Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skälhunden är hans allt i allom och utan honom
skulle han förgås, ehuru tillgång finnes af annan
föda, såsom renar, harar och sjöfågel, men dessa
föraktas för sin brist på fett, denna grönländarens
läckerhet. Hvad renen är för lappen, det är skälen för
eskimåen. Den lemnar honom hans förnämsta födoämnen,
hufvudmaterialierna till hans kläder och båtar,
olja till hans lampa o. s. v. Åkerbruket är för
eskimåen en okänd näring, men om hans land sålunda
ej kan framvisa några produkter ur växtriket, äger
det deremot flera värderika alster ur mineralriket,
såsom stenkol, kryolit, asbest m. m. Djurriket är
dock, som sagdt, den förnämsta näringskällan.
Hjelplöst försatt i naturförhållanden, hvilka icke
hafva någonting gemensamt med civiliserade begrepp
om det behagliga, utan hvilka alltid framstå grymma
och fiendtliga, obevekliga och förkrossande; omgifven
å ena sidan af den fasansfulla ödemarken af is och å
den andra af den ändlösa vattenöknen, begge täflande
med hvarandra i en ödslighet, som måste lägga sig
tung öfver sinnet; öfverlemnad åt ett sällskapslöst
lif och ständigt utsatt för nervskakande faror
och äfventyr samt långa fastor – har grönländaren
i andligt afseende hänsjunkit i ett tillstånd af
drömmerier, hvilka skapat en af osynliga andeväsen
talrikt befolkad verld, hvari han sökt och funnit en
motvigt till sin omgifnings torftighet. I fullaste
mått kan man på eskimåerna tillämpa skaldens ord:
"Af samma tyg, som drömmar göras af, de äro gjorda,
och deras korta lif omfamnas af en dröm."
Eskimåens religiösa åskådningssätt påminner lifligt
om de amerikanska indianernas, från hvilka han äfven
anses härstamma, och om barnets, men det lemnar
tillika stöd för den uppfattningen, att Grönland
under två särskilta perioder varit inryckt inom den
europeiska kulturens område, ehuru man saknar all
kännedom om tiden för den förra, enär eskimåerna icke
blott sakna all historia, utan äfven den muntliga
traditionen i egentlig mening. Deras berättelser
ansluta sig aldrig till någon bestämd tidpunkt
eller några kända tilldragelser, utan utgöra en
blandning af nytt och gammalt, sanning och dikt, så
att den verkliga tråden i dem alltid är ytterst svår
att finna. Hvad man emellertid är på klar fot med,
det är, att de då som nu icke tagit något synnerligt
intryck af dessa civilisationsförsök, utan envist och
hjelplöst hållit sig på vildens ståndpunkt, enligt
våra begrepp. Den europeiska bildningens ympqvist vill
uppenbarligen icke grönska på den grönländska stammen,
fastän mycket europeiskt blod rinner i befolkningens
ådror.
Den grönländska traditionen tiger rörande verldens
tillkomst och vet ej af någon skapare. Han vet blott
att jorden var befolkad af andar, innan menniskor
och djur der fingo sin bostad och han erkänner
själens odödlighet. – Jorden hvilar på starka
stöttor af trä. Tomrummet der under är själarnes
hemvist. Fjerran i hafvet finnes mellan höga klyftor
en nedgång dit, och man framkommer efter så många
dagsresor, som ena handen har fingrar. Alltid råder
der en behaglig värme och ett öfverflöd af skältran,
späck, fiskolja och dylika rara saker. – De skyhöga
bergen stödja himmelen, och der är själarnes land. Men
der finnas dalar och vatten, och der är köld och
is. Frysande och hungrande vandra själarne suckande
vid ständigt frusna vatten. För att fördrifva qvalen
och ledsnaden sysselsätta de sig ibland med att spela
boll med hvalrosshufvuden. Då ser man norrskenet
på jorden. – Stöttorna, som uppbära jorden, blifva
slutligen murkna och brista. Då måste både himmel
och jord förgås. Högt begåfvade menniskor finnas,
som veta när detta skall ske, ty de känna stöttornas
tillstånd, men detta är doldt för en enfaldig eskimå,
och derföre har han ständigt bekymmer. – Andeväsen
bo i alla ting, men högst bland dem alla står i den
grönländska förkristliga traditionen den store anden,
som bär namnet Tornasuk. Han är vishetens källa,
och för hans öga är allting uppenbart. Tornasuk bor
i underjorden, de saligas hem efter döden, och genom
särskilt korade prester meddelar han de dödlige sina
befallningar. – I underjorden bor äfven Arnakuagsak,
"den gamla qvinnan". Hon tänker endast på att skaffa
sina vänner välgång och njutningar, om de förtjena
det. Hon är ett mönster af sparsamhet och klokhet
och, liksom den jordiska qvinnan, har hon till
uppgift menniskoslägtets vård och vidmakthållande. Hon
utsläpper de sjödjur, hvilka tjena grönländarne till
föda. Uteblifva de, så är detta ett tecken till att
hon lider, emedan Agdleritut (det är hemligt födda
och mördade barns själar) fästa sig kring hennes
hufvud. Då lida menniskorna nöd och gå hungersdöden
till möte. Ur detta elände kan blott en Angakut
(den skuldfrie och sjelfuppoffrande) rädda dem,
ty endast han har mod företaga den långa resan
till underjorden och befria den gamla från hennes
lidande. Lyckas detta, så är hon blidkad och sänder
åter feta djur till Grönlands kuster. – Skönheten och
betydelsen i denna myt äro beaktansvärda! – I himmelen
bor ett mystiskt väsen, som ingen känner. Lydande dess
dragningskraft skulle de dödas själar stiga uppåt den
kalla rymden, om icke goda, starkare makter drogo dem
nedåt. Ingen tillbeder öppet detta väsen; det dyrkas
blott i hemlighet, emedan man med en sådan dyrkan
anses begå någonting orätt. – Kan man i detta namnlösa
andeväsen ana en äldre, halfförgäten gudomlighet,
lik den som spåras i de flesta andra religioner?
Kristendomen kom äfven till Grönland och vände
upp och ned på alla bestående förhållanden och
trosdogmer. Alla gamla gudomligheter, goda som
onda, blefvo af missionärerna officielt och hastigt
och lustigt afsatta, men de utträngdes dock ej ur
eskimåens drömverld, utan der hafva de ännu i dag
qvar sina gamla roller. Ännu uppenbarar sig Tornasuk
för grönländaren såsom en darrande luftbild; ännu
sänder Arnakuagsak feta skälhundar till hans kust,
ehuru alla Angakuts med kristendomens förkunnande
försvunnit från jorden, så att förbindelsen med henne
upphört; ännu fladdrar norrskenet öfver hans hufvud,
påminnande honom om den eviga kölden och det ständigt
frusna vattnet i de osälla själarnes land.
De kristliga begreppen om godt och ondt hafva endast
ofullständigt kunnat uppfattas af grönländarens
fettomhöljda förstånd. Ordet synd felades
alldeles i hans språkförråd och måste lånas från
danskan. Hernhutarnes missionärer förklarade synd
vara liktydigt med olydnad – en uppfattning som
rotfästat sig på Grönland. I kosmografiskt hänseende
har grönländaren nu vidtagit det arrangementet, att
han förlagt den kristna himmelen ofvanför den gamla
och sålunda flyttat de saligas själar, så att säga,
från källaren till öfversta våningen. Hans gamla tro
på verldens undergång kan förträffligt inpassas i den
nya läran om yttersta domen, och denna nya lära har
icke förjagat de otaliga andeväsen, med hvilka hans
fantasi omgifvit honom, utan tvärtom öppnat för hans
tankar nya rymder, beherrskade af nya hemlighetsfulla
makter.
Det främmande och ovanliga för en menniska, är just
det som med starkaste makt lockar hennes håg, under
det hon dock med de önskade nya förhållandena förenar
det, som hon i sin närvarande ställning finner
behagligt. Ehuru eskimåen sålunda alldeles icke
tänker på att ändra vistelseort eller anser det för
möjligt att hans lefnadsvilkor kunna blifva bättre än
de äro, drömmer han dock ständigt om ett paradis, en
grön jord, gröna skogar och ett solbelyst landskap,
der ingen is finnes. Uppslagstråden till en sådan
trånad har han i sin närhet. En liten ö uti en af
Grönlands fjordar bär, liksom genom ett underverk,
videbuskar af öfver två alnars höjd och åtskilliga
umbellater af jemförelsevis yppig växtlighet,
och hon anses derföre af infödingarne såsom ett
verkligt eldorado. På ett ställe i södra delen af
landet finnas några björkar så höga, att en person
deri kan uppklättra, och dessa betraktas såsom en af
landets största märkvärdigheter.
Härofvan antyddes att Grönland, med undantag af
kuststräckan, sannolikt utgöres af ett enda ofantligt
isblock. Infödingarne hafva dock en annan åsigt, de
tro nämligen, och denna tro grundar sig på en gammal
tradition, att inre delen är isfri, ja, att der till
och med finnes grönskande skogar. De iakttagelser, som
den tyska grönlandsexpeditionen år 1870 hade tillfälle
göra, synas, jemförda med andra omständigheter, äfven
lemna något stöd för ett sådant antagande. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
