Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Charles John Andersson. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expedition, och de båda männen öfverenskommo snart om
att åtföljas på den äfventyrliga färden.
Den 7 April 1850 lupo de med skeppet "Dalhousie"
ut från Plymouth och anlände den 23 Juni till
Capstaden. Här gingo de med några missionärer ombord
på "The Foam" den 7 Augusti och styrde kurs till
Walfish-Bay, som ligger några grader norr om Cap,
dit de anlände den 20 i samma månad. Här erbjöd
sig en lätt och rask förbindelse med det inre af
landet, och uppbröto Galton och Andersson äfven
snart på väg härifrån till Damaralandet, hvars södra
gränslinie bildas ungefär af nittonde lat. graden
och hvilket dittills varit nästan okändt. Här
i Damaralandet uppehöll han sig med mr Galton
en tid å missionärstationen Barmen, ett ödsligt
ställe snarlikt de mest kala platserna på Island,
men likväl erbjudande ett visst intresse. Sedan
våra resenärer inhämtat en del upplysningar om de
båda stora infödingsstammarne Damaras och Namaquas,
hvilka här bodde intill hvarandra och lefde i ett
tillstånd af öppet krig eller beväpnad fred, och
äfven fått kunskap om tillvaron af en sötvattensjö,
som skulle heta Omanbondè, beslöto de att gifva sig i
väg för att uppsöka denna. Till detta ändamål måste de
färdas genom Damaralandet, hvilket var i det närmaste
obekant för européerna. Damaras sjelfva gjorde de mest
öfverdrifna beskrifningar på dess vidd, befolkning och
bördighet. Folket var dock kändt såsom ogästvänligt,
förrädiskt och fiendtligt emot främlingar; i
synnerhet sedan Namaquas gjort infall der, dödat
en del menniskor och bortfört de stora hjordarne,
hvilka de sålt till européer, som derföre af Damaras
ansågos stå i förbund med Namaquas. Våra resenärer
uppgåfvo likväl icke sin föresats, utan anträdde sin
resa. Andersson skildrar den samma lifligt i sitt verk
"Sjön Ngami", sägande: "En europé kan icke göra sig
någon föreställning om de vägar, som man måste färdas
här i landet, eller om de omätliga svårigheter, som
här måste öfverviimas. För att gifva ett ofullkomligt
begrepp om detta sätt att resa, vilja vi föreställa
oss, att en person plötsligen förflyttas framför
en urskog af okänd vidd, der aldrig någon menniska
satt sin fot, men som hvimlar af vilddjur och haren
jordmån, lika lös och eftergifvande som på Englands
sanddüner; dertill bör man vidare lägga ett par
tunga vagnar, lika stora som de stenkolsskrindor,
man möter på Londons gator, ehuru ansenligt starkare
och klumpigare, – samt hvardera dragen af sexton till
tjugu halftämjda, uppstudsiga oxar. Säg sedan åt
honom: ’Genom den der skogen går din väg; hurudan
den är, vet ingen menniska. Hjelp dig fram så godt
du kan; men kom ihåg, att dina oxar skola omkomma,
om du icke uppnår en vattensamling senast om två
eller tre dagar’; – och låt honom derpå försöka sin
lycka! ... Omkring middagstiden den 5 April närmade
vi oss ändtligen Omanbondè; men, o ve, hur blefvo
icke våra förhoppningar bedragna! Mitt hjerta klappade
våldsamt af spänd väntan. Oxarnes sömniga gång,
der de släpade sig fram genom den djupa sanden, var
alltför långsam för min otålighet och min upphetsade
fantasi, och jag gick derföre ett ansenligt stycke
framför vagnarne, beledsagad af vid pass ett halft
dussin Damaras, då trakten helt plötsligt syntes
öppen, och jag befann mig på en uppåtstigande mark,
som sakta sluttade nedåt någonting, hvilket föreföll
mig som ett uttorkadt vattendrags bädd. Vi befunno
oss verkligen vid Omanbondè, – flodhästarnes
sjö. Men alla kände vi oss djupt nedslagna. Länge
voro vi ur stånd att gifva luft åt våra känslor. Först
betraktade vi vassen och rören framför oss, sedan sågo
vi på hvarandra med stum häpnad och förvåning. Ett
uttorkadt, vattenlöst kärr af något mer än en engelsk
mils längd och en med vass bevuxen fläck var enda
belöningen för månaders arbete och oro!"
Sådant är vildmarksresenärens lif, och den man eller
qvinna, som det oaktadt fullföljer det, måste af
försynen hafva erhållit särskilta anlag och böjelser
till att ej blott utstå dermed förenade strapatser,
umbäranden och äfven lidanden, utan äfven finna deri
en njutning och tillfredsställelse.
Galton och Andersson stodo nu rådvilla om hvad de
skulle företaga sig, nästan frestade att uppgifva
tanken på vidare framträngande. Att färdas vidare
norr ut, skulle vara förenadt med oerhörda faror. De
vattensamlingar och kärr, som nu innehöllo vatten,
skulle under tiden sannolikt uttorka, hvaraf skulle
följa en säker död för såväl resenärerna sjelfva
som deras kreatur. Deras folk hade derjemte börjat
fälla modet och ville vända om. Af Namaquashöfdingen
Jonker Afrikaner – en framstående, slug och krigisk
höfding – och andra hade de fått veta, att norr
om Damaras bodde en nation, kallad Ovambo, som var
åkerbruksidkande, hade fasta boningar och berättades
vara slöjdidkande samt ärlig och pålitlig. Ovambos
styrdes af en enda konung, Nangoro. Omsider beslöto
resenärerna att företaga den äfventyrliga resan och
uppsöka Ovambofolket.
Tidigt på morgonen den 12 April lemnade de Omanbondès
ogästvänliga stränder, men uppnådde först den 29
Maj Omutjamatunda, Ovambofolkets första betesmark,
och kommo den 2 Juni till de sköna och bördiga
slätterna i Ondonga, – Ovambofolkets land. "Det
skulle vara fåfängt", säger Andersson, "att vilja
försöka att beskrifva vår glädje och hänförelse
vid detta minnesvärda tillfälle eller att meddela
en föreställning om det tjusande panorama, som med
ens öppnade sig för våra ögon. Nog af, i stället
för de evinnerliga busksnår, der vi hvarje ögonblick
hotades med att blifva släpade ur sadlarne af trädens
ofantliga taggar, företedde landskapet nu ett,
såsom det tycktes, gränslöst fält af gyllene korn,
omvexlande med talrika fredliga bostäder samt belyst
af den nedgående tropiska solens milda ljus. Der och
hvar reste sig derjemte jättestora, vidt utbredda och
med mörk löfskrud prunkande timmer- och fruktträd,
medan oräkneliga solfjäderlika palmer, antingen
enstaka eller i grupper, fulländade taflan. För oss
var landet ett fullkomligt Elysium och belönade oss
rikt för alla mödor och försakelser."
Ovambolandet hade fore våra resenärers ankomst
dit icke blifvit det ringaste utforskadt, och
sällsamt föreföll det dem derföre, att detta folk,
som lefde i god välmåga, fredligt och belåtet
för sig sjelft, i föga beröring med den yttre
verlden, likväl var jordbruksidkande och till
och med kände till konsten att bereda metaller,
i det att de sjelfva t. ex. förfärdigade sina egna
prydnader, åkerbruksredskap m. m. Hade en stråle från
civilisationens sol för årtusenden sedan trängt hit in
och utvecklat en viss hyfsnings goda egenskaper hos
ett af de vildaste och råaste stammar på alla sidor
omgifvet folk? Galton har om Ovambofolket utgifvit
ett större arbete, hvilket på sin tid väckte ett
rättvist uppseende och till hvilket vi derföre kunna
här hänvisa dem, som möjligen skulle önska att få en
närmare kunskap om dessa trakter. Här slutade Galton
sina forskningar öfver det sydvestra Afrika, och våra
resenärer återvände samt inträffade den 5 December
åter i Walfish-Bay, dermed afslutande en expedition
som visserligen icke krönts af väntad framgång, men
likväl icke var alldeles utan sina frukter. Här fick
Andersson en mängd bref från Europa, sedan han i tjugu
månader icke erhållit någon underrättelse från sina
vänner. Bland dessa bref var äfven ett sorgebref, som
underrättade honom om en yngre broders död, hvilken
som sjöman aflidit i Rio Janeiro i gula febern.
Galton och några andra engelsmän togo afsked af
Andersson för att begifva sig till Cap och derifrån
vidare till England. Andersson, som bestämt sig
för att stanna qvar och företaga en ny expedition
till det inre af Afrika, skickade med Galton sina
vackra naturhistoriska samlingar, omfattande vid
pass femhundra fågelskinn, nästan dubbelt så många
insekter samt en hel hop andra saker.
Andersson måste likväl först begifva sig till
Cap landvägen, innan han kunde företaga sin nya
expedition, och här skildes han från tvenne raska och
goda kamrater, en dansk vid namn Hans samt John Allen,
hvilka reste öfver till Australien. Andersson stod
nu alldeles ensam. Hans bekanta i Cap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
