Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om klosterlif - Pantlånekontoret. Tafla af D'Unker. Text af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visitations- eller undersöknings-rätten sökte väl
hålla ordningen vid makt; men ett af munkar och nunnor
väl underhållet spioneri förkunnade vanligtvis i god
tid dessa besök. Djupa källare och hemliga gömslen
undanröjde lätt hvarje spår till ett öfverdådigt
och sjelfsväldigt lefnadssätt, och de vördiga
fäderna eller mödrarna, som fått öfverinseendet
sig anförtrodt funno vanligtvis den misstänkta
hjorden lefvande i den största tarflighet under de
gudaktigaste andaktsöfningar, och den strängaste
blygsamhet kunde icke hafva något att anföra mot de
lappade usla drägter, som helt och hållet dolde de
bedjandes knäböjande gestalter. Ryktena, som kringlupo
i landet, hänfördes vanligtvis till grymt förtal, och
de visiterande drogo bort, helt och hållet uppbygda
af all den helighet de skådat.
Men i närheten af dessa fridlysta områden kunde den
djerfve lyssnaren i nattens timmar höra toner af
någon lustig visa, skrammel af bägare, högljudda
skrattsalfvor, genomträngande skri; men hvad än
lyssnaren måtte säga sig hafva hört, så härledde
allt detta sig från djefvulens konster, som just
på de heligaste ställen mest sökte verka med sina
sataniska bländverk och illfunder, för att härigenom
afleda eller söka förringa den respekt och vördnad
menige man var skyldig att egna de heliga fäderna
eller systrarne. Att blifva misskänd var den renes
lott, och det säkraste tecknet till martyrkronans
förvärfvande. På så sätt, sökande äfven draga hvarje
timad oförsigtighet sig till fromma, lefde dessa
munkar och nunnor
mellan nöjets rusande hvirflar, eller utöfvande
mirakler och underverk, medan aflatskrämeriet ännu
mera förkofrade deras ekonomiska välstånd. I månget
kloster öfvergick skandalerna i munkars och nunnors
seder all föreställning. Stundom lefde munkarne
och nunnorna under samma tak: att begagna sig af de
underjordiska gångar, man gräft, för att i hemlighet
besöka hvarandra, ansågs slutligen som ett onödigt
pryderi.
Men inte nog med ett lättsinnigt lefvernes alla
utsväfningar, äfven grymheter kommo icke allenast
männen utan kanske i ännu högre grad qvinnorna till
last, och skeletter af lefvande inmurade nunnor och
afdagatagna foster påträffades på många ställen, då
ändtligen lutherska kyrkan medförde en behöflig och
af nöden ytterst påkallad reformation, och kloster
nedrefvos eller lemnades åt tidens förstörande
inverkan. Det är väl sant, att vid denna reformation
de oskyldiga fingo lida med de skyldiga, men det onda,
klostren åstadkommit, berättigade till fullo deras
upphäfvande.
Fastän till vårt lands fromma klosterhistorierna
för alltid äro slutade, så se vi dock i andra länder
ännu i våra tider förnyade prof på klosterlefnadens
skamliga missbruk, och Barbara Ubrük samt alla med
henne förknippade omständigheter äro derpå sorgliga
bevis.
Äfven nunnorna på vår illustration synes gripna af den
fanatism, som, hand i hand med sedeslösheten, var ett
utmärkande drag för klosterlefnaden, hvilken vi här
i korthet efter tillförlitliga källor sökt skildra.
Pantlånekontoret.
Tafla af D’Unker. Text af W.
Carl Hennig Lützow D’Unker erhöll, då han år 1850
återkom från danska kriget, ett understöd af
konung Oscar för att i Düsseldorff utbilda de
anlag för genremålning, som den unge militären
redan tidigt ådagalagt. Han hörde sålunda till
de förstkomna bland de landsmän, genom hvilka
den svenska målarekonsten i början af femtiotalet
fick en så liflig väckelse under inflytande af
de norske mästarne Tidemand och Gude, hvilka båda
hvar i sin riktning under det föregående årtiondet
hade haft en så betydande andel i bildandet af
den nya skolan i Düsseldorff. Samtidigt med
D’Unker eller kort derefter anlände Edvard Bergh,
Marcus Larsson, Nordenberg, Wallander, Fagerlin
m. fl. af vårt lands första kontingent till
den skandinaviska konstnärskolonien vid nedre
Rhen. Med bibehållande af skolans allmänna
realistiska tendens kom D’Unker snart att i afseende på
valet af ämnen representera en egen riktning. Medan
Nordenberg efter den norske mästarens föredöme och i
öfverensstämmelse med sitt milda idylliska skaplynne
behandlade bondelifsbilden med någon tillsats af
naturförskönande sentimentalitet, påminnande om de
då så populära tyska byhistorierna, medan Wallander
sökte på duken framställa scener ur Fredmans
Epistlar och i likhet med Zoll måla svenskt allmogelif
från skilda landskap, medan Fagerlin, såsom det
vill synas, för alltid flyttade in i en holländsk
fiskares stuga, såg D’Unker lifvet företrädesvis
från samhällssjukdomarnes sida. "Pantlånekontoret"
är i detta afseende det mest talande exemplet,
likasom det ock är D’Unkers i tekniskt hänseende
mest fulländade verk. För öfrigt bära äfven
"Lindansarsällskapet", "Spelsalen" och "Tredje
klassens väntsal" vittne om konstnärens sinne för
det brustna i samfundslifvet. "Pantlånekontoret"
jemte "Lindansarsällskapet" och, om vi ej orätt
minnas, äfven "Spelsalen" tillhöra grosshandlaren
Dahlgren i Göteborg, hvilken förnämligast genom
dessa frikostiga beställningar, samt genom köpet af
några taflor af Tidemand förvärfvat sig rättvist
anseende såsom en af vårt lands förnämsta mecenater
i våra dagar.
En tidigt undergräfd helsa verkade snart förlamande
på D’Unkers skapande förmåga, och vi se redan i
"Tredje klassens väntsal", som i Nationalmusei samling
representerar D’Unker,
spår af ett tillbakagående från den höga ståndpunkt
han med "Pantlånekontoret" intagit. C. G. Estlander
i sitt förtjenstfulla arbete om de bildande konsterna
i vårt århundrade yttrar, att "i D’Unkers bättre
taflor, såsom Pantlånekontoret, äro framställningens
naivitet och styrka, karakteristikens förträfflighet
och grundåskådningens i färger uttryckta enhet
egenskaperna hos ett fulländadt mästerverk."
Taflan är hållen i en kylig, blågrå färgton, som
till illusion gifver föreställning om den unkna
luften i det dammiga kyffet. Pantlånaren sjelf är
en typ, uppfattad och återgifven med en viss kärf
humor. Skrifvaren vid pulpeten i bakgrunden är deremot
en helt och hållet förtorkad varelse. Det högsta
intresset fäster sig vid den unga qvinnan. Man ser
henne, synbarligen med föga hopp att återse det,
lemna ifrån sig ett smycke, en klenod, som ännu
i den yttersta nöden har ett annat, långt högre
värde än penningens; och dock måste hon skilja sig
dervid. Det är vid denna handling icke ensamt flickans
egen nöd, som i ett dystert perspektiv skymtar för
vår inbillning. Det värde, klenoden för henne eger,
icke mindre än de bevekelsegrunder. som förmå henne
till detta offer, häntyda på andra, som äro henne
kära, och som nu måhända på sjukbädden lida den
yttersta nöd. Allt häntyder på flydda, lyckligare
dagar, och nu är hon, den svaga, måhända de sinas
enda stöd. Anletet och drägten tala om armod och
försakelse men äfven om ordning och ärbarhet.
Det varma deltagande, som hon ingifver åskådaren,
synes icke heller vara främmande för hennes omgifning
i taflan. Sjelfva pantlånaren synes icke oberörd
deraf, och den gamla sprätten i luggsliten frack
synes tankfullt försjunka i minnet af egna bättre
dagar. Och gumman, som vid pantlånarens lucka skall
skiljas vid sin kaffeqvarn, – antagligen har hon bakom
sig ett längre perspektiv af sorger och pröfningar,
och blott ett kortare återstår, men huru hårdt att i
lifvets skumma, kulna afton taga afsked af den bästa
tröstaren och värmaren. Äfven häri är ett drag af
fin humor. Bakom henne lurar ett gubbansigte, som
också talar om pröfningar, fastän kanske just icke
burna med ädel värdighet. Den lilla gossen, som i sin
ålders sorglöshet kommer med knytet och råttfällan,
synes äfven med deltagande betrakta den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
