Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 132 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grodorna. - Geografisk upptäckt. Hilma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Så fort än grodorna genomlefva sin första tillvaro,
så långsamt går det sedan med tillväxten, och först
på tionde eller tolfte året lära de uppnå full
utbildning. De blifva mycket gamla och öfverlefva
misshandlingar, som skulle döda de flesta andra
djur. Att mista ett ben betyder ej mycket för en
groda, till och med hufvudet kan hon ganska länge
undvara, utan att lifvet lemnar henne. Också hafva
vetenskapsmän med dessa djur gjort experimenter,
hvilka skulle vara förskräckliga, om man ej visste
att grodornas känselsystem är ytterst outveckladt,
En groda, som man afskar hufvudet under sjelfva
parningsproeessen, fortfor i sju timmar att befrukta
honans ägg, och sedan denna skilts ifrån hanen lefde
denne ännu i fyra timmar. Om en groda fryser in i en
isklump, så qvickuar hon till och blir lika kry så
snart denna tinar upp. Man har äfven anmärkt såsom
en egendomlighet för dessa djur, att en afskuren
lem, t. ex. en fot, växer ganska snart igen i sin
ursprungliga form, ett förhållande som icke existerar
hos några andra af de vertebrerade djuren.

Om vintern ligga grodorna i dvala, gömda
nere i de djupaste träskhål och gömslen.
Men när första vårsol skiner fram och
insekterna börja surra bland tufvorna, då vakna
vintersofvarne upp för att söka sig föda eller fylla
sina pligter som fäder och mödrar. Vattendjur,
maskar, fiskyngel, skaldjur och gräs är den
föda som de mest tycka om, och såsom jägare lära
de utveckla ganska mycken slughet, – man har till
och med trott sig hos dem spåra en viss grad af
beräkning. Gamla grodor äro mycket försigtiga
och varna de andra när någon fara är å
färde. När menniskosteg höras, skynda de
genast att välja en plats, der de kunna se ett
stycke omkring sig, och för att, när fienden nalkas,
strax kunna försvinna.

Ätliga grodor.

Några arter af grodslägtet äro ätliga, såsom
t. ex. Rana esculenta, af hvars bakben man tillreder
en frikassé, som i smaklighet och finhet skall
öfverträffa den af kyckling. Bruket att äta grodor
har ännu icke kommit till heders hos oss och torde
aldrig blifva svenskt, ty afskyn för detta djur är så
allmän och djupt inrotad,
att den väl aldrig torde försvinna.

Grodornas hud är slemmig, mjuk, elastisk och så
tunn, att, då den ligger intill kroppen, musklerna
lysa fram derigenom. Utanpå denna finnes ofta en
öfverhud, hvaruti synas aflagrade många slags färger,
såsom brunt, gult, grönt och blått. Uti och ofvanpå
huden finnas en mängd körtelartade svulster, hvilka
afsöndra en mjölksaft, som luktar mer eller mindre
af hvitlök.

Den slemmiga huden och körtlarne spela en vigtig
roll i grodornas lif: om dess verksamhet störes,
dö djuren; ty igenom huden insupa de en stor mängd
af den fuktighet och luft, som är behöflig för deras
existens. Ja, man kan säga, att grodorna andas och
dricka nästan lika mycket genom huden som genom
lungor och hals. Townson har bevisat detta. En
torkad löfgroda, som befanns väga etthundrafemtio
gran, omvecklades med en våt duk så att munnen var
fri: efter en timmes förlopp vägde den sjuttiosex
gran mer än förut. I ett slutet kärl med fuktig
temperatur kan grodan lefva ända till fyratio dagar
endast och allenast genom hudens verksamhet. Hämmas
hudutdunstningen genom ett lager af fernissa, så att
fuktigheten endast får tillträde genom munnen, så dör
grodan efter några dagar; beröfvas hon huden helt och
hållet, så dör hon redan efter ett par timmar. Lägger
man en groda på glödande kol, så afsöndrar hon en
sådan mängd af slem, att kolen släckas. Deraf den
gamla historien om att salamandern kunde lefva i
eld. Slemmet är giftigt, men blott i ringa grad. Det
förorsakar en brännande känsla på ställen, der huden
är mycket tunn, t. ex. på läpparne; det är olösligt
i vatten och färgar salpeter röd. Det dödar likväl
smärre fåglar, som utsättas för utdunstningen deraf,
och det berättas att en hund, som ej kunde låta bli
att bita grodor, fick svullen nos och
dog. Säkert är åtminstone att hundarne bära en
instinktlik afsky och fruktan för detta djur.

Grodorna äga en öfverraskande färdighet att frambringa
mer eller mindre klangfulla, höga och afrundade
toner. När sommarnatten är lugn och månen glittrar
på träskets vatten, komma dykungens barn fram ur de
svarta djupen och sjunga med en kraft och ihärdighet,
som sätter månget ängsligt sinne i fruktan och
förvirring.

Brekeke, – brekeke! – koax, tuu! – brekeke, brekeke,
qvarr, brekeke, tuu! brekeke, brekeke! ...

Oken säger visserligen att man vid ett sådant
tillfälle skulle kunna tro
sig vara i ett dårhus, och
det bör ej förundra, om
folk med svaga nerver finna det oangenämt att
höra detta entoniga musikstycke exeqveras hela
natten igenom. Men vi vilja påstå, att denna musik
harmonierar med vårnatten lika väl som fågelsången,
och ovilkorligen tränger sig den tanken på oss,
att de lefnadsglada varelser, som sålunda gifva sina
känslor luft, hafva ett vigtigt parti i den stora
naturkonserten och att de besjunga en verksamhet,
hvars betydelse vi ännu underskatta.

Geografisk upptäckt.

Lilla Anna för sin "bonne-amie,"
guvernanten, lärde "Sverges städer",
sökte än i sin geografi,
än på kartans alla skilda väder.

En gång Anna upp från kartan ser,
frågar nog naivt sin lärarinna:
"Står ej namnet, goda bonne, på er
– äfven det – att här på kartan finna?"

"Hur har Anna kommit på den tron?
Vet: på kartor", guvernanten talar,
"står ju icke någon alls person –
endast länder, orter, berg och dalar."

Anna återtog: "jo – tro mig ni –
mamma sagt, som tydligt jag vill minnas,
att just ert namn, snälla bonne-amie,
skall på öfvergifna kartan finnas."

Hilma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>