Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pantlånekontoret. Tafla af D'Unker. Text af W. - Naturens bibel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvinnan. Det är här vid pantlånarens skrank, som den
oförskylda nöden för första gången stämmer möte med
lasten och brottet. På ena sidan ser man lättsinnet
för sin förförare i lasten uppräkna de pengar, som med
uppoffring af något nyttigt vunnits åt utsväfningen,
och på andra sidan ser man
en ruskig karl ur sina fickor uppsamla hvarjehanda,
som till åtkomsten synes skäligen misstänkt.
Vill man utsträcka sina studier äfven till de
persedlar, som fylla rummet, så skall man äfven häri
finna en betecknande mångfald af föremål, utförda
med stor omsorg och sanning.
Naturens bibel.
Uttrycket "naturens bibel" har ofta begagnats efter
upptäckten af den fossila verlden, som innehåller
de heliga urkunderna för vår planet; men det är
nytt uti sin användning på de urkunder för jordens
utvecklingshistoria, hvarom vi här skola tala, samt
nytt med afseende på de skriftställare som arbetat på
denna bibel. Dessa skriftställare äro inga andra än –
insekterna, hvilka vi nu lära känna i ett nytt ljus,
sedan man ådagalagt deras förbindelse med urverlden.
Ja, den lilla insekten bär på sin rygg de tidehvarf
inskrifna, under hvilka han, så att säga, var jordens
ende bebyggare. Hans glatta eller fasettformade ögon
återspegla dessa stumma tidsåldrar och han blir i
sin obetydlighet våra dagars äldsta urkund.
Han är svag och bräcklig denne budbärare från en
forntid utan namn. Inga försvarsvapen stodo honom till
buds, och hans känselhorn, hans pansar och gazvingar
förmådde ingenting emot de jordskalf, som förändrade
jordytan. Och ändock är han näst molluskerna den
varaktigaste af alla varelser. Hela verlden må
vända sig mot en mygga: hon söker och finner ett
försvar just i sin litenhet. De geologiska åldrar,
som förvandlat allt, hafva gått öfver insekten nästan
utan att beröra honom. Under de öfriga varelsernas
förgängelse och förvandling har insekten ensam
bibehållit sin ursprungliga gestalt, sina instinkter
och vanor, liksom om verlden icke alls förändrat
sig. Han har icke rättat sig efter verlden, utan
liksom tvungit den nya skapelsen att tolerera hans
gamla bruk och vanor.
Insekten betjenar sig af de nyaste företeelserna
liksom vore de en del af den urverld, hvarifrån han
härstammar. Syrsan söker invid spiseln den tropiska
värmen hos den skog, som nu ligger förvandlad i
stenkol; hon lefver under våra ögon alldeles så som
hade hon aldrig lemnat den skogens skugga. Gråsuggan,
insektverldens åldtmormor, slår sig ned i
granskapet af våra bakugnar, såsom på ett gammalt,
häfdvunnet område ... hon ändrar ingenting i sina
vanor. Trämasken återfinner den tertiära skogen i de
sågspånshögar, som han väljer till älsklingsställe.
Man må derföre akta sig att förklara insekterna
genom menniskan; ty de hade, såsom typer, sina
utbildade vanor, sin begränsade verld redan före
menniskans uppträdande, ja, före fyrfotingar, fåglar
och reptiler. Redan insektens surr talar till oss
om ting och tider, hvilkas vittnen äro utdöda, så
när som på insekten sjelf. Derigenom erhåller detta
surrande en mycket stor betydelse. Det är icke blott
ett hvardagslifvets otydliga mummel om våren: det
är det ekolika ljudet af de geologiska tidsåldrarnes
stämmor.
När aftonen kommer och skuggorna falla, hvilka
underliga ljud, hvilket språk! Syrsorna och
gräshopporna tro sig känna
igen den första skogens skuggor, då jorden ännu gömde
sig i en dimma och de trädartade ormbunkarne skymde
solen med sina jätteblad. De fröjda sig åt dagens
slut, liksom vore det återkomsten af en tidigare
ålder, och uppkalla med idelig sång denna fjerran,
fjerran natt, under hvilken de väcktes till lif. Och
tusen andra röster blanda sig med deras. I denna
kör af dunkla, mumlande röster sänder oss hvarje
tidsålder en ton, ett eko, ett oartikuleradt ljud
från den försvunna verlden.
Insektens betydelse ligger i hans ålder: så som
han såg ut i tidens början, ser han ut ännu. Redan
i stenkolsskogen spunno spindlarne sina nät, och
deras konst var då den samma som nu. Gräshoppan
öfverlefde flera geologiska perioder, utan att
förlora en enda af de hvita fläckar, med hvilka
hennes vingar ursprungligen voro tecknade. Majbaggen
kryper med sina hvälfda, punkterade vingar på gränsen
af kritperioden; så många millioner år voro icke
i stånd att afnöta de femton svarta punkterna på
hans sköld. Johannismaskens lampa brinner ännu och
lysmasken har icke låtit sin fackla slockna.
Till de äldsta insekterna höra termiterna,
skalbaggarne, trämaskarne. Huru många urskogar
hafva väl försvunnit under deras käkar! De kämpade
en kamp på lif och död med en yppig vegetation, som
öfversvämmade jorden. När skogarne tröto dem, angrepo
de menniskornas verk; och då de nu tränga in i
menniskoboningarne, medföra de samma förstörelselust,
som de öfvade mot den först uppstående växtverlden. Så
länge blommorna felades, voro insekterna anvisade
att äta träd, blad, jord eller kött. De voro derföre
förträffligt utrustade med tänder, cirkelborrar,
svickor, såg- eller dolkartade verktyg, gaddar,
kniptänger, filar och städ, pansar och ringsköldar.
Då kom en ny period: gräset doftade, träden buro färgade
knoppar, de sköto upp och någonting utvecklades,
som verlden ännu aldrig sett: blomman. Och i hennes
kalk låg honungens vagga. En ny näringskälla flödar,
och väsen felas ej för att njuta deraf; det är
blominsekterna. För att läppja af blommornas söta
dagg hafva de fått finare verktyg: sugrör, spetsiga
tungor och trådformiga munverktyg.
Såsom de egentliga blominsekternas förelöpare visade
sig myrorna redan i den sekundära perioden. De
sökte nära sig af blad och lefde i små grupper,
men troligtvis ej ännu i stora samhällen såsom i
våra dagar. Dessa oansenliga, af naturen vårdslösade
grupper mångfaldigade sig i oändlighet och framträdde
samtidigt med blomverlden från alla håll. Redan komma
i oöfverskådliga massor de svarta trädmyrorna. De
klättra upp på träden för att mjölka sina hjordar
af bladlöss. Korteligen, denna verld är myrornas
verld, hvilka lockas fram af den nya vegetationens
sockerämne.
 |
"I rosens doft". (Tillhör art. "Blommornas drottning". Se sid. 206.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
