Print (PDF) - On this page / på denna sida - Om klosterlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urbild, hvilar en sedlig skärhet, och sagan dröjer
ofta hos dem och sveper diktens rosenskimmer öfver
deras älskliga minne.
Vikingafärderna och de förut nästan beständiga
inbördes krigen upphörde då påfvedömet
och de dermed åtföljande klostren stadfästades
i Sverige. En mildare religion och nya seder
förändrade dock icke väsendtligt qvinnans
ställning. Likasom knäböjande blickar
"chevaleriets blomma" upp till henne, de
tappra riddarne buro sina damers färger, och
trubadurerna kommo från långväga färder och
skänkte sina herrligaste sånger åt den qvinliga
skönheten. Tiderna voro dock oroliga, ty fastän
vikingafärderna afstannat, flammade krigslågan
i andra former. Det blef korstågens tid.
Härskaror drogo bort, för att med eld och svärd tvinga
otrogna folkslag att dyrka och erkänna den
enda och sanna Guden. Med svärmiska känslor
hängåfvo sig ofta qvinnor och män åt religiösa bruk
och meningsstrider i trossaker, hvilka stundom
upphetsade slägter mot slägter. Tiderna
hade qvar sina barbariska bruk, och midt
i dessa chevaleriets dagar kunde qvinnorof anses
som hederlig hjeltebragd. Väpnade riddare
kommo med vapenbrak och stridslusta till mången
borg, och unga jungfrur af ädel stam röfvades bort
ur sina fäders armar. Att söka ett skydd mot
denna råhet blef nu en faderspligt; intet ställe
var så fridlyst som klostret; dit, i nunnornas vård,
sände man de unga döttrarne, och redan som barn fick
mången åtnjuta uppfostran och modersvård af någon
gudfruktig abedissa.
I vårt land uppgifves hafva funnits öfver hundrade
kloster dels för män och dels för qvinnor. Tänkande
och dugliga män, som i munkklostren egnade sin
tid åt stilla forskning, uppfostrade der ynglingar
till rikets gagn och högsta embeten, och bonde-
eller herreson hade lika rätt till att åtnjuta
lärdom. Äfven i nunneklostren behandlade de heliga
systrarna temmeligen jemnlikt de noviser eller
elever, som blifvit anförtrodda i deras vård, och man
såg den ringa flickan och den stolta jungfrun lika
konstskickliga i de vackra och mödosamma handarbeten,
af hvilka man ända till vår tid förvarat ett och
annat minne. Konsten att knyppla spetsar, som
ända från S:t Britas tid synes hafva drifvits i
Wadstena, har bibehållit sig till våra dagar och
utgör ännu i nämde stad för såväl man som qvinna
en icke obetydlig binäring. Det var dock icke först
den kristna qvinnan, som fördref sin tid med finare
handarbeten, äfven den hedniska qvinnan sysselsatte
sig med underbara slöjder. Sagorna tala om guld- och
silfverstickade mantlar, väggprydnader, utsirade med
perlor och i guld inväfda afbildningar af krigiska
bedrifter. Vikingatågen och förbindelsen med mera
bildade folkslag bragte många af dessa kostbarheter
till norden, men intyg på inhemsk konstskicklighet
saknas dock icke. I hvilka ämnen man, utom
handarbeten, undervisade i klostren kan ses af ett
kungabref till nunnorna i Skokloster, deri följande
föreskrift läses: "Om några goda mäns barn, jungfrur
och pigor så väl utaf nedrige som högre ständer varda
dem tillbjudne och betrodda till lärdom, skola de
då dertill villiga och redobogna låta sig befinna
och med den största flit välvilligen dem undervisa
och lära ärliga seder, goda dygder, desslikes läsa,
skrifva, sömma och annat mera, som till ungdomens
upptuktan behöfves och för nöden vara vill."
I de stilla fristäderna fördes till en början ett
tuktigt och strängt lefverne. I arla-morgonstunden
ringdes till bön och ottesång. Att sofva länge
var en skadlig vällust, att länge kläda sig:
syndig högfärd. Emellan de många bönestunderna
och de kanske fåtaliga undervisningsämnena läste
en af systrarne högt i någon andlig bok, under det
åhörarne vanligtvis öfvade sig att sy med silfver
och guld på skinn, sammet och sindal. Äfven vårdades
sjuka qvinnor i dessa kloster, mycken barmhertighet
öfvades mot de fattiga, och ingen vände ohjelpt ifrån
klosterporten. Dessa välgärningar kunde nunnorna
öfva, utan att de sjelfva behöfde ålägga sig någon
försakelse, ty år efter år tilltogo i dessa kloster
välmakt och rikedom, emedan ofta till dem skänktes
en gård eller ett rikt gåfvobref af någon döende far
eller mor, för att en dotter skulle få uppfostran
och skydd.
En nunnas invigning skedde i klosterkapellet,
dit man tågade i procession under sång och
rökelsekars svängande. Detta var en högtidlig akt och
åskådades med andakt och tårar af anförvandter och
oskylda. "Först visade sig den unga jungfrun såsom en
brud i sin verldsliga prydnad, erhöll en invigd ring,
aftog derpå sina skor och gick barfotad fram till
högaltaret, der hon afklädde sig alla förut begagnade
kläder, utom underrocken af flanell. Det sköna,
lockiga håret afklipptes nu, och sedan den hvita
armen blifvit blottad, kastade presten öfver den tre
skoflar mull. Sedan ikläddes hon en sid, merendels
grå eller svart nunnekappa eller rock, och en svart
slöja kastades öfver hufvudet på henne, hvarefter hon
aflade sin renlefnadsed, att aldrig tänka på någon
jordisk fröjd eller vänta någon jordisk brudgum och
hafva sin hug och sin umgängelse i bön och andliga
begrundningar med Christus, hans heliga moder och
alla helgon. I stället för mullkastningen öfver armen
öppnades vid aktens slut den med jerngaller försedda
dörren mellan kyrkan och klostret, inom hvilken
nunnorna sjöngo sina böner och afhörde mässan, och nu
inbars i klostersalen den med jord fyllda likbåren,
som hade sin plats utanför samma dörr till ett tecken,
att en nunna aldrig fick komma ur klostret lefvande,
äfvensom till en påminnelse om döden, att hon vore af
jord och skulle blifva till jord igen. Derpå infördes
hon genom dörren, hvilken genast tillslöts. Från denna
stund vördades den invigda af verldsmenniskorna såsom
ett heligt väsen, och utan omgifning af andra systrar
och klosterfolk fick hon aldrig mer visa sig utom
klostergallret."
I första tiden, då klostren anlades,
gjorde icke alla nunnor löfte om att sky äktenskapet
och det verldsliga umgänget. Derföre hände det då
någon gång, att en och annan syster lemnade det stilla
hemmet, för att blifva lycklig maka och husmoder.
Mången ung qvinna afsade sig visserligen verlden, utan
att föregångna hårda pröfningar drefvo henne till
denna handling, – svärmiska själar, som under en
brinnande andakt och längtan sökte att redan här i
tiden finna den eviga friden eller för att medelst
späkningar och andliga betraktelser göra sig värdiga
den himmelska saligheten; men mången kom, tröttad
af jordesorger, för att i klosterensligheten söka
glömma de oroliga stormar, som utom dess heliga
murar brusade genom menniskohjertat. Dock slöto sig
icke alla nunnor frivilligt inom klostergården;
mången rik jungfru tvangs dertill af giriga och
ränksmidande anförvandter, då dessa önskade roffa till
sig hennes ägodelar, eller tubbades till att afsäga
sig verlden af intrigerande prester, som derigenom
ofta nog lyckades att slå under klostren en rikedom,
hvilken allt mera stadfästade prestmyndigheten;
äfven föräldrars tvång dref mången dotter att i
stället för brudens krona och den ärbara frumössan
"bära slöjan, och de tre skoflarne mull" och gjorde
stundom denna åminnelse fasansvärd, såsom hade det
varit en lefvandes begrafning.
Klostren lågo vanligtvis i någon herrlig
trakt. Deras första instiftande medförde fördelen
af att framstående lärda begåfvo sig till norden
ifrån länder, der bildningen stod på en ganska hög
ståndpunkt. Genom umgänget med dessa fremlingar
kom en viss förfining i seder och umgängesskick
öfver nordbon, hvars håg väcktes på företagandet af
färder till Paris, Rom o. s. v. I första tiderna voro
klostren välgörande inrättningar; men snart insmögo
sig de största missbruk, genom hvilka deras goda
ändamål småningom allt mera förringades. Munkars och
nunnors sedeslöshet blef en visa i hvar mans mun. De
"åt Gud invigdas" lastfulla lefnadssätt spred sig som
en pestsmitta öfver hela landet; man hånlog åt ordet
"dygd", religiösa svärmares antal aftog dag ifrån dag,
och skaran af hädiska bespottare ökades. Klostrens
rikedomar voro vid denna tid oerhörda. Munkar
och nunnor läto pryda, utvidga och befästa sina
tillflyktsorter likt slott. Sparsamma och med litet
förnöjda munkar funnos ej mera, nunnorna koketterade
med sina slöjor, blottade armar och barm och bytte
tagelskjortan mot rikt spetskantade linnen; deras bord
dignade af läckerheter, gnistrande viner fyllde
gyllene pokaler och älskaren famnades i den tysta,
ensliga cellen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
