Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jo", sade hon sakta – "om Gud utsett mig dertill."
"Tack, Julia! – Jag är ändå bättre än mitt
rykte. Jag är en i botten god, men bortskämd natur;
men ett vanvårdadt eller genom konst förbildadt
träd kan åter växa rätt och bära frukt äfven det,
fastän senare – kanske alltför sent. Tärningen är
kastad! är det så?"
"Ja, den är kastad", sade Julia räckande
Alexander sin hand.
"Och ett stilla hem – är det så?"
"Ja, ett stilla hem – om du trifs der."
"Ack, jag skall trifvas som i ett paradis."
*
Lilla rådet satt några dagar derefter i ett förtroligt
samtal med friherrinnan.
"Ja, nu kan jag lugnt dö", sade friherrinnan, "det
jag önskat och arbetat för har lyckats. Alexanders
framtid är betryggad – det var min bön. Herran har
hört min bön."
"Ja", sade rådet; "men remarkabelt var, att mina små
föreställningar hade en sådan verkan på fröken. Han –
löjtnanten – sade jag (det var förliden onsdagsafton
så der vid sjutiden) löjtnanten, sade jag, dyrkar er,
fastän olyckan med armen modfällt honom – ja, ja, det
är ej narri att bryta af sig armen – jag mins jag en
gång (det är nu tjugutre år sedan) som jag halkade
omkull på Lilla Glasbruksgatan och vred min hand,
så att jag måste låta förbinda mig på rakstugan. Det
var nära på ett armbrott, blott med den skilnaden,
att jag icke bröt armen af mig. – Säg inte nej,
fröken Julia – det är en gammal väns råd. Det gifves
få ynglingar så ädla som löjtnanten, sa’ jag – och
då suckade fröken Julia. Mina ord slogo rot, som de
alltid göra då man går sin herres ärende."
Rådet var en man, som hade ett utmärkt naturanlag
att blanda sig i sterbhusaffärer såsom rådgifvare;
var den, som utredde affärerna, hvarvid en god del
kom på hans lott – han var för öfrigt och i andra
hänseenden en liten rolig person – temmeligen fåfäng,
men ändå mera vinningslysten – och dessutom, när det
så bar i stycke, en man, som gerna åberopade Gud och
sade sig genom bön och åkallan vinna sin styrka.
Rådet var således klippt och skuren att vara en
rådgifvare och vän hos alla enkefruar, som behöfde
sina affärer utredda och som i något afseende svängde
emellan fromleri och egennytta.
Det dröjde ej länge förr än det lyste i Hallsta kyrka
för löjtnanten välborne herr Alexander Semineoff och
fröken friherrinnan Julia von Lützow.
Sedan det var utlyst stod Julia inför samma altare,
der hon några år förut, för första gången, blifvit
delaktig af nattvarden.
Bruden var mycket rörd – hennes ja hördes knappt och
de begge lyckliga stodo långt från hvarandra, så att
"onda ögon" mycket lätt kunde komma emellan; dessutom
snubblade fröken på sin klädning när hon gick fram,
och en qvist föll ur myrtenkronan. Socknens kloka
gummor sade: "det går aldrig väl", men friherrinnan
gret af fröjd, och lilla rådet torkade sina ögon,
som voro röda af naturen, med en stor, ännu mera röd
silkesnäsduk med rosor och blad på.
Rådet var rörd – mycket rörd, och grinade så illa,
att det var mer än tillräckligt för att bevisa hans
djupa, "saliga" känslor och hans bön om välsignelse
för löjtnanten och hans "friherrinna".
*
Ett briljant parti.
Några dagar efter bröllopet stodo ekipagerna framför
dörren. Gamla friherrinnan och löjtnant Alexander hade
beslutat att smekmånaden skulle firas i utlandet –
en sed, som ansågs tillhöra brudfolkets börd. Det
är en besynnerlig sed att njuta lifvets högsta lycka
i banhallar, i kupéer och på ångbåtar i stället för
att fira dessa få stunder af ogrumlad
fröjd i ett hem, som småningom bildar sig och sluter
sig kring en god, kärleksfull och ordnande ande.
Julia hade denna sednare åsigt, men måste gifva med
sig då Alexander nödvändigt hellre ville fira sitt
lifs gryende lycka i Dresden och Paris, än på det
natursköna Hallstanäs.
"Ja", sade trädgårdsmästaren Frontin till sin hustru,
"det är ändå bra underligt, att icke ens de första
dagarne af sitt äktenskap trifvas hemma. Hur skall
det gå sedan? då man måste hafva förströelser just
då sinnet skulle fästa sig vid ett föremål och vid
hemmet. De förnäma måtte icke vara af vanligt kött
och blod, som annat folk."
"Ja – det är jag säker på, att inte min fröken –
nej hennes nåd friherrinnan skulle jag säga, är med
om. Herre Gud! huru ofta tittade hon inte in här då
vi inredde vårt bo."
"Som ett par svalor", inföll mannen. "Du gjorde allt
så putsadt och fint, svalan min – och då vi fingo vår
lilla svalunge, som ligger der och fäktar med de små
händerna, så var allt i ordning."
"Och allt det der fingo vi sjelfva göra efter vårt
sinne – allt så småningom, det var som när gräset
växer på marken eller blommorna i sina grupper – vi
fingo glädja oss åt hvarje knopp, som tittade fram,
och hvar blomma, som slog ut."
"Ja skilnaden, mor, är, ty eker jag, alldeles den
samma som att sjelf hafva planterat och sått sina
blommor – det är något helt annat än att på sin
namnsdag få en bukett – hopbunden – grann, men alla
utan rot."
"Ja, Gud låte allt gå väl!" sade madamen – "Jag håller
så mycket af fröken Julia allt sedan jag ’passade’
henne – Hon är en riktig Guds engel."
"Men ’fröken’ det blir hon, om också din fröken
kom hit med ett dussin arfvingar", anmärkte mannen
skrattande.
"Åh Herre Gud! sade jag fröken? Jag kan aldrig komma
ihåg annat."
De unga tu reste från Hallstanäs.
Vid sista backen, der vägen vek af, bad Julia kusken
stanna. Hon reste sig upp i vagnen och kastade en
blick på sitt gamla hem, på ruinen, på holmen, och
på Hallsta kyrka, som på andra sidan om sjön stack
upp sin klockstapelspira öfver de mörka askträdens
toppar. Hon sade intet, hon försyndade sig icke vid
afskedsstunden med känsloutbrott eller exklamationer –
hvad hon kände var en tanke, som tyst och osedd smög
sig genom hjertat.
Alexander märkte dock hennes rörelse och sade: "Snälla
Julia – hvad du skall få se mycket: Gröna hvalfvet i
Dresden, målningsgallerien i München och folklifvet på
Paris’ bulevarder. När du får se allt detta, glömmer
du alldeles bort Hallstanäs och den långa insjön,
som skiljer våra ägor från den öfriga socknens."
"Ja, det är förtjusande att resa utrikes", sade
gamla friherrinnan, "beständigt ombytta intryck –
den ena dagen icke lik den andra – den ena taflan
af större konstvärde än den andra – och alla dessa
dyrbarheter. Man kan förnöta en hel lifstid med
att betrakta pariserbutikerna i den briljanta
belysningen. Och folkhvimlet sedan och det främmande
språket och dessa tusende vexlande drägter, som i ett
brokigt hvimmel passera förbi våra ögon – du skall
blifva förtjust, snälla Julia."
Den unga friherrinnan smålog åt sin svärmors värma.
"Men det är synd, att mamma ej skall fara med oss."
"Ack, barn, jag har annat att göra, mycket innan
vår våning i Stockholm kommer i full ordning – jag
skall försöka. Vår lilla Julia skall – hoppas mamma –
inträda i ett nytt och fullfärdigt hem – så vidt jag
kan, skall intet glömmas."
"Ja, mamma, det vet jag nog. Jag skall hafva intet
att göra."
"Jo, just så – inte skall lilla Julia behöfva bry sin
hjerna med sådant. Hon skall lefva i en serie af nöjen
– den ena dagen olik den andra – öfverallt skall min
sonhustru vara medelpunkten för beundran och kärlek."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0193.html
