Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVII. Carl Gustaf Rehnsköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möte allmän, och då den sednare lät fängsla sin
rival prins Sobieski, uppsade riksdagen August tro
och lydnad, förklarade honom afsatt (i April 1704)
och utropade efter Carls vilja i stället Stanislaus
Leczinski till Polens konung.
August ville ännu bjuda till att göra motstånd, men
förföljdes af Rehnsköld, som emellertid tilldelats
generalbefälet öfver allt rytteriet, och var flere
gånger nära att taga August sjelf i egen person till
fånga. Det skulle väl nu snart varit slut med denne
sednares hela motstånd, om han icke erhållit hjelp
från czar Peter och sålunda kommit i spetsen för en
ny här, med hvilken han härjade på de egendomar,
som tillhörde Stanislai vänner, ehuru han måste
för de annalkande svenskarne under Carl stänga sig
inne i den fasta platsen Grodno med några och tjugu
tusen man. Carl lade sig med sina trupper derutanför,
i afsigt att iakttaga sin fiende.
Rehnsköld hade med 10 till 12,000 man qvarlemnats för
att skydda Stor-Polen och Warschau. August lemnade
(i Januari 1706), obemärkt af Carl, Grodno med 2,000
man sachsare och samlade upp polska strökårer än här
och än der, tills hans styrka uppgick till 14 à 15,000
man, då han skyndade mot Rehnsköld österifrån, under
det en af hans sachsiska fältherrar, Schulenburg,
som var på marsch från Tyskland med en ansenlig
styrka, skulle vesterifrån anfalla den svenske
generalen, hvilken man nu hoppades att kunna klämma
mellan sköldarne från tvenne sidor. Rehnsköld fick
dock underrättelse om saken. Han insåg, att enda
räddningen för honom låg deri, att han kunde först
få strida mot den ene och sedan mot den andre. För
detta ändamål skyndade han först mot Schulenburg, som
likväl undandrog sig en drabbning. Rehnsköld lät nu
utsprida det ryktet, att svenska hären ämnade i denna
farliga belägenhet söka skydd inom fästningen Posens
murar. Han företog verkligen en rörelse tillbaka mot
denna stad. Schulenburg, som under tiden fått ihop
20,000 man och 32 kanoner mot Rehnskölds 12,000 man,
gick i snaran och skyndade efter svenskarne. Rehnsköld
vände nu hastigt om, så att fältslag ej mera kunde
undvikas. Schulenburg intog en förträfflig ställning
vid Frauenstadt och utdelade sitt bekanta fältrop:
"Machet alles nieder!" (Hugg ned hela hopen!)
Rehnsköld insåg nödvändigheten af att göra ett
djerft och öfverraskande angrepp, fastän han ej
hade en enda kanon mot Schulenburgs väl försedda
artilleri. På morgonen den 3 Februari sade han derföre
till sina ryttare: "Gossar! för menskliga ögon äro
vi förlorade; och icke en enda af oss kan komma
undan, om vi ej hurtigt och i första anfallet slå
fienden. Men låtom oss lita på Guds hjelp, och när
jag ropar: fall! så hoppen af edra hästar och springen
framåt och tagen fiendens kanoner." Derpå gjordes bön,
och hären sjöng: "Vår Gud är oss en väldig borg";
hvarpå fältropet: "Med Guds hjelp!" utdelades.
Svenskarne gjorde som Rehnsköld befallt. Då de
sachsiska artilleristerna blåste på luntorna,
hoppade svenskarne af sina hästar, så att, då
skotten aflossades, kulorna gingo öfver deras
hufvuden. Sachsarne sågo hela hästleder utan
ryttare, men kunde för krutröken ej urskilja rätta
förhållandet. Gynnade af denna krutrök, rusade
svenskarne fram och kastade sig öfver de alldeles
förbluffade sachsarne, som råkade i oordning och
flyktade hals öfver hufvud, i synnerhet sedan
svenskarne, som bemäktigat sig kanonerna, riktat
dessa emot deras egna egare.
Rehnsköld stod nu på höjden af sin ära. Redan
föregående året utnämd till kongl. råd, befordrade
den tacksamme konungen honom till fältmarskalk och
grefve. Konung August återigen, uppskrämd af detta
nya, oväntade nederlag, vände om, skickade en del
af sina trupper (ryssar) till Grodno och kastade sig
sjelf in i Krakau.
Denna glänsande seger blef af stor vigt för Carl XII:s
operationsplan. Rehnsköld, som i början varit emot
det polska kriget, men nu insåg omöjligheten att få
konungen ifrån sin plan, tillrådde derföre ifrigt den
sednare att begagna sig af segren vid Frauenstadt,
kasta sig in i Augusts egna tyska länder och tvinga
honom till en formlig afsägelse af
Polens tron, hvarefter man först skulle hafva
fria händer mot ryssarne. Carl löd sin gunstlings
uppmaning, marscherade genom Schlesien in i Sachsen
och tog sitt högqvarter på slottet Alt-Ranstadt,
nära Leipzig och Lützen, hvilka för svenska vapnen
minnesvärda platser hjeltekonungen besökte och
sorgfälligt studerade. Här i Alt-Ranstadt fördes
lifliga fredsunderhandlingar, hvilka äfven ledde till
önskadt resultat. August afsade sig alla anspråk på
Polens tron, afstod från sitt förbund med czaren och
lofvade att återkalla alla i dennes tjenst stående
sachsare.
Nu var Carl XII beredd att upptaga striden med
Ryssland, och uppbröt äfven den 27 Augusti 1707
med en här af 45,000 man segervana trupper, för
att inlåta sig i den ödesdigra tvekampen med sin
rival om makten i Norden. Czar Peter skyndade att
erbjuda fred, men Carl förklarade sig ej kunna tro
på anbudets uppriktighet, i synnerhet som czaren
fortfarande byggde på sin nya hufvudstad Petersburg,
hvilken var en fara för Finland och en hotelse mot
Sverige. Carls mening delades af Rehnsköld, men
motarbetades af hans minister Piper, hvilken ville
freden. Rehnsköld segrade, fredsanbudet förkastades,
och krigets fortsättande blef beslutadt, desto
hellre som Danmark och August nu voro nedbrutna,
och man endast hade Ryssland emot sig. En fred nu
skulle endast blifvit ett stillestånd, af hvilket
Sveriges fiender skulle begagnat sig till att samla
sina krafter, bilda ett nytt förbund och göra ett
nytt angrepp.
I Radoszcowice uppgjorde Carl XII sin stora
operationsplan mot Ryssland. Han hade på skilda
håll en utmärkt här om 130,000 man landttrupper
på benen; hans flotta kunde ännu betvinga den
nyskapade ryska flottan; han stod i förbund med de
af Ryssland eröfrade, men missnöjda kosackerna och
kalmuckerna, hvilkas uppviglande Mazeppa åtagit
sig, Turkiet erbjöd förbund, och hans rygg var
betryggad genom den vänskapliga alliansen med
den nye polske konungen. Operationsplanen var nu
denna: Armén i Finland (12,000 man under Lybecker)
skulle intaga och förstöra Petersburg samt, med
tillhjelp af besättningarne i Riga och Reval (7
till 8,000 man), återtaga de öfriga af ryssarne
under konungens uppehåll i Polen eröfrade orterna i
Ingermanland. Konung Stanislaus skulle med sin här
(16,000 man) gå till vestra Polen och der förena sig
med Crassow (16,000 man stark), hvarefter de skulle
båda slå eller förena sig med den ännu fiendtligt
opererande polska kronarmén i Galizien. Sedan skulle
Crassow begifva sig till Smolensk och belägra denna
plats, på Carl XII:s venstra flygel, under det
Stanislaus skulle begifva sig mot Kiew på Carls
högra flygel. Den svenske konungen sjelf skulle
framrycka till Mohilew, draga till sig Lewenhaupt
med 11,000 man från Kurland och derpå begifva sig
till norra Sewerien, der Mazeppas underbefälhafvare
skulle tillhandahålla honom de befästade orterna. Här
skulle vinterqvarter tagas, och under sommaren 1709
skulle alla dessa härmassor jemte samtliga kosack-
och kalmuckstammarne, som voro i uppror, göra en
koncentrisk rörelse mot Moskwa, der czaren skulle
slutligt betvingas. "Aldrig har ryska väldet sväfvat i
större, fara, än i denna stund", säger Tengberg. "När
vi hålla oss blott till den militäriska situationen
och betrakta den stora planens misslyckande, tränger
sig oemotståndligen på oss en aningsfull känsla af
det förut bestämda öde, hvilket ofta ensamt återstår
att förklara de vigtigaste omslag i historien."
Den 6 Juni 1708 uppbröt konungen, åtföljd af
Rehnsköld, med sin här mot Mohilew, dit Lewenhaupt
fått befallning att begifva sig. Den 28 på aftonen
anlände Carl före sina trupper till den lilla platsen
Holofsin vid Dnieperns biflod Drusa, på hvars motsatta
strand ryssarne förskansat sig. Så fort han upphunnits
af en tillräcklig styrka, angrep han med 14,000
man de 40,000 man starka ryssarne. Rehnsköld gick
med kavalleriet öfver ån och dref efter 17 upprepade
anfall slutligen fiendens mer än 10 gånger starkare
rytteri på flykten, hvilken bragd höljde Rehnsköld
med ära.
Efter denna seger skyndade Carl vidare till Mohilew,
der han hoppades träffa Lewenhaupt. Denne hade
likväl icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
