Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.) - Logogryf. - Stafningsgåta. - Gåta. - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 160)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så sorlade gästerna om hvarandra; men det var sant
att der rådde en viss förstämning – det var någonting
tryckande i atmosferen, och den enda, som ej tycktes
märka det var gamla friherrinnan, som förde sig lik
en drottning. Hon, modren – som hyste ett alldeles
blindt förtroende till sin Alexander, anade icke att
ett damoklessvärd hängde öfver den rika, lyckliga
familjen.
Hon visste ej hvad hela verlden visste och såg icke
det hela verlden såg. När gästerna lemnat våningen
och rullningen af den sista vagnen hördes fjerran på
gatan, kastade sig Alexander i en emma och riktade
en halfvaken blick på de glindrande ljuskronorna med
de halft nedbrunna vaxljusen. "Se så ser det ut vid
den husliga härden" – mumlade han – och somnade.
"Kära Julia!" sade Alexander dagen derpå. "Kom inte
till mig med Leonida – jag kan ej med barn."
"Men ibland så – förr nämligen – smekte du henne och
hon fick sitta i pappas knä och jollra, och nu när
hon är roligare än förr ..."
"Ja, det var då det – tiderna ha’ ändrat sig – pina
mig icke med Leonida – jag kan, med ett ord sagdt,
icke med barnungar."
Julia kastade en lång blick på sin man, men sade ingenting.
"Du är också en smula tråkig", återtog Alexander –
"ja – jag är gift – ja det vet jag, men derföre
behöfver väl icke hustrun se sorgbeklaglig ut och
tillika med barnet hänga
efter mannen hvart han går – ja, mycket vackert –
charmant! ömhet och kärlek och ömhet om igen."
"Stackars Alexander!" sade Julia.
Då sprang mannen hastigt upp från sin hvilande
ställning, blickade henne in i ögonen, liksom han
velat borra ned blicken i hennes själ. "Stackars
Alexander sade du", yttrade han med brådska.
"Julia, Julia! förlåt mig – förlåt mig – jag är hård,
jag är galen, jag är" – nu störtade han ned framför
sin hustru och omfattade hennes knä – "lägg din hand
på min hjessa – det bränner der som eld – lägg lilla
Leonidas hand dit också – se så! det kändes godt –
säg förlåtelsens ord, säg!"
"Jag har intet att nu förlåta", sade Julia, "det har
jag gjort för länge sedan; men Gud gifve dig frid
till din själ."
"Pappa ska vaja gläder", sade Leonida och klappade
fadern på hjessan.
Då störtade han upp, slöt Julia våldsamt i sina
armar och öfverhöljde sedan barnet med kyssar –
"Jag måste hafva luft – frisk luft – helsa min mor –
det är hon – säg henne – att – åh nej, säg ingenting –
alls intet."
Med dessa ord störtade han ut.
Julia var qvar med Leonida – hon smålog
mildt – "Min Gud! min Gud! så mycket
hjerta, så mycken kärlek – och ändå."
(Forts.)
Logogryf.
Jag vill berätta en liten saga,
om det dig lyster att lyssna till,
och kan en lärdom du deraf taga,
så mycket bättre, om så du vill:
Det var en ungersven, glad i hågen,
en riktig afbild utaf – sig sjelf,
som plöjde glädtigt den muntra vågen
på lifvets brusande vilda elf.
Han kunde sjunga, han kunde dricka,
och inga sorger han hade känt;
han visste nobelt och fint sig skicka,
och lif och lust var hans element.
Visst fick af fadern han den förmaning,
att slösa mindre och spara mer;
men sådan var ej hans hjertas daning:
blott nöjen sökte han fler och fler.
Uti dess yra hans tid förflöt så,
och det gick undan mer fort än väl,
och nöjets fladdrande fjäril göt så
sitt honungsgift i hans unga själ.
Sin faders varning han fann besvärlig –
Ack, han förstod ej att skatta då
ett råd så välment, en blick så ärlig,
han tvärtom tyckte det kosta på.
Nå, hvad blef slutet? Jo, sent omsider
han sorgens bägare smaka fick,
när, ålderstigen, från lifvets strider
till grafvens hvila hans fader gick.
Kan du nu gissa, hvad då han blifvit,
hvad midt i nöjenas ring han stod,
hur långt sin yra han slutligt drifvit
i denna lustarnes strida flod? –
Att modet sjönk och hans nöjen sveko,
när han fick visshet om hvad han var,
att glädjens känslor för ångrens veko
vid återblicken på flydda da’r,
det kan ej gerna vår undran väcka!
Hvad var han då, denne unge man?
Låt blott ej skildringen dig förskräcka;
man vet: gjord gerning ej ändras kan. –
Sex enkla delar att sammanfoga
dig bjuder ordet, betraktadt rätt;
med tid och stund är det ej så noga,
blott formen följes på öfligt sätt:
En gåfva, som, om jag så ma säga,
bör vara "medfödd" i vanligt fall;
en följd af ord, som ej mycket väga,
när ärligheten dem pröfva skall;
hvad alla, fattiga liksom rika,
ha’ ägt, om vi det ej äga än;
en liten häst, som är ung tillika;
hvad plär man stundom med boskapen?
ett träd med mörkgröna blad i norden,
som nog af slöjdaren käns igen;
hvad mången sorglöst begrof i jorden
och utan prest vid begrafningen;
ett lif, bland andra, som sin förvandling
får gå till mötes lifslefvande;
hvad ingen bör med beslut och handling,
när han på rådighet prof skall ge;
sylfidiskt väsende, som kan vara,
så lyder sägen, båd’ svart och ljust;
hvad ingen billigtvis kan försvara;
hvad smekas kan, tills man blir förtjust;
hvad, såsom skriftenes ord förkunnar,
de pläga, vredenes vrånga barn,
i denna verlden "ur usla brunnar"
och spinna listiga fula garn;
små rara smycken i Floras slöja;
ett rum med hvilket man "slår på stort";
ett annat sådant som väl bör röja,
att det är blott helt naturligt gjordt;
hvad pilten gjorde i vinterqvällen,
när ingen husrum den lille gaf;
hvad tärd af saknaden immortellen
jag bröt och satte på vännens graf;
hvad ingen menniska här vill blifva,
såvidt hon äger en smul’ förnuft;
hvad hvarje fånge jag ville gifva,
som saknar frihet och ljus och luft;
hvad på teatern vårt löje väcker;
hvad hvarje handlandes vara är;
livad ibland fjällen med skäl förskräcker,
och sammalunda båd’ här och der;
det, hvari ingenting borde göras,
om skick och ordning bestånda skall;
hvad små disciplarne pläga höras;
hvad ingen vara bör i sitt kall;
en dryck som ofta i pris varierat
och mycket allmän ibland oss är;
ett stycke land som är isoleradt;
hvad du får göra dig sjelf besvär,
till sist, min saga och hela gåta;
dock ett jag beder dig, käre vän,
hvad utaf brister du fann i den,
för min skull täcktes du mildt förlåta!
A-st.
Stafningsgåta.
Uppgif ett svenskt adj. i neutr. med 7 kons. och en vokal.
Erik Stolt.
Gåta.
Jag sjunger och sjunger, men ingen hör på.
Hvad båtar, att jag qvintilerar?
Jag dansar och dansar, men aldrig, ändå,
Jag hör att man mig applåderar.
Dock detta helt filosofiskt jag ta’r,
Ty intet slags konstnärs-högmod jag har.
Jag roar mig sjelf i det gröna
Och njuter så fullt af det sköna.
Wilhelmina.
Uttydningar.
Lösning af Logogryfcn i föregående häfte, sid. 160:
Skymningen, hvaraf fås: sky, ny, syn, ek, mysk, sin,
min, gen, smink, sken, minne, sniken, gny, minnen,
smyg, mes, skinn, men, neg, sy, syning, nys, en,
sinne, smekning, ymnig, igen, ingen, se, nig, is,
mening, ni, sen, mig, ges, skym, in, men.
Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 160:
Trädgårdsförening.
Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte,
sid. 160: 1) Kalisch, 2) Aurora, 3) Ran,
4) Toulon, 5) Harmoni, 6) Arab,
7) Grenna, 8) Orgel;
hvaraf begynnelsebokstäfverna beteckna Karthago och
slutbokstäfverna Hannibal.
Uttydning af Palindromen i föreg. häfte, sid. 160:
Mod–dom.
Uttydning af Rebus i föregående häfte, sid. 160:
Goddagspilt.
Stockholm, C, E. Gernandts Boktryckeri, 1872,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
