Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En vårbild.
Was singt ihr, und sagt ihr mir, Vögelein,
Von Liebe – ? –
Rückert.
Det var en eftermiddag i början af Juni. Fruktträden
stodo liksom öfversnöade af hvita blommor; lönnen
dignade under sina gula doftande klasar; mellan
kastanieträdens späda, ljusgröna blad framskimrade,
liksom tusentals ljus, de praktfulla gulhvita
blomsterspirorna; syrenerna doftade, björken doftade,
gullvifvorna doftade; jorden stod, leende och
rodnande, i bröllopsskrud, och hvarje träd, hvarje
buske, hvarje det obetydligaste strå på marken hade
framtagit sina bästa skatter för att värdigt smycka
henne till att mottaga den evige älskaren, våren;
under det att millioner fåglar och bevingade insekter,
hvar på sitt språk, sjöngo ungdomens och kärlekens
lof – den gamla, gamla visan, som verlden sjungit på
i mångtusende år, men som dock ständigt åter är ny.
Icke ett blad rörde sig i skogen, och Mälarens klarblå
yta låg spegelblank under en ännu mera klarblå himmel,
mellan hundrade grönskande uddar, öar och skär. Här
och der syntes en segelbåt med hängande hvita segel,
väntande på en vindpust, skimrande i solskenet, och
långt borta hördes emellanåt det oroliga flämtandet af
en ångbåt, liksom en helsning från den stora rastlösa
verlden derutanför, hvilken blott gjorde den tjusande,
drömmande ro, som hvilade öfver denna liila vrå af
jorden, ännu mera märkbar och njutningsrik.
Nere vid stranden stod en stor, gammal hägg och
sträckte sin krokiga stam, sina mossiga grenar ut
öfver vattnet. Gammal och knotig, som den var, hade
den ej kunnat motstå den allsmäktiga vårens manande
röst. Luften hade smekt den; solen hade lyst på den;
bofinkarne hade sjungit för den, tilldess den blef helt
vek och underlig till mods; den visste ej mera rätt
huru det var – – – en afton, då himmelen ännu stod som
en rodnande ros efter solens afskedskyss, och luften
darrade af onämnbar, aningsfull fröjd, somnade den
in och drömde underbara, outsägligt ljufva drömmar –
och se! – när morgonsolens första strålar belyste
den, stod den snöhvit af blomster och såg, häpen
och glad, sin ljusa bild i de speglande böljorna,
utan att rätt kunna fatta hvad som händt den, – –
huru den blifvit så förvandlad med ens. Se, det var
trädets historia. Huru går det menniskorna? Har våren
ingen makt öfver dem, månntro?
Uppe i skogen ljödo friska röster, melodiska
skrattsalvor; ljusa drägter skimrade mellan
träden. Här, under den stora eken, mellan
ormbunkarnas ljusgröna fjäderbuskar och myriader
doftande liljekonvaljer, hade ett sällskap slagit
sig ned; sköna ögon strålade, rosiga läppar logo,
skämtsamma ord flögo från den ena till den andra
likt ett mångfärgadt, gnistrande fyrverkeri; man
skulle kunnat tänka att våren sjelf, med all dess
unga, oskyldiga skönhet, dess svällande lif, funnit
uttryck i denna grupp. Dock – allt är ej guld som
glimmar – och månget lefnadstrött hjerta, mången kall
beräkning kan dölja sig under den gladaste, skönaste,
oskuldsfullaste yta.
Lutad mot trädet, med sina tunga, dyrbara
sidendraperier omsorgsfullt arrangerade omkring sig,
satt en ung dam, hvars strålande skönhet och stolta
hållning genast skulle dragit alla blickar till sig
och proklamerat henne som drottning, hvarhelst hon
visat sig. De stora, mörka ögonen, den korta, raka
näsan, den högdragna munnen, ansigtets fina oval, den
förtjusande lilla pannan och det praktfulla håret med
dess öfvermått af flätor och lockar bildade ett helt,
som ej lätt glömdes af den som en gång sett det –
ehuru han kanske skulle haft svårt att göra sig reda
för, hvarföre minnet af denna tjusande, bländande
uppenbarelse var förbundet med en viss känsla af
smärtsam disharmoni, skenbarligen oförenligt med
åsynen af ett så fullkomligt mästerstycke ur naturens
hand. Men naturen hade ej någon skuld deri. Ännu är,
som i tidernas begynnelse, allt som utgår ur skaparens
hand "ganska godt";
nu, som då, är det först genom menniskan, som smärta,
strid och störande oro komma in i verlden och i hvarje
enskilt menniskohjerta. Den tid hade varit, då Doris
Flemings skönhet verkade på alla hjertan så, som Gud
ämnat skönheten alt verka – glädjande och värmande,
som våren sjelf. Nu låg der ett uttryck af trötthet
i de stora, sköna ögonen, ett drag af hårdhet kring
den fina, fordom så älskliga munnen, som berättade en
smärtsam historia om krossade förhoppningar, försvunna
drömmar, missbrukade gåfvor, för den som vant sig vid
att studera ansigten, och som ej förfelade sin isande
inverkan äfven på den ytligaste betraktare. Men blott
den, för hvilken alla hjertans tankar äro uppenbara,
kände fullkomligt denna själs historia och visste
hvilken hand det var som grumlat denna en gång så
klara källa, hvem som bar största ansvaret för detta
förstörda lif. Doris klagade aldrig; ja, hon skulle
blott betraktat dig med kalla, förvånade blickar,
om du sagt henne att du fann henne beklagansvärd,
att hennes lif ej var hvad det bordt vara, hon
sjelf ej allt hvad hon kunnat blifva. Hon hade,
Gudilof! alltför godt förstånd, och alltför många
pligter att uppfylla, för att kunna sysselsätta sig
med dylika dåraktiga fantasier. Sådant hade hon länge
sedan vuxit ifrån.
Bredvid henne i gräset vräkte sig hennes man, en
man som, oaktadt tilltagande fetma och månsken,
alls icke hade i sinnet att ännu på många år afstå
från sina pretentioner att kallas en vacker karl och
en intagande kavaljer; en man, som med ett menande
leende på de tjocka, slappa lapparne under långa
gulhvita mustacher, gaf vinkar, som ej alltid kunde
kallas fina, om de framgångar han haft, de hjertan
han vunnit och ännu kunde vinna. Hade han ej rättighet
att vara stolt? – Han, som öfverbjudit alla andra och
åt sig sjelf försäkrat det skönaste stycke kött och
blod i qvinnogestalt, som i mannaminne utbjudits på
fåfängans marknad; om någon själ följde med köpet,
hade han visserligen ej frågat efter; och hon,
hans egendom, hade ej heller sagt något derom. Hon
hade sålt sig åt honom, åt den högstbjudande, i ett
ögonblick af förtviflan, då sjelfva de grundvalar,
på hvilka hon byggt sitt hopp om lycka för tid och
evighet, tycktes vara skakade; – sålt sin ungdom,
sin skönhet, sitt glödande hjerta och rikt utrustade,
känsliga sinne. Dock, det är sant; om dessa sista
sade vi ju att intet var nämdt i köpekontraktet;
och då hon ej, i det lif hon frivilligt valt vid
sidan af denne man, som hon ej älskade och som blott
höll henne som något "litet närmare än sin hund,
litet kärare än sin häst" .... fann något användande
för dessa gåfvor, hade hon så småningom nästan
sjelf förgätit att de någonsin funnits. Kanske hade
hon också en gång hoppats och drömt att slutligen
kunna göra en blomstrande trädgård äfven af denna
torra öken; .... kanske hade hon vattnat jorden med
tårar, i hopp att der ännu skulle kunna uppspira
någon glädjens och kärlekens blomma – om så var,
var det länge sedan – och ingen visste derom. Doris
var en verldsdam; den klaraste stjernan på stora
verldens himmel; lika blixtrande, lika bländande
som sina egna diamanter, men äfven lika hård och
kall. Fanns der under denna strålande yta något
annat .... något af den fordna älskande, glödande,
kämpande Doris .... ja, Gud allena visste det. Han,
som äfven visste hvad hennes lif kunnat blifva, om hon
ej i sjelfvisk, upprorisk sorg förvandlat den smärta,
Han sändt, till en förhärjande hagelskur, i stället
för ett välsignelsebringande regn. Om andra hade
felat mot henne, var hon icke sjelf utan skuld.
Fröen till förbannelse eller välsignelse, lycka eller
olycka, ligga dolda inom hvarje ögonblick af vårt lif,
och ve den, som brukar verlden så, att endast törne
och tistlar växa deri för honom. Stackars Doris! hon
ansåg sig lycklig, endast emedan hon förgätit sjelfva
betydelsen af detta ord; hon trodde sig vara nöjd,
då det endast var trötthet, som blifvit till vana.
Emellertid satt hon nu der, som en drottning i sin
lilla krets; solstrålarna föllo på hennes blanka
flätor och lockar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
