Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 177 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En samlare. Af Maximilian Axelson. - Ur telegrafens historia. Af K. T-n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I ett af skåpen der utikring
        helt andra ting
han lyckats att sammanskrapa;
der gömmer han hufvudskål’n af en sprätt,
        betydligt lätt,
och dito utaf – en apa.

Der finnes en byst af kung Midas ock,
        ett präktigt block,
med öron, snitsiga, rara; –
ett hår utaf Bismarck – ej af "de tre",
        men färg som de
det har, – han det kan försvara.

Af taflor han äger ett galleri.
        – "Gå det förbi,
är det väl skick och fasoner? –"
"Stilleben", landskap, båd’ stort och smått,
        men allt så godt,
köpt här och der på auktioner.

... Nu skall han samla från denna dag
        ett annat slag:
medaljer från alla länder.
Tänk hvilka skatter som då han får!
        Jag nästan spår:
"Pro litteris". Sådant händer.

Maximilian Axelson.

Ur telegrafens historia.

H. C. ÖRSTED S. F. B. MORSE

Hvarje stor uppfinning fordrar tid för sin utveckling
och ingalunda har telegrafen i sitt nu varande skick
dragit minsta tiden. Man såg först jordkulor och
kojor innan man ens tänkte på att bygga palatser, man
begagnade pilbåge till dess man uppfann skjutvapen
och man klädde sig till och med i tidens början
med det minsta möjliga i brist på något mera
passande omhölje. Samma förhållande har det varit
med telegrafens uppfinning, jemförd med det stadium,
i hvilket den samma nu befinner sig. För att i fordna
tider på längre afstånd och mera hastigt, än hvad med
andra den tidens medel kunde åstadkommas, meddela sig
med hvarandra tillgrepos en mängd ganska enkla, men
för den tidens föreställningssätt utan tvifvel såsom
särdeles praktiska ansedda metoder. Sålunda begagnade
sig den persiske konungen Darius Hystaspis redan
omkring år 490 före Kristi födelse af vaktkarlar,
hvilka utställdes på höjder,
så långt aflägsna från hvarandra, att ljudet kunde
höras från den ena kullen eller berget till den
andra. En befallning gafs, och vaktarne skreko så högt
lungorna medgåfvo, och detta så enkla medel lärer,
efter hvad det berättas, haft en sådan effekt,
att de kungliga meddelandena fortskaffades med
en hastighet af trettio dagsresor per dag. Början
var sålunda gjord redan ett, halft tusen år före
vår nu varande tideräkning och man stannade icke
på denna punkt. Vaktkarlarne utbyttes snart mot
fackelsignaler och dessa sednare småningom så
förbättrade, att de betecknade ett fullständigt
bokstafssystem. Man var nu rätt länge nöjd med hvad
som åstadkommits, man tänkte sig icke något bättre,
och i den tiden voro vexelaffärer lika okända som
kursnoteringar, hvilket med andra ord vill säga, att
det egentligen ej fanns något intresse nog mäktigt att
sporra uppfinningsförmågan derhän, att i afseende å
meddelanden åstadkomma någon större hastighet. Först
år 1684

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>