Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXIV. De två konungarne på Kymmenegård. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och de grundsatser, som konungen här uttalar, förblef
han trogen under hela den tid, hvilken förunnades
honom att lefva och verka. "Ett stadigt sinne behöfves
dertill" – säger han, och ett stadigt sinne ägde han
ock, som blef "vid dygden still, hvart verlden än
vred och vräkte".
Men vi lemna den tjugutvåårige Gustaf Adolf, som
utgick att blifva ej blott en af vårt lands, utan en
af verldens störste konungar, och flytta oss till en
tid närmare vår, ett par århundraden på ett årtionde
när. Kymmenegård fanns ännu, men det låg icke längre
inom Sveriges gräns. Den granne, som Gustaf Adolf
trodde sig hafva trängt tillbaka från Östersjön, hade
kommit dit och blifvit efter Sverige den mäktigaste
staten i norden.
Gustaf Adolfs beundrare, Gustaf III, satt på Sveriges
tron och vi hade åter ett krig med denne vår östra
granne. Härutinnan var allt det samma som i Gustaf
Adolfs dagar, men en olikhet fanns, och en som
var ganska betänklig: Sveriges folk följde ej mera
sin konung så, som det fordom gjorde, och just här
på Kymmenegård vistades konungen, då han skulle få
erfara det oerhörda, att lemnas ensam med draget svärd
mot fienden. Det var nämligen under vistandet här,
som skådespelet af Anjala-förbundet uppfördes. Vår
afsigt är emellertid icke att skildra det samma,
utan blott att dröja hos konungen, medan han på den
gamla kungsgården tillbringade några dagar af den
pinsammaste oro, men på samma gång genom sitt mod
och sin själsnärvaro visade sig vara värdig att bära
Gustaf Adolfs krona.
Kriget började i Juni 1788. Ett bref från Kellgren,
skrifvet den 3 Juni, till en vän, upplyser om
sinnesstämningen, och vi tillåta oss derur anföra
början. "Sen jag sist skref dig till, har mycket
timat, ännu mera befaras. Krig är i hvars mans mun
och segern redan i knektarnes; Petersburg anses af
dem som redan intaget ... I går återkom kungen från
Karlskrona, der flottan utgick natten mellan den
30 och 31, 18 skepp stark. Här på varfvet arbetas
sedan öfver 8 dagar på galerernes utrustande;
2 till 3 utgå om dagen. Jag har ej ännu, som jag
önskat, fått se någon; ty så väl Skeppsholmen som
vägen från Djurgården äro stängda af stark vakt,
en försigtighet som ansetts nödig mot spioner och
mordbrännare; man talar ock om försök, som bevisa,
att försigtigheten fordrats. Imellertid ligger ryska
ministern helt lugn på Djurgården och förskönar sin
Biskopsudde, icke visande sig förtrytsam öfver något
annat än att dessa anstalter borttaga det arbetsfolk,
han behöft för sina byggnader, och så ofta han är i
staden, bjuder han till sitt bord, ena dagen hofvet,
andra rådet, tredje gardet, ständigt försäkrande,
att intet krig blir af, om ej Sverige anfaller,
det han ej vill förmoda."
Han berättar vidare, att förstärkning afgått till
Waxholmen och tillägger: "I anledning deraf tilldrog
sig häromdagen under konungens bortovaro en löjlig
historia. Kommendanten på fästningen, Drake, en gammal
from och enfaldig man, hvars befäl desse herrar
[1] ej anstått att uppbära, blef högeligen skrämd
vid berättelsen af en käring, som sett hela ryska
flottan vid Oxdjupet. På herrarnes tillstyrkan sände
han strax en rapport härom hit till prins Fredrik,
som vice-konung under konungens frånvaro. Rapporten
var så hemlig, att de tre afsända konstaplarne längs
med Stockholms gator, innan de uppkommo på slottet,
berättade hela innehållet för hvem de mötte, men
visste tillika att berätta prinsen, det allt var en
käringsyn och Draken en gammal narr."
Folkets liksom soldaternas förhoppningar voro de
samma som konungens. Skämtet från de unga officerarnes
sida med gubben Drake lemnar oss en antydan i smått
om den anda, som rådde inom krigsbefälet, en anda
af sjelfsvåld och egenmäktighet, som allt sedan
frihetstiden inrotat sig och som under det näst
föregående ryska kriget visade så sorgliga frukter.
Gustaf III, hvilken – man må för öfrigt om honom hysa
hvilka åsigter som helst – dock ingen kan förneka
en varm och innerlig kärlek till vårt gamla Sverige,
skulle också i sin
ordning plocka bittra frukter af denna till förräderi
gränsande sjelfsvåldsanda, och det skedde här på
Kymmenegård. Man kan väl icke förneka, att den
olyckliga början af detta krig berodde på felaktiga
och bristfälliga anstalter, äfvensom att missnöjet
hade ett stöd i grundlagen, som förbjöd konungen att
börja anfallskrig – ty det som utgafs för ett anfall
från Rysslands sida utskreks allmänt såsom gjordt för
att få ett svepskäl till krig – men å en annan sida
framstår befälets handlingssätt för fosterlandsvännen
i en så mörk dager, i synnerhet när man har äldre
tiders mannamod och fosterlandskärlek för ögonen,
att man icke utan harm och vedervilja genomläser
de anteckningar om händelser och personer, hvilka
af samtida gjordes och i våra dagar i tryck lemnats
allmänheten.
Så anför Adlerbeth, att man icke inskränkte sig till
blott klander af kriget, utan förnekade konungen
rättighet att förklara och börja det samma samt
befalla hären att gå öfver gränsen. "Sinnena i
svenska hären förbittrades genom sysslolösheten,
och Helsingfors föreställde snarare en riksdag, än
ett läger. Sjelfva vördnaden för konungens person
åsidosattes. Man hade ej fördrag att i närvaro af
de personer, som han mest gynnade, fälla om honom
de förgripligaste utlåtelser. Den allmännaste
benämningen var: galningen."
Den 19 Juli gick svenska hären öfver gränsen. Det
gällde Fredrikshanm, men man hade icke hunnit långt,
förrän missnöjet utbröt, en mängd ansökningar om
afsked (tvenne öfverstar och en mängd underordnade
officerare) inlemnades, manskapet vid ett par
regementen förmåddes af sina officerare att packa
in sin tross och begifva sig öfver gränsen hem igen,
och när anfallet mot fästningen skulle ske framträdde
öfverstarne Hästesko och von Otter inför konungen och
förklarade, att de icke kunde svara för soldaternas
lydnad, hvarvid det berättas, att Hästesko fattat
tag i konungen. Konungen tilltalade emellertid dagen
derpå manskapet, och oaktadt alla bearbetningar ropade
alla med en mun, att de ville följa konungen i lif
och död.
Anfallet företogs derpå, men misslyckades, och konungen
med hären måste återgå, den förre till Kymmenegård,
den sednare till Anjala. Här var det, som den
sammansvärjning bildades, hvilken i vår historia
bär namn af Anjala-förbundet. Då kommo svåra, ja
väl förtviflans dagar för Gustaf III. Icke nog med
den försvårade ställning, hvari det hela befann sig,
då den ryska flottan kom och instängde den svenska
vid Sveaborg, och Danmark hotade med krig, utan
konungen var till sin person omgifven af sådan
osäkerhet, att han ansåg sig böra bo på sin jakt
Amfion, der han om nätterna lät indraga landgången
af fruktan att blifva bortröfvad. Han trodde sig
vara omgifven af en mäktig liga – säger Adlerbeth –
som sammansvurit sig mot hans person.
I synnerhet misstrodde han sitt lifgarde, hvars officerare
öfverljudt utöste sitt missnöje, och af dem föreställde han sig
att inom kort blifva arresterad. Den 13 Aug. låg han under
orolig väntan till sängs hela förmiddagen, och mot aftonen,
oförmögen att längre uthärda sin plågsamma ovisshet, besökte
han gardesofficerarne i en lada, der de voro samlade att taga
förfriskningar. Han fann sig då i deras våld och var sjelf
förundrad, att de släppte detta tillfälle ur händerna att
försäkra sig om honom.
Men oaktadt all oro och själsångest, som
gränsade till förtviflan, bibehöll konungen mod
och hopp. Man ser det af hans bref. Samma
dag, som de finska officerarne sammanträdde i
Anjala och uppsatte den bekanta skrifvelsen
till ryska kejsarinnan, skrifver konungen
till sin broder, hertig Carl: "Vi äro icke
mer så lyckliga, och då lyckan vänder ryggen,
synes allt förena sig till vårt förderf. Vi äro
innestängda af den ryska flotta, hvars besegrare vi
varit; midt i en upprorisk här befinner jag mig i
det bedröfliga läget att hvarken kunna gå fram eller
tillbaka ..." Han slutar brefvet med dessa ord:
"Må vi kunna återse hvarandra under mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
