Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVII. Carl Gustaf Rehnsköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit, hvarföre Carl ville, i synnerhet som ett
förfärligt regnväder inträdt, afvakta honom. Men
Mazeppa fordrade, att han skulle ofördröjligen begifva
sig till Sewerien för att understödja kosackupproret,
om czaren icke skulle lyckas att genom underhandlingar
eller våld betvinga detta. Carl tvekade, af
fruktan att czaren kunde tränga sig emellan honom
och Lewenhaupt, men måste likväl till sist den 5
Augusti bryta upp och gå öfver Dniepern. Han ryckte
dock endast ytterst försigtigt framåt, i tanke att få
till sig Lewenhaupt, hvars långsamma rörelser skulle
vålla så mycken olycka, och först då czaren genom sina
trupprörelser visade, att han ville förekomma Carl och
för denne stänga vägen till Sewerien, beslöt Carl att
med större raskhet rycka framåt. Öfverallt hade dock
ryssarne förhärjat landet, som ej kunde underhålla
de svenska trupperna, och de förras kringströfvande
ryttareskaror oroade den svenska hären, såsom vid
Rajowka, der Carl och Rehnsköld voro nära att blifva
tillfångatagna. Slutligen, den 11 September, anlände
svenskarne till byn Starysze, der de måste stanna,
emedan ryssarne, som intagit en stark ställning bakom
Wichrafloden, hindrade ett vidare framryckande.
Det finnes ögonblick, som afgöra öfver hela nationers
öde och gifva verldshistoriens händelser deras
riktning för sekler. Ett sådant ögonblick var nu inne
för Carl XII. Denne kände det äfven och var i högsta
grad orolig; hans sinneslugn hade öfvergifvit honom,
och han tycktes vackla mellan olika beslut. Härtill
bidrog väl äfven hans båda närmaste herrars, Pipers
och Rehnskölds, ovänskap sins emellan och deras nu
nästan alltid olika åsigter. Carl vände sig till
generalkvartermästaren Gyllenkrook om råd. Denne
skyndade till Rehnsköld, som svarade: "Jag har
förut ofta talt med grefve Piper, att vi skulle råda
konungen. När jag derom tilltalar honom, svarar han:
den djefvul, som hittills rådt konungen, kan äfven
hädanefter göra det." Då Gyllenkrook på Rehnskölds
uppmaning begaf sig till Piper för att höra hans
mening, svarade denne, att "när han bad H. M:t och
fältmarskalken att se sig före och ej så öfverdådigt
fälas fram som de gjorde, då skrattade konungen och
fältmarskalken och förlöjligade honom". Emellertid
bragte Gyllenkrook
en bemedling till stånd, hvarpå de båda rivalerna
om konungens gunst begåfvo sig till sin herre,
hvarest man kom öfverens att tåga till Sewerien. Men
när? Piper ville, att konungen antingen skulle stå
stilla och afbida Lewenhaupt eller ock draga sig litet
tillbaka för att möta honom, emedan Lewenhaupt annars
kunde blifva slagen af öfvermakten. Rehnsköld deremot
hyste ingen sådan fruktan, utan menade att Lewenhaupt
nog kunde reda sig. Konungen, som var ytterst orolig
för Mazeppa och kosackupproret, fattade då det
ödesdigra beslutet att, i enlighet med Rehnskölds
åsigt, genast anträda marschen till Sewerien.
Ifrån denna stund börja de olyckor att hopa sig öfver
svenska vapnen, som slutligen skulle framkalla Pultava
och med detta vår stormakts fall.
Bud skickades till Lewenhaupt om, att marschen
anträddes, och den 15 September uppbröt den svenska
hären mot Krzyczew. Marschen var rask, emedan man
ville hinna i förväg för ryssarne. Då czaren i sin
ställning vid Wichrafloden fick underrättelse om kung
Carls tåg söderut, skickade han generalmajor Iffland med
4,000 ryttare i ilmarscher mot norra Sewerien, för att
härja och bränna landet, så att detta ej skulle kunna
nära svenska hären. Sjelf skyndade han sig in mellan
Carl och Lewenhaupt, angrep den sednare vid Liesna
den 29 September och slog honom med stor förlust,
så att Lewenhaupt måste lemna artilleri, lifsmedel
och ammunition, hvilket allt så väl behöfdes vid
hufvudhären, för att kunna hinna undan och komma in
i Sewerien samt
der stöta till konungen. Carl fick nästan samtidigt
underrättelse om såväl denna olycka som att Iffland
verkligen förekommit honom och besatt Starodub,
hvarifrån han förhärjade landet, som nu mera, fastän
annars så rikt, icke kunde föda svenska hären,
hvilken nu tillökades med spillrorna af Lewenhaupts
här 6,700 man. Det återstod nu att skynda för att
kunna åtminstone gifva kraft åt kosackupproret.
Den 11 Oktober bröt Carl upp mot Baturin för att
förena sig med kosackerna; men vid öfvergången
af Desnafloden kom Mazeppa Carl till mötes med
blott några få tusen man, i stället för en hel
upprorisk armé. Resningen bland kosackerna hade
misslyckats. Snart derpå följde
 |
Dayackiska vapen. (Tillhör texten sid. 107 o. följ.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
