Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsfjäriln. Saga af Richard Gustafsson. - En samlare. Af Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skogsfjäriln.
Saga af Richard Gustafsson.
I en liten grön och vacker björkbacke lefde skogsfjäriln
med sin brud, och skogsfjäriln var hvit, hvit
som den renaste snö, och hans brud var en
liten smultronblomma.
Så lyckliga och glada lefde de båda i skogens frid,
tills en dag en brun ängsfjäril kom på besök och
talade vidt och bredt om sina långa resor, och om
allt hvad han derunder hört och sett. Bland annat
beskref han en trädgård, som låg helt nära skogen,
och som var full af de skönaste blommor, så sköna,
att en af dem var lika vacker som alla skogsblommor
tillsammans, och ännu mera.
Ängsfjäriln flög hem till sig, men skogsfjäriln kunde
sedan den dagen icke tänka på annat än den präktiga
trädgården, och han ville så gerna se den.
Nästa morgon gjorde han sig redo att fara, och for,
oaktadt den lilla smultronblomman gret och bad att
han skulle stanna hemma.
I den stora trädgården, der så många blommor vuxo och
vissnade, der så många fjärilar flögo och fladdrade,
stod en ros, purpurröd som morgonrodnaden och den
skönaste bland alla blommor i trädgården.
Trädgårdsfjärilarne fladdrade kring rosen och skakade
på venstra vingen, hvilket skulle betyda det samma
som: jag älskar dig! Och de voro alla så grannt
klädda. Der funnos prickiga och vågiga, der funnos
purpurstänkta och de som skiftade i alla regnbågens
färger; men för alla tillslöt rosen sin kalk, då
de ville kyssa henne, och det förvånade fjärilarne,
ty så voro de vana att göra med de andra blommorna.
Men från björkbacken der borta kom en fjäril utan
prydnader, klädd i en snöhvit drägt, på hvilken man
icke kunde upptäcka minsta prick eller tvärrand. Det
var den lilla smultronblommans brudgum, som kom
att beskåda de präktiga blommorna i trädgården. Då
han såg all denna herrlighet, tänkte han vända om,
så blyg var han, men slutligen tog han mod till sig
och satte sig på ett grässtrå, ett stycke från den
purpurröda rosen. Och ju längre han såg på henne,
ju vackrare tyckte han hon var.
Solen steg allt högre, det blef varmare och varmare,
och när strålarne träffade rosens hjerta svällde det
af ungdomsfröjd. Hon slog ut sina blad, så ljufliga
att skåda, att den hvita skogsfjäriln bländades af
deras glans.
Skogsfjärilns hjerta klappade så hårdt, att bröstet
ville sprängas, och han öfvergaf sitt strå, flög
fram till den purpurröda rosen och sade: – Hvad du
är skön! ack, hade jag en sådan brud!
Rosen såg föraktligt på den djerfve och svarade:
– Förmätne! hur vågar du dig hit i din simpla
klädnad? Du hade gjort bättre, om du stannat
qvar i skogen och pladdrat dina artigheter för
ljungblommorna.
Nu kommo de brokiga fjärilarne och gjorde spe af
skogsfjäriln för hans hvita klädnads skull, och
sorgsen flög han åter hem, suckande: Ack, hvarföre
flög jag till trädgården? Jag var så lycklig förr,
då jag bodde i skogens frid med min
enkla brud; nu längtar jag åter till den purpurröda
rosen, fastän hon icke var lika god som skön.
När skogsfjäriln kom hem till den hvita
smultronblomman, så behagade hon honom ej mera, fastän
hon jollrade lika oskyldigt och kärleksfullt som förr;
alla hans tankar återvände till trädgårdsrosen.
Solen steg till sin middagshöjd och lyste klar ned i
trädgården. Alla de brokiga fjärilarne voro der, och
ännu en till. Men den nykomne fördunklade de andra,
ty hans vingar skeno som klaraste guld och likt eldkol
gnistrade hans ögon.
När den gullglänsande fjäriln flög genom trädgården,
sågo alla blommorna så ömt på honom, ty han var
den skönaste de sett, men han for dem stolt förbi,
rakt fram till den purpurröda rosen, som blickade
mot honom och log med friska läppar.
Tjusad af hans gnistrande ögon och bländande skrud
glömde rosen att sluta sig, och i det obevakade
ögonblicket flög den gyllene fjäriln i hennes öppna
famn och tryckte sina läppar mot hennes. Då strömmade
liksom eld genom rosens fibrer och hon vissnade blad
för blad. När det sista bladet förtorkat, höjde sig
den gyllene fjäriln, men han sken ej mer – han var
svart som natten.
Då solen sänkte sig i vester kom den hvita
skogsfjäriln till trädgården, oemotståndligt
dragen dit af sin längtan, att ännu en gång skåda
den purpurröda rosen; men förgäfves sökte han att
återfinna henne och hans hjerta slog så oroligt. Gerna
hade han velat fråga de andra blommorna efter rosen,
men han vågade icke, ty de sågo så stolta ut i sin
granna skrud. Då föll hans öga på en liten vildblomma,
en "käringtand", som växte nere bland ogräset på
rabatten. Till henne flög han och frågade: Hvar är
den purpurröda rosen?
"Det är en mycket lång och sorglig historia", svarade
den lilla blomman och började prata om en hel hop
saker, ty käringtänder äro alltid pratsamma. Bland
annat berättade hon att den sköna rosens förfäder
varit enkla nyponblommor, fastän afkomman genom
trädgårdsmästarens skicklighet blifvit dubbel.
"Hvar är den purpurröda rosen?" frågade ängsligt
skogsfjäriln, som icke hört ett ord af allt pratet.
"Se dig omkring, din drömmare!" skrek käringtanden,
som blef vred då hon märkte att skogsfjäriln icke
ville lyssna till hennes prat. De här vissnade bladen,
som du ser kringspridda af den luftige Zefir, hafva
tillsammans utgjort den purpurröda rosen, – men så
går det med dem som äro dubbla.
Skogsfjäriln sade ingenting, utan tog blott ett af
de vissnade bladen och flög hem så fort vingarna
kunde bära honom. När han kom åter till skogen,
brast hans hjerta, och han sjönk död ned för den
hvita smultronblommans fötter.
Aftondaggen föll och en sorgens tår glimmade i
smultronblommans öga då hon klagade:
"Ack, hvarföre lyssnade han ej till björkarnas
varnande sus: Naturens enkla barn, akta dig för stora
verldens konstlade trädgård!
En samlare.
Det sågs en man uti kappa gå;
framåt på tå
han smög så tyst och så sakta;
i handen en väldig käpp han bar,
en runpåk rar,
och allt sågs han skarpt betrakta.
En boklåda vid hans väg der låg, –
strax dit han såg,
mer lystet än alla andra;
och sällan en lumpbod han gick förbi,
men in deri
han vanligen syntes vandra.
Der gjordes ock månget märkligt fynd.
(Det varit synd,
om aldrig det skolat lyckas.)
Han, till exempel, en matta fick,
i trasigt skick,
hvarmed hans kammar nu smyckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
