Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid ett kaffebord. Af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid ett kaffebord.
Af Sylvia.
"Den drycken underbar verkan har,
Ty clairvoyant blir då en och hvar!"
v. Braun.
Fru Levander satt vid sitt kaffebord, omgifven af sina
vänner. Lena, hennes syster, en verklig Magdalena,
som dragit tyngsta delen i hennes hus, serverade med
vanlig undergifvenhet den rykande drycken och alltför
väl dresserad af fru Levander, gaf hon naturligtvis
lilla "Amie" och "Gullock" först grädde i sina koppar,
innan hon sjelf förde den välsignade tåren till sina
skrumpna läppar.
"Jag önskar verkligen att salig Theodor lefvat",
sade fru Levander, i det hon satte koppen ifrån
sig och höjde ögon och händer mot himlen, "jag
önskar verkligen att han lefvat!"
Detta var en
vanlig fras, hvilken fru Levander ofta använde,
men som hon uttalade den i detta ögonblick med mer
än vanlig pathos, sågo alla mot den gyllene ram,
derifrån salig Theodor välvilligt tycktes taga ett
antikt skåp i skärskådande. På en del af de ansigten,
som vände sig mot porträttet, syntes det nästan, som
om det kanske icke vore så alldeles säkert att den
förevigade skulle dela denna åstundan, ty de funnos,
som påstodo att Theodors största lycka just daterade
sig från den dag, då han för alltid gick ur tiden –
likväl nickade alla deltagande emot henne.
"Ja, det finnes stunder i lifvet, då man verkligen
behöfver en man! Kära, lilla Ida, rodna då inte så
grufligt!" återtog fru Levander i det hon klappade
sin venstra granne på axeln. "Jag menade naturligtvis
inte att alla behöfva ... Tvärtom, jag högaktar Ida,
som inte brytt sig om att gifta sig ... åtminstone
inte ännu ... ja, ja, det är god tid ..."
"Den kommer tids nog, som skall hänga!" inföll
värdinnans vis à vis och ungdomsvän, fröken
Klöfverstjerna, som alltid kände en viss ursinnighet
så fort man talade om giftermål. "För min del har
jag aldrig kunnat förstå, att karlar och sådant otyg
någonsin kunnat bidraga till vår lycka och att de
rent af för en och annan kunna bli’ ett behof."
"Lilla Charlotte, kanske du är god och låter mig tala
till punkt! Jag sade: ’det gifves stunder i lifvet,
då man verkligen behöfver en man’ och jag blir härvid,
ty det vore inte ur vägen, om en sådan nu blandade
sig i det, som tilldrar sig här i huset."
"Söta du, hvad i Herrans namn står på?" frågades från
alla håll.
Fru Levander skakade på hufvudet: "Jag hoppas, Lena,
att inte något oförsigtigt ord undfallit dig!"
"Jag har inte öppnat min mun", sade systern, en
försäkran, som hon nästan ständigt kunde afgifva,
ty fru Levander förde alltid helst sjelf ordet.
"Nå, då är jag lugn. Ack, hvad det är trefligt att
se er alla hos mig! Kan någon gissa den här gåtan:
hvad är det som är gammalt som gatan, men alltid lika
nytt?"
"En sådan här liten kaffebjudning, tant", sade Ida,
som visste att fru Levander var vid särdeles godt
humör, så fort hon började finna på gåtor.
"Min flicka, du har ett verkligt briljant
hufvud! Hufvud, hu, det ryser i mig, då jag säger
det här ordet ... ja, ja, Gud låte mig inte bli’
inblandad i en brottmålshistoria!"
"Brottmålshistoria, söta, lilla, goda du!" inföllo
väninnorna.
"Jag tackar Gud, att jag kan tiga, allt hvad jag säger
är blott: om ändå salig Theodor lefvat! Kära Lena,
ser du då inte att Mariannes kopp är tom! Jag förstår
inte huru du kan negligera din närmaste granne! Nå,
mina vänner, är det sanning att Amalia Sjöberg skall
gifta sig?"
"Det säges till och med, att hon friat sjelf",
skrattade Marianne med munnen full af pepparkakor.
"I det tystaste vattnet gå de största
fiskarne!" inföll fröken Klöfverstjerna.
"A propos fisk", sade Marianne,
"så mins jag att hon
på doktor Sparrgrens sista bjudning inte kunde säga:
’stjert’, utan bad apotekare Dillberg lägga för
sig en bit af ’fiskstjelken’."
"Men, lilla fru Wahrlund, du doppar
ju inte", och fru
Levander flyttade den flätade brödkorgen fram för
sin högra granne.
"Du har det då så gentilt,
kära Maria, jag kan visst
inte bjuda dig på någonting så rart igen."
"Jag bjuder hvad huset förmår, söta du, och bra
snällt, att du inte försmår."
"Det här lät alldeles som rim, ja, jag
säger, att det fins
ingen så rolig som tant", sade Ida skrattande.
"Du är också så ferm att uppfatta allting, min flicka!"
"Ja, lilla fru Levander, du har då
alltid så gentilt, att
jag tror, jag skulle kunna äta småbröd här tills jag sprack,
om inte min aptit i dag rent blifvit förstörd. Saken förhåller
sig på så sätt, jag kommer ut i köket i dag, der Maja låg
och skurade, och skulle just från öfversta hyllan
hämta ned en karott, då hon rusar upp och skriker: ’sträck
sig inte så, frun kan bli’ förderfvad, låt mig få ta’ den!’
Som hon inte annars synes vara så rädd om min helsa, utan
lugnt brukar se på både huru jag sträcker och kröker mig,
så anade jag
naturligtvis genast oråd och tänk, mitt herrskap, hvad finner
jag på karotten? Jo, minst tre marker kött, som hon ville
undansnilla! Det förstås att hon nekade till denna plan och
säger det blef öfver på vår biffstek i går och att hon alldeles
glömt bära ned det i källaren; men jag jagade henne på
dörren ... vår Herre bevare en för hustjufvar!"
"Amen", sade Marianne, "ja, man behöfver
minsann i sitt hus ha’ ögon både fram och bak."
"I så fall är jag rätt glad att jag har Lena, jag är en
godtrogen toka och man skulle alldeles kunna
skamstjäla mig; men jag skulle vilja se hvad som
kunde undslippa henne."
Lena log vid detta erkännande.
"Vet någon hur det står till med fru Berg?" frågade
fröken Klöfverstjerna, "man hade strykhjelp der i
dag och så mycket vet jag, att, så länge hon orkar
röra sina ben, ta’r hon ingen hjelp i sitt hus."
"Söta du", inföll Marianne, "jag observerade också
det der fenomenet och derföre gensköt jag hennes
piga, då hon kom från torget. ’Är det en gosse eller
flicka?’ sade jag. ’Ingendera delen ännu’, svarade
hon, ’men jag har ändå brådt om hem, för herrskapet
väntar en ung enka med ångbåten i qväll.’ ’Enka!’ sade
jag. ’Hon skall åtminstone sorgåret öfver bo hos oss’,
svarade hon och var sin kos."
"En ung enka! Hur kan fru Berg vara så dum och dra’
en sådan i sitt hus?" Och fru Levander skakade sitt
stora hufvud.
"Den som känner fabrikör Berg vet nu han skall få
roligt", sade ett ogift fruntimmer, hvilket öppet
erkände sig vara fyratio år och som satt midt emellan
fru Wahrlund och Marianne.
"Karlarne äro i högsta grad dåliga och gemena",
sade fröken Klöfverstjerna, "jag har alltid
vetat att akta mig för dem", och hon höjde tacksamt
sin spetsiga näsa.
"Om salig Theodor
lefvat, och han var då visst ingen
don Juan, så skulle jag likväl sannerligen inte
vågat göra ett sådant experiment!"
"Men det här är ju alldeles förskräckligt", sade
fru Wahrlund, "jag är en menniska med samvete, ja,
jag hoppas vara känd för en sådan, och så fort jag
derföre träffar fru Berg, så skall jag varna henne."
"Den der enkan måtte det inte finnas mera heder med
än mina gamla, aflagda skor, derföre, mina vänner,
om hon vågar att visa sig i societeten, så skola vi
visa hvad vi anse henne för!" uppmanade fru Levander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
