Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXIV. De två konungarne på Kymmenegård. St. - Dalarne. Ireneus. - Grodorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckliga omständigheter. Ehuru illa understödd,
motsagd, till och med förrådd och kanhända öfvergifven
af en del af mina trupper, har jag icke förlorat
hoppet; men det är i de stora farorna, man ofta finner
sin räddning." Tre dagar derefter slutar han ett
bref till riksdrotsen C. A. Wachtmeister sålunda:
"Jag önskar er, min bäste grefve, behagligare
och lyckligare dagar, än dem jag nu lefver. Min
vänskap för er och er tillgifvenhet för mig äro så
ståndaktiga, som det mod, med hvilket jag aldrig kan
förtvifla om fäderneslandet."
Då gunstlingen G. M. Armfeldt önskade, att konungen
väl måtte vara borta ur Finland, svarade han: "Jag
kan på flere vis omkomma, men aldrig skall jag vanära
mig. Rymma undan dessa förrädare vore fegt och skulle
öka deras mod. Nej, en enda utväg gifves för oss, min
vän; det är, om dansken förklarar krig. Då hafva vi
en orsak att fara härifrån för att försvara vår vestra
gräns, och hela folket, som då blir upplyst om faran,
skall tjena mig att försvara både fäderneslandet och
mig sjelf. Hos oss behöfvas starka slag för att göra
effekt!"
Armfeldt blef bestört och tog konungens ord
såsom uttryck för den djupaste förtviflan. Men i
sjelfva verket var det, såsom Adlerbeth anmärker,
tidningen om Danmarks fredsbrott, som drog konungen
ur denna afgrund af bekymmer. Underrättelsen om
Danmarks krigsförklaring inträffade dagen derpå,
den 21 Aug. Konungens första ord, när han mottog
denna underrättelse, var: "Je suis sauvé! (jag är
räddad!)" Och samma förtröstan uttalar sig i hans
bref hem till Wachtmeister, då han, väntande på denna
tidning, omtalar sitt beslut att, i händelse "sakerna
skulle bli allvarsamma, genast återvända till Sverige
och uppelda sinnena att gå mot en fiende som aldrig
lärer vara mer att lita på. "Sådan är min föresats"
– säger han – "och jag hoppas, att herr grefven
igenkänner den ståndaktighet, som i de svåraste
omständigheter aldrig öfvergifvit mig."
Några dagar derefter lemnade konungen Kymmenegård
och Finland samt for hem. Och han förstod att
elda sinnena. Det fosterländska i hans uppträdande
vände stämningen i hela landet till hans fördel.
St.
Dalarne.
Högt i Norden, lyst af norrskensnatten,
Badadt utaf Siljans friska vatten,
Lågt, förutan rang, på rikedomens skala,
Ligger frie männers hemvist – gamla Dala.
Frostig himmel öfver bygden hänger,
Kargt bland stenar sådden fram sig tränger,
Och från fjäll med evig snö så svala
Fläkta vindarne i gamla Dala.
Arm på gods, men rik på tro och heder
Bott en stam med fädrens enkla seder –
Rask att handla, långsam till att tala –
Sedan hedenhös i gamla Dala. –
Jemt när utländskt våld sitt hufvud höjde,
Och i stoftet Svea hjessan böjde,
Jemt när annat allt försjönk i dvala
Fanns det vaken hug i gamla Dala.
Derför än för hvarje nordiskt hjerta –
Uti rosig fröjd, i dyster smärta –
Är det kärt med moar, klippor kala
Sturars, Engelbrekts och Wasas Dala.
Ireneus.
Grodorna.
Ingen djurfamilj har sedan hedenhös varit så illa i ropet
som grodornas. Både i fabeln och dikten har den
blifvit beskrattad, ehuru ofta – låtom oss tillägga
detta – på de skrattandes egen bekostnad. Esopus
och Aristophanes, Lafontaine och Andersen hafva
skrifvit odödliga verk om grodornas lidelser, vanor
och dårskaper; folk har läst och folk har skrattat
åt de löjliga grodorna, många utan att veta utaf att
de skrattade åt sig sjelfva.
Men om grodorna fått figurera i fabeln, så har också
den fantasirika okunnigheten och vidskepelsen gjort
fabler om dem, så befängda och otroliga, att man
snarare vore färdig att gråta än skratta åt dem,
ty dessa fabler äro endast bevis på hur oförsynt
vantron huserar, när icke upplysningen får skingra
dess dunkel och låta naturen visa sig sådan hon är. De
stackars grodorna hafva begagnats för att afspegla
de menskliga dårskaperna; men lika gerna kunna de
stå som ett exempel på hur vår allmänbildning är
beskaffad, särskilt beträffande kännedomen om naturen
och dess företeelser. Och hvad är okunnigheten
annat än dårskap eller – om ni ej vill taga detta
påstående för godt – hvad namn skola vi gifva åt
den visa anordning, som inskränker undervisningen i
naturvetenskaperna för en dogmläras skull? Naturen,
jorden, är väl ändå vårt hem så länge vi vistas här,
och hvad vore väl vigtigare, än att vi gjordes väl
hemmastadda deri? .... Naturen lefver upp, gräset frodas,
träden löfvas, djurverlden förnyar sig med millioner
insekter och krypdjur – naturen i sin sommarskrud står
som en lefvande protest mot den dårskap, som rycker
ungdomen bort ifrån det fruktbringande studiet af
dess under, för att kasta den in i onyttiga drömmar
och ofruktbara spekulationer, lika litet
tillfredsställande själens åtrå efter ökadt vetande som
hjertats behof af frid.
Hela naturen är en sammanhängande kedja
från en fullkomlighet till en annan. Vetenskapen klassificerar
dessa företeelser för att kunna ordna dem till
ett helt för begreppet, men som menniskans begrepp
lider af ofullkomligheter, så visar sig snart,
att naturen ej efter en sådan måttstock låter
klassificera sig. Aldrig visar sig någon bestämd
skiljegräns emellan två klasser, alltid finnes der
någon företeelse som äger två närliggande klassers
kännetecken.
Grodslägtet (Batrachia) utgör en sådan mellanlänk, det
bildar öfvergången ifrån fiskarne till amfibierna, och
det egendomliga inträffar här. Att öfvergångsslägtet
icke samtidigt, utan under olika perioder af sin
utveckling visar båda grannslägternas kännetecken.
Likheten med fiskarne visar sig redan i grodornas
befruktningsprocess, som äger rum först sedan honan
lemnat ifrån sig rommen. Det uppväxande
grodynglet har likaledes fiskarnes kännetecken.
Grodungen eller den s. k. pinglan har en
simfena och inga fötter, lefver endast i vatten och
andas med gälar. Men så småningom inträder en
underbar förvandling; fötter börja visa sig på den
runda delen af pinglans kropp, i början blott
märkbara för mikroskopet, men slutligen fullt
tydliga för blotta ögat, stjerten faller bort och
likaså gälarne, som under tiden ersättas af
lungor; och en vacker dag kraflar sig pinglan upp
ur det våta elementet för att se sig om i ett
nytt. Från detta ögonblick har grodan klädt utaf
sig fisken och blifvit en amfibie, kanske icke
af renaste vatten, men ändå försedd med "kallt blod
och lungor" samt med den dubbla förmågan att
kunna lefva lika galant både på land och i vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
