Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Maria von Weber - En diligens öfverfallen af indianer. Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
zigenarartade stilen, som i dessa chörer, melodramer,
marscher, balletter afspeglar sig så originelt. –
För öfrigt är Preciosa ej någon egentlig opera eller
ens operett, utan ett skådespel med musik, hvarföre
dennas qvantitet ej är betydande.
Webers stigande rykte förskaffade honom en
beställning från Wien. Han vände sig nu åter till
ett nytt ämne: en skildring ur Frankrikes ridderliga
medeltidsepok. Men här stodo honom ej samma populära
motiver till buds som gjort Friskyttens lycka;
ämnets mera aristokratiska ton och sentimentala
karakter föranlät Weber till ett mera konstfullt
och ej så omedelbart anslående skrifsätt, hvilket,
i förening med sångarnes ännu ofullkomliga uppfattning
af denna musik, verkade att Euryanthe ej i början vann
samma lysande framgång som den framdeles skulle ernå.
Webers efter nya romantiska ämnen oupphörligen
spanande ande förde honom slutligen till Orientens
sagoverld, till elfvernas underbara rike. Men hans
svaga helsa hade omsider dukat under, och det var hans
sista krafter som han ansträngde till fullbordandet
af detta snilleverk: Oberon, det han 1826 skref
för London. I dessa elfsånger och danser träffade
Weber en ton som aldrig förr varit förnummen, och
de österländska visorna berätta oss underting i de
ljufvaste välljud. Rezias stora aria (oceanen) är en
fantasi-monolog af lika mäktigt uttryck som originel
form, och ouverturen – hvem känner ej denna präktiga
tonmålning, hvarpå man aldrig hör sig trött? –
en och annan aria röjer måhända någon afmattning,
men det hela röjer Webers genius i dess fulla kraft.
Weber begaf sig sjelf till London för att dirigera
sitt nya verk; han upplefde blott de första
uppföringarne och afled uti London i Juni 1826.
Webers snille var afgjordt dramatiskt-romantiskt; hans
objektiva karakteristik, hans sällsynta förmåga att
dana plastiska gestalter anvisade honom scenen såsom
hans rätta fält. Men utom sina operor har han äfven
komponerat symfonier, kantater, ett deklamatorium
(der erste Ton), en- och flerstämmiga sångstycken
m. m. Särskilt är hans snillrika pianolitteratur
att nämna, hvaribland i synnerhet det verldsberömda
Konzertstück i F-moll, hvars ovanliga form betingas
af dess dramatiska karakter, och som ej felas
på någon utmärktare pianists repertoir. Bland
de stora sonaterna nämnas den i C-dur, med den
s. k. perpetuum-mobile rondon, en af de mest
originella och effektfulla genrestycken som finnas.
Ett element, som få mästare behandlat med så
mycken kraft, så skarp accentuation, så originel
karakteristik som Weber, är rytmen. Den blef i hans
hand en af de mäktigaste dramatiska häfkrafter och
bidrog mycket till framkallandet af hans hänförande
effekter. Recitativet var deremot en form hvari han ej
ägde sin förnämsta styrka, äfvensom han i sina större
satser icke alltid vinnlade sig om mera genomförda
former.
Från fåfänga och flärd var han fri, och betecknande
är, att han nästan alltid försmådde att uti sin
namnteckning upptaga sin ärfda friherretitel.
Såsom dirigent och pianovirtuos var Weber en talang
af första ordningen, hvarjemte han ock uppträdde som
begåfvad musikalisk skriftställare. Uteslutande tysk
till sin riktning var han som kritiker ej alltid fri
från ensidighet och partianda, hvarvid hans retliga
lynne ej torde varit utan inflytande. Sin öfvertygelse
förnekade han dock aldrig.
Webers lefnadslopp var enkelt och företedde inga
märkvärdiga äfventyr. Född i Eutin 1786, åtnjöt han en
utmärkt både musikalisk och humanistisk uppfostran. I
kompositionen var förnämligast den grundlige och
originelle Vogler hans lärare. En ej ringa del af
sitt konstnärslif tillbragte han på konsertresor
i sällskap med den berömde klarinettisten Bärmann;
kapellmästareposter innehade han successivt i Breslau,
Karlsruhe, Wien och Prag samt slutligen i Dresden.
Den bild som tillhör denna artikel och finnes å
sid. 208 föreställer Weber i hans sista stund samt
tyckes temmeligen öfverensstämma med de porträtter
man har af honom, naturligtvis med den förändring
man föreställer sig verkad af dödens hand. Hans
sysselsättning vid pianot i denna stund är en fantasi
af tecknaren, hvilket ock torde säga sig sjelft: man
fann mästaren en morgon sittande död i en hvilstol;
hans ställning var lugn, och det syntes som hade döden
öfverraskat honom i en stund af stilla meditation.
W. B.
En diligens öfverfallen af indianer.
(Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
"Du frågar, om jag varit i Chicago", sade gubben Barkman,
som nu gick fram och tillbaka på golfvet, bolmande
väldiga rökmassor ur sin kritpipa och då och då
makande de få bränder samman, som ännu återstodo i den
nästan utbrunna brasan. "Det är en gammal känd sak,
att man ej varit i Rom utan att hafva sett påfven",
fortfor han; "på min tid sade man i Förenta Staterna:
att icke se Chicago, det är att icke hafva varit
i Amerika! Jag hörde detta så ofta upprepas, att,
då jag i Maj månad 1867 uppehöll mig i Illinois,
i närheten af den stora staden, som nu för kort
tid sedan blifvit så ödelagd af en förfärlig brand,
jag också, begaf mig dit. Beskrifning om dess fordna
storhet, dess byggningar, inrättningar m. m. kan du
finna i hvilken utförlig resehandbok som helst. För
min del studerade jag mest hotell-lifvet, och jag
påstår, att när man i Amerika reser i damsällskap,
mår man som perla i guld, ty damerna skola hafva de
bästa waggonerna och de bästa rummen på hotellerna;
men är man en gammal enstöring som jag ... nå,
’hony soit qui mal y pense!’ Ära åt qvinnan! Men
det är icke om det täcka könet jag skulle tala –
således Chicago!"
Herr Barkman tog nu plats bredvid sin systerson,
under det han fyllde sitt tomma toddyglas med sjudhett
vatten och ett kallt, men ännu eldigare fluidum.
"Ah ... detta är verkligen en god och rensmakande
kognak!" återtog han smackande och med en liten
suck af tillfredsställelse samt fortfor: "Ja, det
är säkert, man behöfver vistas flera år i den stora
republiken, för att rätt observera de märkvärdiga
förändringar, som industrien der likt blixtslag
trollar fram och som i ett nu kan befolka alldeles
öde nejder. 1830 var Chicago blott en militärstation,
på omkring en sjuttio man, och trettiosju år efteråt,
d. v. s. då jag vistades der, behöfdes sjutton olika
jernvägar för att underhålla kommunikationen. Men vid
stadslif, teatrar och sällskaper tröttnade jag dock
snart, och jag kände mig åter dragen mot Platteflodens
herrliga stränder, den plats jag ansåg för mitt
andra fosterland. Dock, det var just icke ett lekverk
detta: att återvända; ty mellan Förenta Staterna och
präriens indianer hade det varit ett flerårigt krig,
och i Colorado hade mer än en trakt blifvit fuktad
af rödskinnens och de hvites blod, och dagligen
omtalades, huru fredliga resenärer öfverföllos och
dödades af de vilda horderna. Emellertid var trafiken
på intet sätt afstannad, till och med qvinnor reste
genom de osäkra trakterna, och man färdades fram med
det stoiska lugn, hvarmed man i Amerika förstår att
bära en resas obehag och faror."
Herr Barkman gjorde en liten paus, i det han fattade
sitt glas, och "klingande" med systersonen återtog
han:
"Man tager emellertid lätt seden dit man kommer,
och sedan jag noga undersökt ett par präktiga
revolvrar, steg jag lugnt upp i waggonen, som förde
mig från Chicago genom Omaha till Julesbury, der jag
lyckades få en plats i diligensen – overland mail –
som just i detta ögonblick, fullsatt af passagerare,
skulle begifva sig i väg mot Denver. För att skydda
de resande hade kommendanten i Julesbury medsändt en
militäreskort, hvilken så godt sig göra låtit tagit
plats på koffertarna ofvanpå vagnstaket. Vår färd gick
härefter oafbrutet framåt, och vi stannade blott för
att byta om hästar, eller då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
