Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En diligens öfverfallen af indianer. Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset - Mitt hem. A--st
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passagerarne skulle förtära sin roast-beef eller
beef-steak, sitt the eller kaffe, öl eller whisky,
en sysselsättning som ofta afbröts af konduktörens:
’All on board!’ och vi skyndade upp i den trånga
vagnen, medvetna om att i bästa fall der få tillbringa
trettio timmar, innan vi i Denver fritt kunde få
pusta ut. Det må nu vara varmt eller kallt, det må
regna eller snöa, eller ögonen blifva fullblåsta
af sandhvirflar, så beklagar sig dock ingen, och
man tager dagens vedervärdigheter med leende min
och skämtar öfver hvarje olycka. – Alla diligensens
passagerare voro liksom jag försedda med skjutvapen,
och ehuruväl hvar och en gerna hade handen i närheten
af pistolerna, så talade dock ingen om de faror,
som måhända omgåfvo oss, fastän vi alla iakttogo en
observerande ställning.
"Grässlätter, ständigt grässlätter, på hvilka sällan
något träd eller någon fågel syntes till – sådan var
den trakt, som omgaf oss. Dessa ängar, hvilka nu midt
i Juli stodo i sitt högsta flor, voro nästan höljda af
blommor och buro skäl för namnet: ’boskapshjordarnes
paradis’. Det oaktadt gjorde dessa enformiga slätter
ett allvarligt, nästan dystert öfverväldigande
intryck, och våra samtal afstannade småningom. Intet
oroande föremål syntes dock, så långt ögat kunde nå –
allt var lugnt och stilla. Stundom ilade en gasell
pilsnabbt förbi eller skymtades i fjerran någon
af präriens hundar, som, troligtvis skrämda af
vagnsbullret, hastade att gömma sig i sina hålor.
"Man har inte haft orätt, då man liknat dessa
slätter vid öknens sandhaf. Här och der nästan
i rak linie sköto några kullar upp, liknande
förstenade vågor, medan det höga gräset sakta
vaggade för vinden. Omätliga rymder betäcktes
ibland af mörka, breda fläckar och påminde om nyss
skedda eldsvådor. Sådana äro just icke så sällsynta i
savannerna och uppstå ofta af okänd orsak, men prärien
antändes också mången gång för att aflägsna uroxarne
och infödingarne. Der bisanoxen finnes, der finnes
ock indianen, som följer buffelhjordens spår från
norr till söder och från söder till norr. Och detta
är helt naturligt, ty djuret skänker dessa menniskor
icke allenast föda, utan också kläder och lifvets
beqvämligheter: med buffelhuden betäcker indianen
sin wigwam, och buffelhuden tjenar honom till drägt,
täcke och säng. Det är rödskinnens största sorg,
att de hvite jaga dessa djur blott för sitt nöje,
och jag har hört mer än en gammal indian säga: "de
låta dem ligga och ruttna på fältet, medan vi dö af
hunger." På många ställen syntes också på gräsvallen
hvitnade benrangel med krokiga horn, som visade huru
jägare här dragit fram. Men jägarne hafva i savannerna
också andra djur att fälla. Der finnes t. ex. elgar,
hjortar, vargar, räfvar, för att inte glömma bäfvern,
och längs efter flodstränderna ser man prof på detta
intelligenta djurs arbeten.
"Du tycker kanhända", sade herr Barkman och drog eld
på en svafvelsticka samt tände den slocknade pipan,
"att jag varit väl omständlig i att beskrifva den
trakt, genom hvilken diligensen med temmelig rask
fart rullade fram; men jag vill gerna, att du, i
anledning af det äfventyr jag vill berätta, skall
hafva ett klart begrepp om hvad en savann egentligen
vill säga."
Systersonen, som oupphörligen blott tänkt på "dollars"
och "arf", skyndade att försäkra, det herr Barkmans
upplysningar voro särdeles intressanta.
"Godt, godt", återtog gubben, smuttande på sin
toddy och torkande sitt rödskinande ansigte med en
brokig silkesnäsduk. "Det började emellertid lida
mot qvällen, då konduktören plötsligen gjorde halt,
och seende en sandhvirfvel framför oss,
ropade vi om hvarandra: ’indianer, Arrapahoes!’ och
hanarne spändes på pistoler och karbiner. – Plötsligen
ropade en röst: ’det är ju bara en trupp mulåsnor.’
"Samt och synnerligen började vi skratta åt detta
blinda allarm – konduktörens piska smällde, och
hästarne gallopperade åter fram öfver denna ändlösa
slätt. Dem vi hade tagit för indianer, voro några
köpmän, som anförde ett par varuvagnar, hvilka drogos
af mulåsnor.
"Det blef småningom natt. Diligensen, som icke
upplystes af några lyktor, rullade stilla fram på
denna öde ort, och vi stannade blott några sekunder
vid hvarje hästombyte. Ingen af oss kunde dock sofva,
och för min del längtade jag efter morgonrodnaden, som
om jag varit omgifven af en evig natt. Med en suck af
lättnad såg jag slutligen solen gå upp i allvarligt
majestät, och gräs och kullar voro färgade i bjert
rosenskimmer. Jag glömmer aldrig denna morgon. Lång
tid efteråt kunde jag icke somna in, i fall mina
tankar händelsevis föllo på denna stund."
Herr Barkman drack ett par väldiga klunkar ur
sitt glas, i det han åter började: "Våra ögon
hade blott några sekunder betraktat den herrliga
morgonbelysningen, då rundt omkring oss upphäfdes
ett vildt skri – och nu, öfver kullar och slätt,
framsprängde på löddriga hästar i vildaste galopp en
skara indianer. Framför oss, bakom oss, hvart vi än
blickade, sågo vi blott gnistrande ögon, tatuerade
ansigten och nakna kroppar. Stumma, öfverrumplade,
hörde vi blott rödskinnens flåsande andedrägt och
hvinandet af deras pilar; men vår förlamning varade
blott en sekund, och en åska af skott helsade dem,
ackompanjerad af rödskinnens helvetiska skri. Vi
hade blott femton minuters väg till närmaste
hästombyte, konduktören sökte sätta våra präktiga
trafvare i den starkaste fart; men en lefvande mur
af indianer hindrade dem. Vagnen höll nu stilla, en
ny åska rullade, och med den föllo fyra indianer;
ännu ett vildt tjut, pilarne hveno, och tvenne
soldater föllo dödligt träffade ned från sitt höga
säte, medan rödskinnen sökte tränga in i vagnen,
hvilken likt en fästning hittills skyddat oss. En af
passagerarne lyckades de nu rycka ut genom dörren,
på samma gång släpades konduktören från kuskbocken,
och en soldat, som de lyckats afväpna, rycktes från
vagnstaket; rödskinnen tjöto, och med sina fångar,
som vi förgäfves sökte återtaga, försvann den vilda
skaran lika plötsligt och oordnadt, som den nalkats
oss, efter att likväl först med otrolig vighet hafva
hoppat från hästryggarne och hopsamlat sina döda. Med
dessa bördor framför sig och de ryttarelösa, frustande
springarne vid tygeln jagade de nu bort, eftersända
af ännu en gevärssalfva. Hela anfallet hade blott
varat några minuter, och på vår sida hade vi tvenne
döda och en svårt sårad soldat. Vi höllo nu ett kort
rådslag. Någon förföljelse var i detta ögonblick
naturligtvis icke tänkbar; men påträngde af en ung
man, nära slägting till den af indianerna bortröfvade
passageraren, läto vi vända diligensen, dels för att
icke utsätta oss för ännu en öfverrumpling, dels för
att vi vid den nyss lemnade stationen, der det låg
en liten provisorisk fästning, lättare skulle kunna
erhålla en militärförstärkning, med hvilken den unge
mannen hoppades kunna förfölja indianerna och befria
de fångna, framför allt hans slägting, som var hans
välgörare och fosterfar samt dertill en mäkta rik
man. En soldat intog nu den bortröfvade konduktörens
plats, piskan smällde och hästarne ilade öfver den
nyss i mörkret tillryggalagda ensliga vägen."
Mitt hem.
Jag har ett hem, der friden rå’r –
Ej våldet eller listen.
Hur glad jag till det hemmet går,
ack, om j detta vissten!
Der är jag lugn, der är jag fri,
der klingar lifvets poesi
i ljuflig harmoni.
Det hemmet är: på kullar små,
i skogens dunkla gömma,
på bergets topp, på böljan blå,
der tysta minnen drömma,
på ängen grön, i dalens famn:
Naturen är dess rätta namn,
mot lifvets storm min hamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
