Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 119.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, det tycker jag. – Du är blifven
’skrabbig’ och gammal på några år, och
får ’generalskan’ hållas ett par år till, så
ligger du med en torfva på näsan och sofver i
Abrahams sköte. Det hon inte orkar med,
måtte väl din kära styfson herr löjtnanten
Alexander Semineoff – (om han för öfrigt
heter Petrowitch, Paulowitch eller Nikolaijewitch
vet jag inte) kunna orka med. Det är
en glad ungdom, säger min brorson. (Han är son
till Fredrik, jag nyss nämde, som gick och hyflade
på likkistan.) Sammel! han är kamrat med din
snälla herr styfson, – en riktigt glad ’fysik’,
som lefver om och förstör pengar."
"Min hustru är mycket svag för honom", yttrade baronen
med beklämdt hjerta.
"Ja, det var min själ för ingen annans skull än hans,
att fru enkegeneralskan Semineoff räckte sin sköna
hand till ’bondbaron på Hallsta’, som du kallas i
dagligt tal. Hon, som varit hoffröken vid kejsarinnans
hof och bär hennes namnschiffer i briljanter, hade
visst inte skänkt sin hand åt dig, min gosse, om inte
Hallstanäs varit en stor och god egendom. Men lilla
sockersnuten Alexander Semineoff hade ingenting för,
att lefva ’enligt sitt stånd’, det vill säga att rumla
upp och kasta på Stockholms skänkmamseller. Du får
väl skicka små remisser, min gosse, – smakar skönt –
och så vidare."
"Men, Nils, min hustru kan vara högst älskvärd när
hon vill."
"Ja, det tror jag nog; men hon vill aldrig – det är
felet, – utom likväl – då lilla sockersnuten Alexander
behöfver pengar. Då heter det: älskade Samuel! min
egen Samuel! och så vidare – och så slår du in en
invisning på Aronson & Comp., att på din räkning till
din ’älskade’ son Alexander Semineoff utbetala – noll,
noll, noll riksdaler – och så dricker han en skål för
’far sin’, bondbaron på Hallstanäs, och så skratta
de af hjertans lust åt dig."
"Man kan då inte säga, att du skräder orden", sade
baronen, förargad, just derföre att målningen var
sann.
"Har aldrig skrädt något, kära Simon, men hör du,
tror du att Nils Sölfverfält kommit hit utan orsak. –
Hustru min ..."
"Jaså, din hustru mins mig?"
"Ja, skulle hon inte minnas Sammel von Lützow, som
var en så munter pojke i fordna dagar, – hon mins dig
då du var kadett liksom jag; men, kan tänka, du skulle
ärfva Hallstanäs, och slutade af kursen. Emellertid
mins hustru min än Carlbergsbalerna – hon hade
röda sidenskor ha, ha, ha, – sådant der kommer nog
fruntimmer ihåg, – ha, ha, ha. – Jo, hon är en rar
gumma."
"Jag vill tro det."
"Jaha – nu var det så, att hon sade till mig: ’Hör du,
Nils, efter du ändå far åt det hållet, så kan du rätt
fara till Hallstanäs. Ingen krok i ärtåkern inte,
och se till hur baron har det.’"
"Det var snällt af henne."
"Ja, var det inte?"
"Hon har väl åldrats, hon också?"
"Ja visst, ja visst; men åldrats hyggligt, och är nu
en riktig liten rofva."
"Du mins att hon, då hon var bara barnungen med
röda skorna, så var hon så smal, att man var rädd
att hon skulle gå af på midten. Jaja, jag mins nog,
då jag valsade med henne, tänkte jag ofta: bara hon
inte går af, som foten på ett vinglas, men nu håller
hon ihop, kan du tro – och så sade hon – ’du, Nils,
kan gerna fara upp till Hallstanäs och se och beskåda
den nya friherrinnan’."
"Ja, det var hederligt af dig."
"’... Beskåda den nya friherrinnan och tala ett
uppriktigt ord med din gamle vän’ – ja, förbanna mig,
sade hon inte så."
"Ja, du tycks lyda hennes råd."
"Ja visst, du kan inte tro huru klok hon är, och –
så vet hon en gnista sqvaller med, – kan tänka! det
hör fruntimmerna till, det der. ’Det hörs på ändelsen
att Dagligt Allehanda är ett femininum’, sade gamle
auditör Smedberg, som var
en lustig kurre, du mins honom? han med stora
näsan – ja, visst mins du honom?"
"Ja, jag tror."
"Nej f-n, du tjenade aldrig – annars var Smedberg
vid vårt regemente – och var en lustig karl, som
härfvade upp historier som på knäpphärfvel. ’Apropos’
sade han alltid, (det var knäppet det) och så började
han härfva upp en ’pasma’ till – och så vidare."
"’Jo’, sa’ hustru min – ’res dit’, sa’ hon, ’och tag
reda på om det är sant, att den nya friherrinnan
vill koppla ihop sin krabat till son (ja, det sa’
hon) med den snälla, rara, vackra fröken Julia von
Lützow – ty det är hon, som skall ärfva Hallstanäs,
och man kan pumpa i sig mycket champis och spela höga
spel innan hela Hallstanäs går åt.’"
Baronen tycktes nästan hafva väntat att majorens
mission skulle innebära någonting dit åt. Han satt
med nedlutadt hufvud, sluten och tyst.
"Nå, hur är det?"
"Huru det är?" började baronen, liksom han vaknat
ur en dröm. – "Nej! nej! nej – i evighet nej, – så
länge jag har hufvudet uppe", utropade han häftigt.
"Men sedan du ligger med en torfva på ..."
"Näsan ja! jag vet hvad du menar."
"Ja, precist så – fastän du nog skall ligga i
familjegrafven i Hallsta; men i träkista. Förr
gjordes sådana kistor af koppar; men nu använder
man den kopparn till bränvinspannor, som är mera
praktiskt också – ej vidare – när du ligger med ..."
"Nog af, Nils, – jag är verkligen rädd för ..."
"Var inte rädd, det går nog för sig – hvad din
generalska vill, det vill hon med ’kläm’, och Julia är
ju redan som en skrämd hind och du som en hare. – Jag
vet ingen råd; men gör mig, om jag lefver, till Julias
förmyndare, så, om inte Hin Onde lagt bort märket, så
skall Nils Sölfverfält hålla emot. Stackars Sammel,
hvarföre var du inte nöjd med att ha’ en engel till
flicka, hvarföre var ej minnet af din förra hustru
dig kärare? – och ni voro så klippta och skurna för
hvarandra, säger alltid hustru min – utan du drar
en rysk generalska och hennes kosack till son in på
Hallstanäs – då fick du hin i båten, käre Sammel;
men lita på mig – lefver jag, så, – lefver jag, så –
du förstår hvad jag menar."
Vid dessa ord simmade majorens trinda ögon i klara
tårar – han tänkte på Julias öde och på möjligheten
af sin egen död.
"Lita på gamle Nils", tillade han och klappade baronen
med sin feta, ringbeprydda hand. "Lita på Nils, han
skall vara som en far för flickan – och jag har ingen
son att koppla bort henne med."
Sedan herrarne rådgjort, framkördes majorens vagn.
Julia kom med bud från "mamma", om ej majoren (farbror
Nils) ville stanna qvar till middagen, som åts klockan
fem; men farbror Nils betackade sig – och for.
Hans jovialiska ansigte hade en prägel af djup
bedröfvelse – "adjö med dig, Sammel, adjö, snälla
Julia – ack! Herre Gud hvad du är lik din salig mor
– hon var en Guds engel – Kör, Lundqvist – kör då,
för f-n" – ropade majoren, som kände att rösten ville
svika honom.
Vagnen körde.
"Det är min bäste vän", sade baronen sakta och tog
sin dotters hand. "Om du någonsin behöfver ett ärligt
råd och hjelp, så vänd dig till farbror Nils."
Farbror Nils åkte sin väg fram, mumlande vid sig
sjelf: "Hm – ja inte har Sammel von Lützow någonsin
varit bland dem, som var med då krutet fanns på;
men att vara så elementskadt dum att gifta sig med
en enka, som inte har spik i vägg, utan bara en lång
drummel till son i förra giftet – det går dock för
långt. Man måste inte se längre än näsan ..."
"Jo bevars, jag ser nog", afbröt Lundqvist, som trodde
att det angick hans körning.
"Ingen talade vid dig, Lundqvist – jag satt i tankarne
– kör bara, så att vi väl hinna utom Hallstanäs’
ägor, – det är den stora äreporten med vapnet öfver."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
