäfvan hvarje väsen skalf,
När aftonfläkten ambraluften rörde,
Och silfverhornad måne från sitt hvalf
På eterns vågor skatter till dem förde.
Utöfver edens nejder endast flöt,
Som daggen flyter, varma glädjetåren,
Och hvarje känsla sig ur hjertat göt
I sångens form – en fröjdesång i våren.

En af de sälla, så en tid jag njöt,
Tills jag en dag fick se, att jag var – naken.
Af blygsel rodnande jag ögat slöt,
Men öppnar det igen och jag var – vaken.
– En blodröd blixt igenom rymden sköt
Och för dess sken en nattsvart dimma flydde.
Bland kopparmoln en vredgad åska röt,
Tills dagen dröjande i öster grydde. –
Ett annat slägte ser jag nu bebo
Det förra edens sjunkna blomstergårdar,
Der hvassa törnen uti mullen gro
Bland svunna tiders murkna minnesvårdar.
Den råa styrkan som en jätte går
Sjelfbanad väg till ärans vigda tempel;
Den svarta listen i dess breda spår
Sig smyger fram med fruktans skygga stämpel.
Fast eders mängd dess sanning lånat helgd,
Han ljuger, rosenläppen, för sitt nöje;
Och mörkrets bragd, i skämtets form förtäljd,
Den fackla är, som tänder skyhögt löje.
Uti en oskulds tårbestänkta barm
Beväpnad mördare sin klinga vrider,
Hvar bättre känsla, hvarje ädel harm
Ned i sitt intet, som en skugga, glider.
– Men på en lejonburen gyllne tron
Despoten sitter, stänkt med blod och tårar.
Han sitter der och för hans herrskarton

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free