Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle vara der och passas upp af Stina-Lena, som var
den äldsta pigan och som alltifrån "salig Gustafs"
tid hade städat skolkammaren, som det lilla rummet
på norra gafvelns vindsvåning kallades.
Magisterns skyldigheter tycktes inskränka sig till
att observera termometern utanför fönstret och en
gammal barometer med flugsmutsad gradskala, som
hängde i skydd af bokhyllan. Om hvad dessa utvisade
aflade han daglig rapport, hvarefter majoren, med sin
kunskap om månen och almanackan, bestämde väderleken,
fastän det ej just alltid slog in.
Det var en höstafton vi som vanligt voro samlade i
salen på Sigridsdal. Majorskan sydde på någonting,
som jag i hemlighet fått veta skulle bli nattrock
åt magister Peterman – en af hans julklappar, utom
snuset och en låda tändstickor, som den tiden var en
ny uppfinning, och några böcker. Fröken Lina sydde
på ett tapisseriarbete, som majoren skulle hafva –
och jag satt der och skar med en pennknif ut en
törnros af alabastern efter en sönderslagen urna,
som jag hittat i magisterns kontor. Majoren satt
vid ett annat bord och lade sin vanliga patience –
"Kongressen i Wien", der åtta kungar skola ligga
på högarne, om den går ut. Magister Peterman tog sig
sin vanliga motion på mattan, utan att säga ett ord,
om han ej blef tillfrågad.
"Det hände sig en gång", berättade jag, under det
att jag med konstnärlig hand gjorde bladen på min
alabasterros så naturliga att man kunde tro den vara
en lefvande hvit törnros – "Det hände sig en gång att
en kapten Rodenberg (ja, han är död för längesedan)
var på en resa och tog in hos en bekant på landet. Det
var ett af dessa gamla, mörka envåningshus, som i
fordna tider voro riktiga praktbyggnader. Låg och
mörk, låg den inkilad mellan höga ligusterhäckar
och med en gammal trädgård der bakom med knotiga
och krokiga fruktträd, som buro frukter af många
slag; men som småningom utdogo, utan att få några
efterträdare. Ägaren var nämligen en gammal ungkarl,
som icke hade sinne för det ändliga, utan funderade
på det andliga och som trodde på spöken, – och dessa,
så påstodo alla i gården, samlade sig också dit, så
att det var riktigt ’kusligt’ på höst och vinter då
det mörknade tidigt. Hästarne stampade i stallet;
ty ’de sågo något’, och en dräng, som en qväll kom
en smula ’glader’ från staden, fick, då han satte
in den löddriga hästen, (ty han hade kört alldeles
’oförsvarligt’) af en osynlig hand en så bastant
örfil, att han stupade omkull och uppsteg ’spik
nykter’.
"Så stod det till hos f. d. kongl. sekreteraren
Mathias Gullander på lilla Hammarlunda.
"Rodenberg var en gammal glad gosse, som ej släppte
sin vän Mathias förr än kognak togs fram och han fick
sig en grogg, – en ovana, som han lärt på sjön.
"Den groggen tillväxte, allt mera kaptenen drack,
i storlek och färg och i samma mån blef kapten
språksam.
"’Nå Mathias’, sade han, ’du ser förbannadt mager och
andlig ut. Kroppen håller på att gå ifrån dig. Du
skall äta och ta’ dig en grogg och lefva som en
menniska och icke ligga här och läsa Svedenborg och
sådant der och tro på spöken och sådant skräp.’
"’Häda icke’, sade konglig sektern, ’vi omgifvas
beständigt af andar; de goda sörja, men de onda
glädjas åt våra fel och öfverträdelser. De höra dig.’
"’Ja, det må de gerna. Salig far min tänkte som
jag och skulle gilla mitt tal, jag är inte rädd för
hin håle sjelf om det kniper.’ I detta ögonblick –
så berättade kapten Rodenberg sjelf, – sprakade det
fram en qvast med gnistor från rummets ena hörn, som
var temmeligen mörkt. Kapten Rodenberg sprang upp;
men då såg han sin far stå i det mörka hörnet och
höja fingret hotande mot honom. Ögonblicket derpå
var allt försvunnet, men kaptenen satt mållös och
blek. Sedan skrattade han aldrig mera åt konglig
sektern på Hammarlunda, eller åt spöken."
"Nå, upphörde han att grogga också?" frågade majoren
och såg upp.
"Det vet jag icke; men det gjorde han troligen;
ty han dog ej långt derefter."
"Men det vore godt att kunna tro på att de aflidna
besöka oss", sade majorskan med en djup suck. Det var
en hon ville så gerna återse, en som hon väntade på,
en som väl icke glömt mor och far fastän han vistades
i de saligas rike.
Magister Peterman hade stannat som en bildstod midt
på golfvet.
Plötsligen höjde han sin röst och sade: "Jo, det
finnes en andeverld, det finnes ett samband mellan oss
som qvarstannat i stoftet och dem der uppe – dessa,
som vistas på stjernorna och i samma ögonblick hos
oss; ty för dem finnes icke tid och rum." Alla sågo
förundrade på gubben, som blifvit liksom elektriserad
och stod der högrest med blixtrande ögon och en mun,
som syntes skapad blott för att uttala hans varmaste
öfvertygelse.
"Det är sanning – jag kan vittna att det är sanning."
Det finnes ingen menniska, som ej är intresserad af
dylika ämnen. Är man det icke, så är likgiltigheten
antingen tillkonstlad eller personen oemottaglig
för alla känslor, andra än som röra mat och
drick. "Rodenbergare" skulle majoren kallat dem.
Petermans ifver, som var så ovanlig hos en så sluten
och tyst natur som hans, väckte allas uppmärksamhet.
Majoren rörde om sina kort. Patiencen ville den
qvällen icke gå. Majorskan lät sitt arbete hvila i
knäet och fröken Lina började att tröttna vid sitt
tapisseri. Till och med jag lade min pennknif från
mig och sade: "Berätta, magister Peterman."
"Ja, söta magister, berätta", bad fröken. "Ja gör det,
ja gör det; ty det roar stackars Hedvig, gumman min",
sade majoren, som gerna ville skylla ifrån sig sin
nyfikenhet på en annan.
Magister Peterman fick en tung länstol framskjuten
till damernas och mitt arbetsbord. Majoren satte sig
i soffan, tändande sin aftonpipa, och det blef en
tystnad på en half stund.
"Jag har aldrig omtalat mina erfarenheter i den
vägen", började Peterman; "men då ämnet blifvit väckt
och inga barn finnas här, som kunna bli’ spökrädda,
vill jag tala om det jag vet.
"Den tiden, då jag konditionerade på Hallstanäs
bos salig baron Lützow och läste för deras dotter,
kände jag mig bra ensam.
"Jag var en fattig student, utan namn, en yngling som
föddes i en torparkoja och var utan alla tillgångar,
utan någon förmåga för sällskapslifvet, nästan enbart
latinare, som den tiden var allt, och jag hade kommit
in i ett hus, der åtminstone icke jag passade. Jag
kände på mig, att jag ansågs för ett nödvändigt ondt.
"Baronen var en godmodig man, men som ej intresserades
af annat än jagt och ej beundrade något annat än
hästar och hundar. Hans rum såg ut som en riktig
arsenal, med en hel rad gevär och pistoler upphängda
på en väldig björnhud, som nära betäckte väggen öfver
soffan, der alltid ett par hundar lågo och sofvo med
halföppna ögon och öronen på halfspänning, för att
vara tillreds att skälla på hvem som kom in.
"Friherrinnan var i högsta grad tillbakadragen mot
alla. Med mig, som skulle läsa historia och geografi
med fröken, kan jag ej minnas, att hon någonsin
talat mer än en gång, då hon sade: ’Peterman skall
ej beständigt stryka luggen ur pannan’, något som
gjorde att jag ej ännu i dag vågar putsa håret med
fingrarne.
"Friherrinnan satt hela dagen i sin soffa och läste
romaner, hennes ögon tårades då hon läste om fattigdom
och hårda pröfningar, – nämligen på franska; men hon
bevärdigade ej de fattiga torparungarne på godset med
en blick. Hennes enda dagliga umgänge var en gammal
fransysk bonne, som var hoptorkad och brun som en
läderlapp i en naturaliesamling och af ett ovanligt
häftigt lynne, som utbröt mot alla, utom baronens
hundar och friherrinnan. Mot mig var hon riktigt elak
och ej stort bättre mot fröken, som aldrig var till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
