Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skäggets historia - En bokmal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina raktimmar på handhavandet af regeringsärenden. Hans
efterföljare funno likaledes för godt att låta skäggen växa,
och hvad var då naturligare än att deras respektive hof
ansågo omanligt att låta raka sig. Men kejsar Commodus, som
fann tiden så besvärlig, att han måste använda hela eftermiddagen
på att slå ihjel flugor, var glad att få prata bort en
timme med sin barberare, och nu fingo badarne gyllene dagar,
ända tills Romulus Momyllus Augustulus besegrades af Odoaker,
då skägget på nytt kom till heders i Italien.
Britter och gallier buro långa mustascher, men kind och
haka voro släta. Mot slutet af sjunde århundradet brast ut
en stor strid mellan Rom och Englands katolska kyrka.
Striden rörde sig kring skäggen. Påfven förklarade nämligen
med ofelbar tvärsäkerhet, att en prest, som icke läte raka
sig, aldrig kunde blifva salig; öboerna deremot höllo envist
på skäggen och stödde sin åsigt deruppå, att apostelen
Petrus icke allenast hade skäggväxt, utan äfven lät skägget växa.
Slutligen genomdref påfven sin vilja, och Albions prester
måste offra sina skägg åt den heliga stolen.
Men efter två århundraden uppstod strid mellan grekiska
och romerska kyrkan – och äfven nu sutto skäggen emellan.
Resultatet blef att påfven Nikolaus förbannade patriarchen
Photius och att patriarchen Photius slungade bannstrålen på
Nikolaus och derpå lät sitt skägg växa ned till gördeln. Tonsuren
blef deremot allmän i vesterländska kyrkan, och under dess
tyranni har den maskulina menskligheten beröfvats så mycket
hår, att det, användt till rep, skulle hunnit till att omsluta
hela den katolska kristenheten.
Det är allmänt bekant, att Ludvig IX:s barberare, Oliver
le Daim, var en mäktig personlighet; han blef upphöjd till
grefve och begåfvad med vidsträckta gods, men, trots den höga
rangen, rakade han sin herre ännu på sjelfva dödsdagen. Tio
månader senare lät Karl VIII hänga honom, till stort nöje för
dem, som tyckt att han klippt den aflidne konungen nog nära
in på skinnet.
Ända till år 1521 bibehölls vid franska och engelska
hofven bruket att raka kinderna. Då inträffade att konung
Frans I händelsevis sårades i hufvudet af en brinnande bjelke
och man måste helt och hållet klippa bort håret. En längre
tid låg han för döden, och derunder växte hans polisonger
till. När han ändtligen tordes lemna sängen, såg han med
förvåning, att alla hans kavaljerer buro kortstubbadt hår och
ofantliga kindskägg. Då, såsom nu, ansågs efterapning som det
uppriktigaste smicker. De tre följande regenterna odlade skägget
i likhet med Frans I; förnämt folk inoljade, parfymerade och
pudrade sina skägg med guld- och silfverstoft och till natten
insnörde de dem omsorgsfullt i en liten påse (bigotelles).
Småningom stäfjades denna fåfänga genom presternas och
borgerskapets energiska ingripande. Ett dekret från Sorbonne
af år 1561 uttalade till och med den satsen, att skägg icke
läte förena sig med den blygsamhet, som bör vara en juris
eller medicine doktors hufvuddygd.
Emot slutet af sjuttonde århundradet kom snuset i bruk,
och mera då än nu iakttog man försigtigheten att raka bort
mustascherna för att underlätta trafiken mellan snusdosan och
näsan. Till och med militärerna måste frånsäga sig mustascher,
ända tills den franska revolutionen åter uppkallade denna
prydnad på de manliga läpparne.
För hvilka förföljelser, hvilka öden har icke menniskans
hufvud varit utsatt! Icke blott tankeverlden har till riktning
och utsträckning blifvit ingärdad inom vissa gränser, utan
äfven håret på hufvudet blef, om icke räknadt, så åtminstone
till längd och form noga föreskrifvet af de allvisa regeringarne.
Ja, Peter den Store lät till och med lägga en skatt
af 100 rubel på hvarje adelsman, tjensteman eller köpman, som
visade sig med skägg på Petersburgs gator; men hvarken han
eller efterträdarne lyckades i sina sträfvanden, ehuru drottning
Anna till och med lät fördubbla skäggskatten och
utsträcka den öfver hela Ryssland. Under kejsarinnan Katharina
den II:s tid inträdde en reaktion, och den ryska skäggväxten,
hämmad genom så mycket tvång, bröt med ens fram
med en märkvärdig ymnighet och kraft.
Vår tid är frihetens, och våra skägg växa utom lagarnes
område; de mejas ej af genom någon kejserlig ukas och
uppblomstra ej under någon herrskarinnas nådiga hägn.
Derföre, du nittonde århundradets man, bär ditt skägg med stolthet
och odla det på dess ärfda grund till ett bevis på din
frihet! Och om en liten hjertanskär lyckas narra dig att
raka bort sinnebilden af din styrka och ditt mannamod, så
akta dig för den lilla guldspira hon gömmer i sin hand!
Bu.
<poem>
En bokmal.
Han läser och studerar.
Hvad är som fängslar så,
der han så djupt funderar
uti sin lilla vrå?
Rundtom på alla kanter
der ligga, bok vid bok,
broschyrer, folianter.
Hvad han bör blifva klok!
Med Peterman kring verlden
han gör en tur ibland,
med Gulliver styr färden
till Lilleputers land.
Hos Victor Rydberg står han
Förnöjd uti Athen,
till "Jungfrutornet" går han
med Emilie Carlén.
Han Fischer, Eichorn läser
och Sehlstedt och Fryxell,
han lärt hur steken fräser
hos Björklund, vår mamsell.
Han läst hur bibeln tydes,
hur man ger råttor gift;
hans bokskåp redan prydes
af Wy-Bromanders skrift.
Nu har han fått framför sig
ett kabbalistiskt verk.
Hvad stort besvär han gör sig –
hans kraft, o Herre, stärk!
En bok dock ännu fattas
och lifvets heter den;
hur den af andra skattas
ej brydde honom än.
En upprorslåga flammar
mot väld och tyranni;
– han tiger i sin kammar,
der sjelf han lefver fri.
Och hotar Ryssen landet,
vår bokmal rör ej sig;
han läser i det bandet,
som skildrar Cæsars krig.
Ja, om meteoriten
hos honom fölle ned,
det störde icke fliten,
blott boken låg i fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
