Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett gammalt herregods i modern drägt. E-g. - Grönland. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hållet skyddadt för de hårda vestliga vindar,
hvilka draga öfver Hjelmaren och piska sandåsens
vestra sluttning.
Sparreslägten är den bland Sveriges högmögende ätter,
som längst varit ägare till Sundby, och det var den
andra i ordningen af de namngifna ägarne af denna
slägt, Lars Siggesson Sparre, Gustaf Wasas tappre
härförare och förtrogne vän, som 1546–1550 der lät
uppföra ett stort stenhus, hvilket utgör stommen till
det nu varande slottet.
Redan förut var dock Sundby försedt med en
åbyggnad, hvilken efter den tidens måttstock ansågs
storartad. Ty bland de många fornsägner, som anknyta
sig till Sundby, är äfven en om en riddar Finke
eller Fink, som på början af tolfhundratalet bott
på Sundby, men slutade med att som fånge förvaras
i dess ena slottstorn – sagan har glömt berätta af
hvilken anledning. Han hoppade ned från tornfönstret
i sjön och lyckades simma till en närliggande holme,
som ännu har namnet Finkholmen. Han röjdes af sin
hund, fasttogs och afrättades på en annan holme,
som kallas Herrhufvudet.
Från ett annat tidskifte af Sundby historia –
tidpunkten är dock ej närmare angifven – berättas en
annan tilldragelse, som äfven visar ett blodigt drama,
utspeladt inom den leende ramen af Sundby fridfulla
natur
Så lyder sägnen: En riddare på Viksborg, en skräck
för sin samtid, aktande menniskolif lika litet som
faror, friade till den adliga jungfrun på Sundby. Hon
var dock förut trolofvad Algot Tott på Gimmerstad,
och riddaren fick korgen. Uppbragt häröfver intog
han Sundby, dödade slottsherrn och bortförde
dottern. Algot hade nyss lemnat Sundby, der han
tagit afsked af sin trolofvade, ty han hade gripits
af sin tids förvridna fromhetsbegrepp och ville ut
och kämpa mot "trons fiender". Af munkarne i Julita
kloster underrättades han om att hans rival dragit
norr ut, hvarvid han genast anade oråd, så att han
med munkarnes tillhjelp intog den afskedade friarens
borg för att hafva en trumf på hand. När denne kom
dit uppstod en förtviflad strid, dervid Algot dräpte
sin fiende, men också sjelf blef dödligt sårad. Han
förunnades likväl lyckan att ännu en gång se henne,
som han skänkt sitt hjerta och för hvilken han nu
offrat sitt lif, och trycka henne i sina armar. Under
den betydelsefulla omfamningen träffades hon af en
dödande pil ...
Så följdes de åt till skuggornas land,
Så delte de lif och drömmar ...
Båda fingo ock följas åt till samma graf i Julita
klosterkyrka.
År 1829 kom Sundby i en matadors hand. Det köptes då
af excellensen Carl De Geer, en af Sveriges rikaste
magnater, och från den dagen räknar det ståtliga
herregodset sin pånyttfödelse. Med begagnande af det
gamla bastanta stenhuset till stomme, lät den nye
ägaren der uppföra ett slott i normannisk stil, efter
mönstret af Walter Scotts namnkunniga Abbotsford i
Skotland, hvartill ritningen uppgjorts af en engelsk
arkitekt, vid namn Robinson; företagets utförande
anförtroddes åt arkitekten A. Nyströms värdiga
ledning. Det nya slottet, försedt med utspringande
torn i hörnen och tillhörande flyglar, bildar en
fyrkant, med sidor af omkring etthundratrettio fots
längd och etthundratjugu fots höjd på en tio fot hög
granitsockel, som uppbär de pelare af fin struktur,
hvilka stödja småtornen. Det inres smakfulla anordning
står i full harmoni med den yttre ståten. Inredningen
i de olika våningarne framställer nämligen en tafla
af smaken under olika tider; riddarsalens fönster
äro utomordentligt praktfulla och dyrbara och hafva
dubbel höjd, enär detta rum sträcker sig genom tre af
slottets våningar. Denna sals nedre del är klädd med
historiska gyllenläderstapeter, öfre delen af väggarne
med jagtstycken. Utom denna har slottet en mängd
andra praktfulla salar, prydda med dyrbara taflor,
af hvilka en ganska betydande samling här förefinnes.
Det kolossala och anspråksfulla i slottets yttre,
hvarigenom vårt land fått en af sina förnämsta
konstprydnader och Södermanland en af sina mest
storartade och intagande herregårdar, äfvensom dess
pompösa inredning, står för närvarande i en alldeles
bestämd kontrast till sin första bestämmelse och
användning. Det afsågs nämligen af nyssnämde ägare
till enkesäte åt hans hustru, och det tillbakadragna
lif, som hon för, är icke egnadt att sätta lif och
rörlighet i en så stor apparat.
Men slottet skall stå der och förtälja sin historia
för skilda tider och vittna för slägten, som komma,
och slägten, som gå, om sträfvanden och syften,
som höjt sig öfver gruset och det personliga
välbefinnandets trånga gräns; det skall stå der som
den skönaste prydnad på en af vårt lands skönaste
platser – och hvar och en som kommer dit skall
känna sig glad och tacksam öfver att åtminstone en
och annan blifvit utrustad med lust och förmåga att
göra någonting i stort äfven för det sköna i norden.
E-g.
Grönland.
Blott ofullständigt äro de arktiska regionernas
naturförhållanden ännu kända. De sparsamma
underrättelser, vi derom äga, härleda sig dels från
hvalfiskfångares berättelser, hvilka dock ofta
falla inom "skepparhistoriernas" område, dels från
de tid efter annan och i synnerhet under sednare åren
upprepade försöken att framtränga till nordpolen eller
åtminstone få sigte på det öppna polarhaf, hvilket
man antagit vara inneslutet af det isbälte eller den
ständigt isbetäckta del af oceanen, som man kallar
Norra Ishafvet – eller ock på denna is, om den, såsom
sannolikt är, betäcker hela polarhafvet, nå polen.
Svenska vetenskapsmän hafva i dessa upptäcktsresor
spelat en mycket framstående roll. För närvarande
utrustas en ny svensk vetenskaplig expedition för
öfvervintring i de trakter, norr om Spetsbergen, der
sol och sommardag äro endast flyktiga gäster. Målet
för den förra svenska ishafsexpeditionen,
hvilken dock inskränkte sig till en förberedande
rekognoscering, var Grönland, der fyndet af de
ryktbara stora meteoriterna då gjordes, ett fynd,
som väckt den lärda verldens stora uppmärksamhet.
Detta land, som ingalunda gör skäl för namnet det
"gröna landet", enär det, så vidt ännu är kändt,
utgöres af ett enda ofantligt isblock, omgifvet af
en jemförelsevis smal landremsa,
här och der dock flera mil bred, har en utsträckning
i längd och bredd af omkring 200 mil, på flera
ställen med en skärgård liknande Sveriges utom
deri, att den är blottad på all vegetation. I
geologiskt hänseende har Grönland många likheter
med Skandinavien; en annan likhet är, anmärker
Nordenskiöld, att den glacierperiod, Skandinavien
undergått, ännu fortvarar på Grönland, fastän synbart
i aftagande. Den s. k. inlandsisen, som omslutes
af den hafomgärdade landremsan, höjer sig, i kända
trakter, ej sällan till den ofantliga tjockleken af
2,000 fot. Genom åtskilliga dalgångar i vestra sidan
uttömmer han sig i hafvet, som sålunda mottager de
väldiga isberg, hvilka i dessa trakter förorsakat
så många djerfva hvalfiskfångares undergång. Det
inre af Grönland är okändt, emedan ingen upptäckare
ännu vågat fördjupa sig i denna gräsliga isöken
och resa midt öfver landet, ehuru försök i denna
riktning blifvit gjorda, bland hvilka det af vår
bekante nordpolsfarare professor Nordenskiöld år
1870 företagna står främst.
Detta lands bebyggare,
till hvilka vi räkna de européer som den danska
kolonisationen eller enskilt spekulation ditfört,
äro bosatta utefter hafsstranden eller på landremsan,
hvilken utgör ramen till den väldiga stillebenstafla
af is, som Grönland bildar. Grönländaren, vanligen
eskimåen kallad, är för sin existens hänvisad till
hafvet, – till jagten och fisket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
