Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan och Amors-statyn. Ebbe. - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 119.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derför djerft han hafvets vågor plöjde
På delfinens rygg – mot skyn sig höjde,
Följde himlens örn till tidsfördrif;
Ynglingens förtjusning, obestämda,
Ungmöns blyga längtan, aldrig nämda –
Onämnbara – tände han till lif.
Nu förstår ni: sa är taflan menad –
Flickan anar, fast hon syns förstenad,
Den idé, skulptören återgaf.
Tankfullt stirrar ögat – stel figuren,
Blicken fängslad, tycks hon stum som muren,
Stum som marmorn, som hon tjusas af.
Visst hon lärt sig älska idealet –
Drömmer, att för henne fritt står valet
Af hvad lugn och lycka jorden har.
Säg, om ej med oss det samma hände,
Första gången Amors makt vi kände –
I vår första kärleks korta dar?
När dess minnen nu vi återkalla,
Liksom förr vi ännu tjusas alla,
Fast dess lycka längese’n förgått;
Och när konstens herrskarmakt vi röna
Eller sjelfve skapa, fritt, det sköna,
Tycks det som – reminiscenser blott!
Ebbe.
<b>Barnbarnen på Hallstanäs.<?b>
En familjhistoria af Onkel Adam.
(Forts. fr. föreg. häfte sid. 119.)
Uppriktighet.
Hvarje menniska vet hvad det är att hafva "trinda ögon". Man
träffar ibland på folk, som man måste erkänna
att de hafva trinda ögon – ingenting vidare. Ett par
sådana ögon hafva ett visst uttryck af godmodighet
och jovialitet – någonting ärligt, skämtsamt och
skälmaktigt, och någonting in uti pupillen, som sitter
och frågar, utan att derföre vara förargligt frågvist;
ty en trindögad menniska frågar blott för att fråga,
men en förarglig frågvishet frågar för att spionera.
Det var just ett par sådana "trinda" ögon, för
detta majoren och riddaren af Kongl. Svärdsorden
välborne herr Nils Sölfverfält ägde och begagnade,
och med hvilka han, för ungefär trettio år innan
vår berättelse begynner, småleende betraktade sin
gamla vän baron von Lützow, der han, med ett drag
af förargelse och vemod öfver sina hvardagliga
anletsdrag, marscherade fram och åter i rummet.
Herrarne hade kommit upp på baronens rum från
kaffefrukosten.
Den hade varit tyst och tråkig, hvilket på intet sätt
öfverensstämde med major Sölfverfälts smak eller
vanor; men friherrinnan var sådan, som magister
Peterman förut låtit oss veta, och sjelfva
Sölfverfält satt der tyst och doppade i kaffet.
Det var med en känsla af ljuf hämd han "grabbade för
sig" af de små smulorna, som den tiden på Hallstanäs
hade namn, heder och värdighet af sockerskorpor,
fastän de voro så hårda, att de måtte haft mycket
litet socker på sina samveten. Majoren sade ej ett
ord till friherrinnan, som tyst, stolt och högtidlig
med en stum nickning och ett "var god" bjöd på det
tunna kaffet och synbarligen icke tyckte om majorens
sätt att brandskatta skorpkorgen; men för en sådan
lekamlig hydda, som hans, behöfdes mycken materiel
för att någorlunda hålla den uppe.
Majoren var nämligen bra tjock och duktigt fet och
ansigtet en riktig fullmåne, utan att vara bleklagdt,
som det stackars originalet som gör nattvakt.
Majoren satt som på nålar, och baronen, som ville
"anknyta" ett samtal, var ej i stånd att få annat
än så kallade "rännknutar", som gå upp just i
knytningen.
Slutligen var kaffedrickningen slut, och ej utan en
glad sjelfkänsla såg majoren att han ej lemnat mera
än två skorpor qvar i korgen.
Nu voro herrarne åter uppe på baronens rum, och
majoren, som satt sig i en länstol och lagt sina
tjocka ben på en annan, betraktade sin vän, der denne
tog sig motion ofvanpå kaffet.
"Du är gift du", började majoren.
"Ja", sade baron.
"Förbannadt treflig menniska den der ryska
storfurstinnan", återtog majoren.
"Hon har mycken bildning och kan fem språk", svarade
baronen.
"Och du kan knappt svenska du."
"Åh jo, litet franska också."
"Jaha – men hon kan fem språk, men deri inräknas väl
icke svenskan?"
"Nej!"
"Ja, visste jag inte det – svenskan är inte ett språk
alls; men hör kära Sammel – hör på du! Du ser mig
litet skoklämd ut – bevars! menniskan är bra, förstås,
och kan fem språk, förstås, och har varit gift med
en rysk general, som det är godt om som gråkattor;
men visst var din salig Julia ..."
"Tala inte om henne!" bad baronen.
"Tala om henne – du har ju henne lifslefvande för dina
ögon; ty din Julia är sin mors lifslefvande afbild."
"Tala inte om henne heller", bad baron.
"Det var väl f-n, får man inte tala om ditt eget
barn? Stackars flicka, hon ser, så att säga, förtryckt
ut. Aldrig ett ord från de vackra läpparne, och de
bottenärliga ögonen beständigt riktade i kaffekoppen
under det att fru mamma kunde glo med korpgluggarne
så att betjentlymmeln riktigt darrade på knäna."
"Ja, rent ut sagdt. Jag säger nu till dig, käre
Sammel, det samma jag sade om dig då du gifte om dig:
nu bet sig Sammel von Lützow i tummen. – Det sa’
jag och det säger jag än. Hvad f-n flög på dig,
att du skulle gifta dig med den ryskan."
"Nej hon är född svensk och slägten bor i Westergylln."
"Jaha; men dumt gjorde du – ja, förbannadt dumt – det
är rätt åt dig; men den stackars Julia skall lida för
det far hennes bar sig åt som – åh ja, lika godt, men
– ett fägnar mig. Hon fick min själ se, att ’hundrade
smörgåsar voro för mig en morgonbeta’, som för lektor
Wallman, han, långa karlen i Stockholm, du vet."
"Ja."
"Nå, se inte så ledsen ut, Sammel lilla, utan var bara
herre i ditt hus – ja, om hon vore min hustru, skulle
jag lära för detta generalskan litet svensk gymnastik
och att som en gammal katta hoppa ’maxys’. Det finnes
gry i Nils Sölfverfält."
"Du är nästan för uppriktig, kära Nils", sade baronen,
som tyckte att vännens anmärkningar voro allt för
närgångna, "kom ihåg, Nils, att hon dock är min hustru."
"Ja, det mins jag nog, och det ses på dig också – du
har, förbanna mig, blifvit mager som en nötskrika –
och hyflar på din likkista gör du; så der ’krasade’
det i bröstet på salig bror Fredrik i lifstiden –
och han dog inom året."
"Tycker du det?" frågade baronen, som sjelf ej fann sig väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
