Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnbarnen på Hallstanäs.
En familjhistoria af Onkel Adam.
(Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
En liten Episod.
Vid denna tid satt majoren på sitt Rippekulla och
rufvade på hämd och seger.
"Inte blir jag bjuden på begrafningen; ty
’Kalmuckskan’ vet nog, att när sorgkonfekten kom,
skulle Nils Sölfverfält ta’ för sig af småkrafset
– nej, hon aktar sina ... Nej, jag väntar, och så
när nådig enkefriherrinnan på begrafningen tappat
ut alla sina krokodiltårar och hennes nerver blifvit
lugnade – ty hon har nerver också, den stora kolossen
– så heter den, som kommer och stör herrskapet,
hvarken mer eller mindre än Nils Sölfverfält, som,
om unga ryssen Alexander sätter upp näsan, kan ta’
honom i vingbenet – och så vidare. Du skall få se,
mamma, att Nils Sölfverfält känner lagen, och skall
så tukta till det storfurstliga herrskapet, att de
få hicka i fjorton dagar."
De omständligaste anstalter gjordes för majorens andra
resa till Hallstanäs, der han nu ämnade förblifva
till dess han besegrat den lede fienden och, som
Sanct Göran i legenden, stungit draken ihjel med
sin ridderliga lans.
När man kunde antaga att begrafningen var
öfverstånden och storfurstinnans "höga sorg" stillad och
boutredningen börjad – så skulle majoren komma som
ett skyfall öfver dem der borta på Hallstanäs.
En vacker dag for han också, försedd, som alltid, med
en stor och rikhaltig matsäck, som han skötte om så
att han först sjelf fick hvad han för egen del behöfde
och sedan gaf sin kusk Lundqvist tillräcklig föda,
"hvaraf menniskan hafver sin näring"; och som majoren
hade egna hästar och så väl Svarten som Bläsen, i
anseende till ålder, behöfde både hvila och matro,
så gick resan ganska långsamt, men säkert. Sakta
drog han fram, som ett åskmoln, som skockar sig vid
horisonten och bär blixt och dunder i sitt sköte.
"Är friherrinnan hemma?" frågade han en betjent,
eller, som majoren kraftigare uttryckte sig, en
"betjentlymmel", som han vid urstigandet mötte på
trappan.
"Nej, friherrinnan mår ej väl – hon ta’r inte emot."
"Det var väl också f-n, ta’r hon inte emot salig
Sammels ungdomsvän, major Nils Sölfverfält. – Helsa
från major Sölfverfält. – Nå! stå inte och gapa nu! –
Marsch, slyngel!"
Efter en god stund kom en annan betjent; ty den förre
hade funnit sig förolämpad och ville ej gå med ärenden
åt en sådan en, som majoren kunde vara.
"Jag har befallning att anvisa hr majoren ett gästrum."
Majoren anvisades ett rum i ena flygeln, temmeligen
stort och temmeligen gammalmodigt möbleradt,
eller ungefär som der hemma på Rippekulla, som icke
heller var modernt. På väggen hängde, dock utan ram,
porträttet af salig generalen, klädd i harnesk och med
en röd kappa öfver axlarne. Det var godsets stamherre,
som flere gånger varit i fråga att säljas på auktion
eller upphängas i stallkammaren.
"Jag har affärer med friherrinnan", sade majoren,
"jag måste tala med henne."
"Hon är sjuk!"
"Ja, det vet jag, och ändå – hvar är fröken Julia?"
"Hon viker icke från friherrinnans sida."
"Jaså. – Rätt galant", sade han för sig sjelf. "Ja,
gå med budet! Hvar blef den andre slyngeln af? Yar
han för förnäm att sjelf bära fram svar?"
"Jag vet inte."
"Jaså, du vet inte; men det vet jag, att om du
icke bär fram budet till din stor–stor–friherrinna
sa’ jag – så vet jag råd att hålla betjentdrumlar
i spatsergången."
Det dröjde länge. Ingen betjent kom; men slutligen
inträdde en liten herre, som presenterade sig heta
"rådet Skummer", och bockade sig och bad å nådig
friherrinnans vägnar herr majoren vara i högsta måtto
välkommen till hennes egendom.
"Det är så f-n heller, lilla – hur var
det? Rådman?"
"Nej, egentligen kammarråd", rättade rådet.
"Ja, det synes att herr kammarrådet är ett riktigt
kammarråd."
"Budet sade att herr majoren måste tala med enkefru
friherrinnan; men som fru friherrinnan är illamående
och i sin djupa saknad och sorg icke ta’r emot någon,
så har hon bedt mig att samtala med herr majoren."
Detta tal framfördes så ceremoniöst och med en
så släpande näston, att majoren kokade af vrede i
synnerhet derföre, att han fann sig urståndsatt att få
bryta ut – hvilket egentligen tillhörde hans natur.
"Mjuka tjenare! mjuka tjenare!" var det enda
majoren kunde framföra ur sitt beklämda bröst,
der förargelsen, alldeles som i en tillskrufvad
papinsgryta, höjde sig grad efter grad öfver den
vanliga kokpunkten.
"Hvarmed kan jag vara till herr majorens tjenst?" sade
rådet, artigt bugande för ställets gäst.
"Här skall väl ske–bo–hyck– det täpper så–hyck–i
bröstet: bo–hyck– Jo, jag menar, när blir
bouppteckningen?"
"Man håller på dermed just nu; jag är af fru
friherrinnan befullmäktigad att uppgöra så väl
bouppteckning som arfskifte efter salig baron Samuel
von Lützow till Hallstanäs med underlydande frälse –
rå och rör."
"Mjuka tjenare! tjenare!" upprepade majoren utom sig
af förargelse, som ökades ännu mera genom det lilla
rådets släpiga ton och försmädliga utseende samt den
naturliga antipati feta menniskor hysa för magra och
små. Man kan ej vänta sympati mellan en melon och en
skärböna.
"Är det någon fordran? Okända borgenärer kallas genom
årsproklama."
"Nej! det är blott fråga derom att jag, Nils
Sölfverfält, är fröken Julia von Lützows laglige
förmyndare."
"Tillåt mig fråga på hvilken grund detta herr majorens
påstående sig stöder."
"Jo, på hennes fars yttersta vilja – nej inte
yttersta, utan förut, fast han gjorde ihjel sig – ja
jag menar dummade sig och gick på jagt strax derpå."
"Och handlingen? Herr majoren var, vill jag tro,
icke genom något slägtskapsband befryndad med salig
baronen eller hans barn, högvälborna fröken Julia."
"Jag har svart på hvitt" – och nu framtog han
dokumentet. – Jofur kastade nu sin åskvigge.
Rådet torkade mycket långsamt sina glasögon, satte
dem på sig och satte sig att läsa handlingen.
Det dröjde en stund och majoren i sin segerglädje
kunde ej underlåta att frågande säga: "Nåå?"
"Handlingen saknar vittnen."
"Hvad? vittnen, jag var ju sjelf närvarande."
"Jag nekar visst icke det; men lagen säger, att det
af ojäfviga vittnen skall undertecknas, och då herr
majoren, som sjelf är utsedd att blifva fröken Julias
förmyndare, kunde ha’ nytta eller skada af att bli’
eller icke bli’ samma frökens förmyndare, så är
herr majoren jäfvig – och då dessutom ej blifvit
bestyrkt att salig baronen vid tillfället varit vid
sina sinnens fulla bruk – så – fulla bruk, sade jag."
"Kanske du, din lilla perukstock", röt majoren,
utom sig, "tror att Sammel och jag blefvo fulla af
en kopp af storfurstinnans sqvalpkaffe på cikoria?"
"Nog af", fortsatte rådet lika ödmjuk och lugn som
förut. – "Handlingen är utan laglig bevisning af
två – ’på en gång närvarande’ ojäfviga vittnen och
är således utaf noll och intet värde, – ’närvarande
och för tillfället tillkallade’ vittnen säger lagen –
hm – hm."
"Jaså – jag är, förbanna mig, en hederlig karl och
jag såg honom sjelf skrifva alltihop – ja, det tager
jag på min ed."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
