Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Den segrande Venus" af Fogelberg. Af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Den segrande Venus" af Fogelberg.
Om den svenske konstfilosofen Ehrensvärd i sin
ensidiga antikdyrkan väl gått något för långt, då
han säger, att man "icke kan begära en sann konst
och en sann smak i nordiska klimater", så är det
väl dock obestridligt, att lefnadssättet under ett
omildt luftstreck gör odlingen af de sköna konsterna
svårare än i södern. Och särskilt bör det väl då gälla
om bildhuggarkonsten, att hon icke i ett nordiskt
klimat kan med naturlig frihet hämta sin idealiserande
formbildning direkt ur seder och föreställningssätt,
der de "glada behofven" af en bister naturnödvändighet
icke kunna finna sitt uttryck i en omedelbar och
oaflåtlig beröring med den lefvande naturen. Och likväl
visar oss historien, att just i denna konstgren, och
i denna ensamt, har den skandinaviska nordens folk
en gång intagit en ledande plats bland nationerna
genom bildhuggarkonstens pånyttfödelse i och med
en återgång från peruktidens förvridna smak till den
grekiska forntidens rena, ovanskliga skönhet.
Den förste som i marmorn gaf form åt den nyvaknade
kärleken till det antika skönhetsidealet var
svensken Tobias Sergell, hvars Amor och Psyche i
vårt nationalmuseum bär vittne om hvad han var såsom
skapare och hvad han kunnat blifva såsom ledare. Att
Gustaf den Tredje kallade Sergell från Rom, för att
dermed gifva ökad glans åt en konstälskande konungs
hof, var väl ingen vinst för den svenska konsten,
då ett svenskt snille af högsta ordning derigenom
gick förloradt för den universela konsten, der han varit kallad till en
vägbrytare. Italienaren Canova ärfde nu Sergells
mission, men med sin benägenhet för det veka, var han
dock icke kallad att fullt genomföra återgången till
den grekiska skönhetens storhet och allvar. Detta
var dansken Thorvaldsen förbehållet, och härmed
se vi åter ett verldssnille från den högsta norden
(Thorvaldsen skall såsom bekant hafva blifvit född
på en resa från Island till
Köpenhamn) framträda såsom det plastiska
skönhetsidealets ledande formgifvare. Äfven hans
monumentala och slutligen hans kristliga bildverk
äro genomträngda af den antika åskådningens skönhet,
men nordens sagor tilltalade ej hans plastiska sinne,
och det återstod således för svensken Bengt Erland
Fogelberg att på detta område bryta nya banor. Men
äfven han kände alltför väl behofvet att hos de
gamle grekerna söka de allmängiltiga lagarne för
en skön formbildning, och medan han kämpade med
nordens gudar för att fjettra dem lefvande i marmorn,
under de tio år som förgingo mellan utförandet af
Odin och arbetet på Thor och Balder, sysselsatte
sig Fogelberg med arbeten öfver åtskilliga antika
ämnen.
 |
"Den segrande Venus" af Fogelberg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
