Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De små förvärfskällorna. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi äro ett litet folk och hänvisade till jemförelsevis
små förhållanden, men vi älska att se saker och ting
i stort. Det är en sorglig sanning i påståendet att
vi vilja lefva på för stor fot, med behof, som stå
i omvändt förhållande till de blygsamma tillgångarne.
Denna sinnesart, hvartill fröet blifvit nedlagdt
med väckelsen af begäret att efterapa utlänningen,
och hvilken ammas af en bakvänd undervisning och en
skef uppfostran, tager ut sin rätt öfverallt och i
alla förhållanden. Det smittosamma exemplet, en gång
gifvet uppifrån, har följt samma lag, som drifver
stenen till sjöbottnen, och hvad som en gång var ett
enstaka fel har blifvit ett allmänt lyte.
Detta lyte är fruktansvärdt. Likt den kräftartade
sjukdomen förtär det all verksamhets lifsrot, den
spänstiga viljan. Det är en af den civiliserade
menniskans farligaste fiender, ty det antingen
frestar henne att endast mäta den ständigt växande
höjden af sina behof, under det hon förgäter beräkna
sina tillgångar, eller ock återförsätter det henne på
vildens och djurets låga ståndpunkt, och i båda fallen
blifver hon en maktlös slaf under omständigheterna
och lefver endast för dagen. Historien fäller den
förfärliga domen: hvarje menniskorace och hvarje
folk, som lefver endast för dagen, går sin undergång
till mötes och försvinner.
Så långt har det ej kommit hos oss och skall
väl icke heller komma, om än vi varit på god
väg. Arbetet, denna i lifvets stora naturlag,
är, äfven i dess mer utsträckta betydelse,
icke främmande för svenskarne. Tvärtom hafva de,
mer än många andra folk, nödgats lägga manken
under oket. Hvilken oberäknelig mängd af samladt
arbete möter oss icke vid hvarje steg, som vi taga
på den svenska jorden! Hur många generationers
krafter hafva icke blifvit förbrukade innan det
svenska landet fått det behagliga utseende, som det
nu har och hvarigenom vi dervid blifvit fästade med
vårt hjertas hela brinnande kärlek! Tänka vi uppå
hvilket mod, hvilken ihärdighet, hvilket dödsförakt
som måste hafva funnits hos alla dem, hvilka, trots
det hårda klimatet, de långa förfärliga vintrarna,
den öfverallt mötande torftigheten och ovänliga
karakteren i naturen, först bröto bygd i Sverige,
afmejade dess skogar, vände dess jord mot ljuset och
luften, borrade sig ned i dess berg, grundlade dess
första farvägar, och byggde dess första hus – tänka
vi derpå och på alla de vedermödor, de efterföljare,
som trädde i deras fotspår och fortsatte deras verk,
liksom man uppfyller föreskrifterna i en afliden
anhörigs testamente, varit underkastade, innan det
Sverige, som vi tagit i arf, blifvit hvad det är; så
öfverväldigas vi af beundran på samma gång vi likväl
måste erfara en tryckande känsla af det stora ansvar,
som hvilar på oss vid förvaltandet af detta arf,
af de höga pligter, hvartill detta värf manar oss.
Hur lyckliga äro dock icke vi mot våra förfäder! Vi
hafva nästan öfverallt stora banade vägar att gå,
de måste bryta dessa vägar; vi hafva alla tänkbara
verktyg för hvilket arbete vi än vilja utföra, de
måste uppfinna sådana redskaper eller ock vara dem
förutan; vi hafva i vår tjenst vetenskapen, som
blifvit en villig och nyttig tjenare, de kände icke
denne ovärderlige hjelpare annat än som en främling,
hvilkens språk de lika litet förstodo, som han deras.
Vid tillfredsställandet af våra oräkneliga behof
taga vi i anspråk en mängd ting, som för oss stå
färdiga på hyllan. Vi tänka så sällan på, om det ens
någonsin händer, att hvart och ett af dessa nyttiga
ting, äfven det obetydligaste, är produkten af ett
oerhördt arbete, ett arbete, hvarpå kanske många
generationer utnött sin tanke- och kroppskraft;
vi tänka öfver hufvud taget så ytterst sällan uppå –
emedan ett sådant tänkande icke framkallar för oss
sjelfva smickrande tankar – att vi egentligen äro
korade arfvingar till alla de kapitaler, som blifvit
samlade genom mensklighetens ansträngningar under
ett flertusenårigt civilisationsarbete.
Öfverskåda vi den långa räcka af år, under hvilken
vårt land i tideböckerna varit inregistreradt som
ett civiliseradt land, så se vi, så långt blicken
når, grunddragen af de vägar till förvärf, som ännu
karakterisera Sverige; vi se samma
hufvudkällor, till en början med mycket sparsamma,
men allt mer strida och svällande flöden, ju närmare
vi draga blicken till oss. De hafva, dessa stora
förvärfskällor, genom tiderna brutit sig väg enligt
samma lagar, hvilka floderna följt då de plöjt sina
fåror och lagt sina bäddar genom långa landsträckor,
växande och tilltagande i mäktighet ända tills målet
blifvit uppnådt.
Till dessa stora, uråldriga strömdrag hafva under
tidernas lopp dock anmärkningsvärdt få bifloder
tillstött. Folkmängden har ansenligt förökats,
företagsamheten lika så; men den förra har trängt sig
in på de redan banade vägarne och den sednare, – den
svenska företagsamheten – alltid obenägen att börja
från början, alltid modlös i fråga om öppnandet af nya
utvägar, har hellre nöjt sig med axplockning på andras
åker, än att uppbryta tegar för egen, sjelfständig
skörd. Medan andra folk, mera lyckliga i afseende
å naturförhållanden, utbildat sina färdigheter i
tusen olika riktningar och utvecklat en flit och en
omtanke, som äro beundransvärda och som äfven burit
beundransvärda frukter, sakna vi, som hafva att strida
mot en oblid natur och i följd deraf äro underkastade
en mängd fataliteter, hemslöjd i egentlig mening;
den stora industrien, på hvilken vi slagit oss och
äfven med framgång i många grenar bedrifva, saknar hos
oss det nödvändiga stödet af den lilla industrien;
för fabrikernas buller finnes ingen resonansbotten
i hemmen; ifvern och den rastlösa verksamheten hos
några få träda i skuggan för håglösheten och olusten
hos det stora flertalet,
I mångfalden af behofver stå vi visserligen icke efter
någon, utan endast i förmågan att sjelfva tillgodose
dem. Strängt taget är det dock icke arbetsförmåga
som fattas svenskarne; de kunna, det hafva de i många
stycken bevisat, med tillförsigt i detta fall träda i
täfling med hvem som helst; det är vilja som brister,
det är kraftig, allmän väckelse som saknas. Vi nöja
oss med den beqväma, men ruinerande utvägen att
förbruka hvad andra folks flit framalstrat, hellre
än att sjelfva vara flitiga; en otalig mängd lyx-
och nödvändighetsartiklar införskrifva vi sålunda
– värdet derför uppgår årligen till millioner –
fastän vi sjelfva skulle kunna göra dem och fastän
råmaterialet finnes att taga nästan utanför hvarje
stugudörr.
Det är denna liknöjdhet som gör att vi, åtminstone
i den mån det större antalet af ett helt på det
hela har inverkan, kunna sägas vara ett folk som
lefver för dagen. Vi göra detta till den grad, att
om ett missöde drabbar en enda näring, jordbruket,
om en frostnatt förstör ett års skörd, så står den
hemsökta ortens befolkning hjelplöst öfverlemnad åt
brist, nöd och kanske hungersdöd, om den ej blifver
föremål för barmhertighetsverk. Och en frostnatt är
likväl ingen sällsynthet i landet, tvärtom hafva vi
hvarje år påminnelse derom; men detta har lika litet,
som mycket annat, väckt tanken på att man bör göra
sig oberoende af frostnätter, att man bör söka sig
andra förvärfsmedel än ensamt sådana som bero af
väder och vind.
Det är hemslöjden som erbjuder tusen sådana
förvärfsmedel, det är hemslöjden som måste göra
sitt inträde i hemmen och sömnaktigheten som måste
drifvas ut derifrån. Den, som uträttar något
i denna riktning, gör sig väl förtjent om sitt
fädernesland. Och kan väl någon större anledning till
tillfredsställelse finnas än när man öppnat utvägar
till bergning, till förkofran, till lycka för sina
medmenniskor! Framgången af en sådan verksamhet är
oberäknelig. Den får ej mätas med krämarsinnets aln
eller vägas på materialistens trögt slående våg. Den
väsentligaste faktorn för dess rätta bedömande är
mätandet af de moraliska verkningarne. Dessa äro
dock omätliga Den källa jag upptäcker och bringar
i dagen lönar min möda med att svalka min törst och
att släcka törsten kanske hos många generationer, som
skola välsigna den okände upptäckarens minne. Men deri
ligger icke betydelsen af min upptäckt. Den blifver
vida större genom den omständigheten, att med det
gömda vattnets öppnade utlopp torrlades och gjordes
fruktbar en vidsträckt jordrymd, förut otjenlig för
odling och derföre en vildmark, men hvilken nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
