Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säfstaholm. Av A.-E. - Skogsdrottningen. Av Mäster Fröjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemningarne af en bondby, Säfsta, hvaraf delar ännu
funnos qvar år 1847, men hvilka slutligen måste
undan, äfven de, för att lemna plats för herregårdens
ståtliga ekonomibyggnader. Vestra Vingåker har haft
godt om stora byar, har det ännu, och Säfsta säges
hafva varit en af socknens större.
Under det att de förste ägarnes namn, de som först
bröto bygden, spårlöst försvunnit liksom deras
bostäder, känner man dock några af dem, hvilka, sedan
byn kom i herrehand, föregingo Bondeslägten. Några af
dessa namn tillhöra vår historias både mörka och ljusa
blad. Så ägde Engelbrekts mördare, Måns Bengtsson Natt
och Dag, byn och säges hafva skänkt en del deraf 1454
till Julita kloster. Den del af Säfsta, som nu utgör
Säfstaholm, antager man hafva stannat inom Natt och
Dag-slägten till 1598, då den genom gifte öfvergick
till Göran Posse till Sjögerås och Gammelstorp,
hvilken emellertid snart förlorade den samma, då han
föredrog Sigismund och Polen framför Carl IX och sitt
fosterland. Af denna anledning indraget till kronan,
öfverlemnades Säfstaholm som mödernearf slutligen af
Gustaf II Adolf till Göran Posses dotter, Anna, gift
med den bekante Eric Soop, den samme, som i slaget vid
Stuhm räddade sin konungs lif. Nämde Soop, som inköpte
byns återstående del af Axel Oxenstjerna, uppgifves
hafva uppfört de första byggnaderna på den plats,
der Säfstaholm nu ligger. Efter honom öfvergick gården
genom byte å nyo till en Natt och Dag, kom sedan åter
till en Soop och derefter till landshöfdingen friherre
G. Sparre, hvilken säges hafva bebygt egendomen i
det skick som grefve Dahlbergs teckning i Suecia
angifver. Med en fröken Sparre öfvergick godset till
riksrådet Claës Bonde och har sedan, eller från 1719,
varit i Bondeslägten, der det nu är fideikommiss och
endast en liten del, trots sina 22 1/8 mantal med
8,526 tunnlands areal, af denna slägts jordegendom,
som består af tillsammanlagdt omkring 190 mantal,
fördelade på egendomarne Säfstaholm, Wibyholm, Kesäter
och Hörningsholm, alla i Södermanland, Katrineholm
(Herrestad), Bordsjö, Askeryd och Toftaholm i Småland
samt Trolleholm i Skåne.
Efter professor Gjörvells ritning är det nu varande
slottet uppfördt, för hvilket af den gamla, af
Sparre uppförda, byggnaden endast bibehållits så
mycket som utgör grundmurarne till midtelpartiet. I
sitt nu varande skick har slottet 230 fot i längd,
52 fot i bredd och 44 fot i höjd, och kan framvisa en
sammanhängande genomskådlig våning af 220 fots längd,
en sällsynthet för sig, från hvilken sällsynta
naturperspektiv och i hvilken äfven sällsynta
konstföremål fängsla besökarens blickar.
Den gamle excellensens mening med detta slott,
utom den att deraf göra en prydnad för orten och ett
värdigt stamgods för Bondeslägten, var att skapa ett
skönt och dyrbart omhölje till ännu dyrbarare och
skönare skatter. Han unnades ock lefva så länge, att
han fick denna önskan uppfylld. Sin tids störste, om
icke ende, mæcenat i Sverige, samlade han omkring sig
talrika alster af skön konst, och många konstnärsnamn,
hvilka samtiden nämner med aktning och glädje öfver
att de tillhöra oss, hafva gamle excellensen att tacka
för första grundläggandet af deras ryktbarhet. Äfven
sedan han förlorat sina ögons ljus och således blifvit
beröfvad den af honom högt skattade njutningen att
betrakta de uppenbarelser från idealets verld, som
det är konstens uppgift att försinnliga, fortfor han
med samma ifver att öka sina samlingar, sträckte han
lika villigt sin hjelpsamma hand åt dem, som behöfde
stödjas under de första stapplande stegen på en bana,
mer rik på törnen än rosor. Vid excellensen Gustaf
Trolle-Bondes frånfälle (1855) var Säfstaholms slott
att likna vid ett
museum, fyldt med dyrbara och sällsynta litterära
alster och konstskatter, i detta fall det rikaste
i privat ägo i Sverige. Biblioteket räknade 30,000
volymer, tafvelsamlingen 168 stycken, deribland
många af mycket högt värde, permbrefssamlingen
omkring 600 stycken och manuskriptsamlingen 190
band. Bland skulpturarbeten nämna vi Byströms
Venus och Fogelbergs Mercurius. Det i visst
fall märkligaste föremålet bland samlingarne vid
Säfstaholm är en gammal hatt, sannolikt gjord af
läder eller filt, men nu mera petrificerad och hård,
som vore den af jernbleck. En ogenomtränglig slöja
hvilar öfver hans tillkomst och sammansättning,
men vid den samma är fästad den skrockfulla sägnen,
att så länge han finnes inom slottet, skall detta
ej brinna. Då eld uppkom i det gamla slottet 1762
var hatten tillfälligtvis utomhus. Nu har han
sin plats i dokumentshvalfvet.
Det behöfver väl knappt anmärkas, efter de karaktersdrag
vi anfört om gamle excellensen, att han äfven sträckte
sin omsorg till förbättrande af sina talrika underhafvandes
upplysning, ställning och vilkor. Om han i den riktningen
ej, såsom i andra, lyckades göra några storverk, så får detta
skrifvas på tidsomständigheternas räkning mera än på hans.
Och på denräkningen måste äfven anmärkas, hvad som för
öfrigt är en gammal erfarenhet, att det är lättare att spränga
bort berg och fylla sjöar för en tilltänkt ny väg, än det är
att öfvervinna menskliga fördomar, rotade i okunnighet och
trilskna sinnen, för att bereda framgång åt nyttiga reformer.
Så fick "gamle excellensen", med hvilket namn minnet af
Säfstaholms skapare skall lefva så länge denna herregård finnes
till, göra den erfarenheten, att det var mycket lättare för
honom att på den i många afseenden ogynnsamma terrängen
uppbygga och ordna Säfstaholm, sådant han lemnade det, än
att, trots det stora anseende han ägde äfven bland sina sockenbor,
förmå dessa att bygga ett ordentligt skolhus, oaktadt han
till ett sådant lät uppgöra ritning och i öfrigt visade varmt
intresse för saken. Det blef intet skolhus af, så länge han
lefde; nu har tidens anda fått bugt äfven med de i många
afseenden nackstyfva vingåkersbönderna, så att de byggt nio
skolhus i stället för ett – en i alla fall vacker godtgörelse
för en insedd dumhet!
Den nu varande ägaren, öfverstekammarjunkaren Gustaf
Trolle-Bonde – det måste slutligen äfven i detta korta sammandrag
af Säfstaholms historia anmärkas – har troget och frikostigt
trädt i sin föregångares, hans farbroders, fotspår,
fullföljt och fullkomnat hans verk och utvecklat de idéer,
till hvilkas genomförande han ej medhann mer än grundläggningen.
Vårt land har många egendomar, som äro större än
Säfstaholm, många, kring hvilka naturen utvecklat en rikare
och mer omvexlande skönhet, många, som hafva ett vida större
historiskt intresse – "Säfstaholms historia är en leende
kulturdikt, verkliggjord i och med en mans korta saga" –
men ingen öfverträffar detta Bondegods i egenskapen att
var en fullständig, lefvande och åskådlig bild af samtidens
kultur i, snart sagdt, alla dess skiftningar. Här finner man,
om man uppfostrat sitt öga för sådana observationer,
hufvuddragen – och mycket äfven i detalj – af såväl den inre
som den yttre odlingens karakter i vårt land och vår tid; här
finner man också – och våra större jordägare böra finna det
framförallt – den fruktbärande lärdomen everldeligt skrifven,
att en mans kraft förmår mycket, då den sporras af högre idéer
och stödes af ett allvar, som grundar sig på en högsinnad
uppfattning af stora pligter och icke ens sviker när hjertat
brustit och blicken slocknat.
A.-E.
<b<Skogsdrottningen.</b>
När aftonsolen glöder,
Då tystnar vindens brus,
Blott några milda fläktar
Gå fram med sakta sus.
Vid skogens rand jag hvilar,
Bland mjuka tufvor små,
Och hör gräshoppan knarra –
Jag vaken drömmer då.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
