Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En neger-gudstjenst i Amerika. Skildrad af Isidor K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har ofta, och med skäl, blifvit sagdt, att den
afrikanska menniskorasen är ett musikälskande
folk, som gerna genom sång ger uttryck åt sin sorg
som ock åt sin glädje, och jag föreställer mig,
att den melodi, jag då hörde i kyrkan, från början
tilläfventyrs frammanats af de dystra känslorna hos
en stackars slaf, som, obarmhertigt skild från sina
käraste och njutande en stunds hvila i palmträdets
skugga, känt sig intagen af en innerlig längtan till
en bättre verld.
Det af sången åstadkomna plötsliga afbrottet mot den
scen jag nyss förut sett uppföras, var lika välgörande
som öfverraskande; och fullkomligt lugn rådde bland
de närvarande, när, sedan sången upphört, en gammal
gråhårig neger intog talarens plats och i låg ton
började sin predikan. Men ju längre han talade, desto
mer höjde han rösten och dess oroligare blefvo också
hans åhörare, bland hvilka de förut visade symptomerna
redan efter femton minuters förlopp gåfvo sig till
känna hos en och annan.
"De hvita vilja gerna tro, att Gud hellre hör deras
böner än våra", yttrade predikanten bland annat. "Den
hvite mannen är bättre än den svarte, säga de, ty han
älskar Gud och sina medmenniskor högre. Är det så,
månne?"
"Nej, i sanning, nej!" ropade flera af åhörarne.
"Jag vill berätta eder en händelse från den tiden,
jag ännu var ung", återtog talaren.
"Ack, ja, gör det!" uppmanade en gammal negrinna
och lutade sig framåt, liksom för att höra bättre,
i det hon på ett komiskt sätt blinkade mot dem,
som sutto henne närmast.
"Jag kände en gång en slaf. Han och jag (det är
nu mycket länge sedan) lydde under samma herre, en
sträng herre, en obillig herre, en orättvis herre,
en omensklig herre – han piskade mången slaf till
döds med egen hand – men tillika en rik herre, så
att han lätt kunde köpa nya slafvar."
"Aj, aj! ... Fördömde usling! ... Hå, hå! ... Gud
straffe honom!" ljöd det ifrån åhörarnes bänkar.
"Men", fortfor talaren, "jag önskar j haden känt Tim,
den gode slafven. En vacker gosse, en stark gosse,
en godhjertad, en ärlig och arbetsam gosse! Tim, jag
försäkrar det, var den bäste man, j någonsin sett."
"Ja, visst var han det ... Vi tro dig ... Gå på
bara! ... Låt oss veta mera om Tim", skrek
församlingen, på det högsta intresserad.
"Den präktige gossen hade en son, som vid 13 års
ålder blef såld till en annan herre och förd långt
från fadrens tårfyllda blick. Men han hade också
en dotter, en herrlig flicka, en oskyldig och god
flicka. Jag minnes ännu väl, huru hon låg på knä och
badade sin fars törnstungna fötter."
"Hör bara! ... Hon badade fadrens fötter ... Gud
välsigne den goda flickan! ... Fortsätt, gamle
John!" afbröto återigen flera af åhörarne.
"Veten j hvad det blef af min vän Tims
dotter?" frågade presten och rusade, med en liflighet
som man ej skulle tilltrott hans höga ålder, upp från
sin stol, dervid slående handen i det framför honom
placerade bordet.
"Nej! ... Nej! ... Hvad blef det af
henne? ... Berätta oss det ... Fort! Fort!" skreko
de församlade om hvarandra.
Många ställde sig dervid upp och andra lemnade sina
platser för att komma närmare talaren, som endast
väntade på att bullret skulle afstanna. Han beskref
härefter, hurusom flickan en dag, då flera hvita
infunnit sig på besök hos plantageägaren, blifvit af
sin herre tillkallad och lemnad till pris åt gästerna
med den påföljd, att hon snart derefter afled under
svåra både själs- och kroppsplågor. Men de för denna
skildring begagnade uttrycken voro allt för litet
valda att här kunna återgifvas. En lång stund dröjde
det, innan den nu på nytt till lif väckta stormen
hunnit lägga sig.
"Mina bröder och systrar, lugnen eder och låten mig
afsluta min berättelse", bad negergubben. "Hören nu
hvad den olycklige Tim gjorde. Han smög sig nattetid
in i sin herres sofrum. Knifven blänkte i hans ena
hand, då han lade den andra på den sofvande hvites
bröst och väckte honom."
"Rätt så! Bra, gjordt, Tim! Stöt till
qvickt!" gallskrek en mulatt, som satt helt nära mig
och hvars anletsdrag på det ohyggligaste förvredos.
"Tyst! Och läggen noga märke till hvad Tim gjorde",
bjöd talaren. "Han höll den hvite säkert fast och
sade till honom: ’Ropa icke på hjelp förr än jag fått
framföra hvad jag har att säga. Jag har ända till nu
varit dig en trogen slaf, och du har till tack derför
beröfvat mig båda mina älsklingar samt låtit piska
mig för det jag gret öfver min dotters lik. Du har
gjort dig förtjent af döden och ditt lif är nu i min
hand. Men jag vill ej taga det, ty jag vet väl, att
mina bröder då finge svårt lida för min handling. Må
du blott minnas min önskan, att du, när din stund är
kommen, måtte erfara hvad jag nu känner. Jag har bedt
din gud derom, och han skall nog bönhöra mig’. – Så,
mina vänner, talade stackars Tim och stötte derefter
med säker hand knifven i sitt eget bröst."
Uppståndelsen bland åhörarne visade sig nu sjudubbelt
värre än förut. Männen utstötte förskräckliga eder
under det qvinnorna tjöto, hoppade och greto. En
neger lade med ett lakoniskt gå ut! handen på min
axel och påskyndade sålunda den reträtt, jag just då
stod i begrepp att, opåmind, taga; men angelägen
att erfara, huru allt detta skulle slutas, trängde
jag mig tätt intill väggens yttersida, så att jag,
utan att sjelf synas, kunde se och höra en del af
hvad som vidare föregick derinne, hvarest tumultet
så småningom aftog. Af de enstaka ord, som trängde
sig till mitt öra, förstod jag att presten framhöll
det, att slafven Tim endast af omtanke för sina
olyckskamrater icke dödade sin förtryckare, såsom
ett exempel på den svartes kärlek till sin nästa,
hvarjemte han i den omständigheten, att ifrågavarande
slafägare för ej så länge sedan afled, fattig och
öfvergifven i New-Orleans, ville se ett bevis på,
att Gud gerna lyssnar till den svarte mannens böner. –
Emellertid hade, under det predikanten var sysselsatt
med denna förklaring, samme neger, som visade mig
på dörren, kommit ut och med en mycket vänligare
uppsyn vinkat mig in, så att jag nu, helt oväntadt,
befann mig på min gamla plats igen, hvarifrån jag
hörde slutet af det ganska sammanhängande föredraget.
"Kristus älskar oss svarta lika högt som de hvita. Han
har offrat sitt lif äfven för vår frälsning och
föraktar oss icke såsom våra hvita bröder förakta
oss. Men också äger han hela vår kärlek, ty vi äro
öfvertygade om, att han kan och vill hjelpa oss till
en god plats (a blessed position) i himmelen." Under
det predikanten med rörd stämma talade i denna anda,
uppklarnade männens ansigten, hand lades i hand och
ett leende af tillfredsställelse krusade mångens
läppar. Qvinnorna kunde alldeles icke beherrska sin
djupa sinnesrörelse. Några bland dem skyndade upp
och omfamnade hvarandra under det andra uppstämde
andeliga sånger. Somliga greto och jemrade sig,
då andra skrattade öfverljudt och ropade: "O, huru
högt jag älskar min frälsare!" – "Jag vill komma till
himmelen" – "Jesus bor i vår kyrka". – Öfverröstad af
sorlet, som blef allt allmännare, afträdde presten
och blandade sig med mängden, hos hvilken slutligen
en rörelse, icke olik dans, uppstod.
Äfven med fara att blifva beskrattad af den
"förståndige" läsaren, kan jag ej underlåta att,
fullkomligt allvarsamt, försäkra att jag lemnade
platsen först sedan begäret att deltaga i min
omgifnings dans och instämma i dess rop blifvit mig
nästan öfvermäktigt. Och ändå hör jag till dem, som
aldrig varit roade af att dansa och hvilka alltid
på det högsta fördömt oljud af hvad slag som helst
i Guds hus! ... Att negrernas blod är två grader
varmare än annat folks må lända dem till ursäkt,
såvida annars någon sådan behöfves; och det ovanliga
tillstånd, i hvilket jag vid detta tillfälle kände mig
försatt, bör, icke annat jag kan förstå, tillskrifvas
inflytandet af animalisk magnetism.
Då jag dagen derefter passerade samma kyrka, läste
jag på en derutanför anbringad jernplåt: "The Second
African Babtist Church of New-Orleans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
