Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjehistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frontin var Gudi lof rask och rätt nöjd, fastän
masken i år hållit på att äta upp så väl kålen,
som krusbärsbuskarne. – Julia var så lagom att
ha’, fastän Frontin nog önskat att få sig en liten
trädgårdspojke; men Herran hade icke velat det. Sådant
var innehållet af dessa bref, som gerna kunnat ligga
färdigskrifna år efter år och blott behöft afsändas på
rätt tid. Många gånger frågades det i dessa bref om
’friherrinnan’ hört något från löjtnanten; men denna
fråga blef aldrig besvarad.
Antingen fick Julia intet bref eller förteg hon det. –
De voro således, om de funnos till, icke af glädjande
innehåll.
Alexander hade, så trodde man, tagit vägen till
Amerika; men hvad hade han, som aldrig lärt sig
arbeta, der att göra – i arbetets land.
Det dröjde blott ett par år innan gamla friherrinnan
dog, men ännu i dödsstunden förlät hon icke
Alexander. Sådant är vanligen favoriters öde. Det är
icke blott för deras egna fel, utan äfven derföre
att man förut icke velat se dem, de straffas så
oförsonligt. De få uppbära vreden öfver att man
blifvit bedragen, just då man sjelf gjort allt för
att blifva det. Det är öfver dem, som vi sjelfva
trott för väl, vi sedan utgjuta vår vrede och våra
förbannelser.
Julia satt således ensam med sin lilla Leonida, som
växte upp till en vacker flicka och röjde musikaliska
anlag till den grad, att Julia sörjde öfver att ej
kunna gifva henne en musikalisk uppfostran.
"Den tiden jag hade ett piano", tänkte hon många
gånger och suckade – "den tiden jag ägde ett piano."
Blott när hon så tänkte led hon af sin fattigdom;
ty här var frågan om barnet.
Så förflöto flere år, under hvilka ingen tycktes
minnas Hallstanässlägten, men friherrinnan brukade
alltid svara på sin gamla pigas, madam Frontins,
hieroglyfiska skrifvelser,
– men nu på ett helt år hade hon ej svarat.
Ungdomsvännen skref om igen. "Blott jag visste
adressen; hon har säkert flyttat", yttrade madam
Frontin med bekymrad uppsyn och så skref hon utanpå
brefvet "myckett angelegett". "Nu måtte de väl
bära fram brefvet", mumlade hon sakta för sig sjelf;
"ty det kan ej vara annat, än att hon flyttat."
Jag, som nu efteråt kan i en blick öfverskåda det
hela, ger madam Frontin rätt. – Hon hade flyttat –
icke långt bort – blott till Ladugårdslands kyrkogård
– och hennes flicka? – Vi återfinna henne sedan.
Från dessa tolf år hafva vi blott en enda scen att
berätta. Den framstod under en annan himmel än vår
men hör ändå till berättelsen om Hallstanässlägten.
*
Vid Niagara.
Niagarafallet skall om möjligt besökas af alla
europeiska turister och besökes årligen af tusen tunna
och magra engelsmän i stora panamahattar och rödgula
polisonger, gråa ifrån hjessan till fotabjellet,
herrar som äro så rent af utan fantasi, att de,
för att veta något om ett ställe, måste personligen
inställa sig, för att med egna ögon se det lutande
tornet i Pisa eller Athens Akropolis (med fara
att blifva mördade) eller Niagarafallet med fara
att svindla och falla i. Men det är nödigt för en
Albions son att lekamligen förflytta sig från det ena
stället till det andra, under det att andra européer
lära sig mycket genom böcker och gravyrer. Säkert är,
att en fransman eller en tysk på sin kammare vet mera
och har en klarare bild af det väldiga vattenfallet,
än en engelsman, som några minuter tittat ned i det
sjudande djupet och sedan ätit sin biff och druckit
porter på det närbelägna värdshuset.
Det vill mycket till att någon gång ensam få besöka
ett ställe, dit hela verlden vallfärdar – icke så
mycket för att hafva sett det stora naturskådespelet
som för att sedan, i alla sällskaper, kunna säga
"när jag var vid Niagara".
Detta hade likväl händt en gammal tvärvigge till
engelsman, som en hel månad bott på värdshuset,
för att någon gång få vara i fred och ro för herrar
och damer, som tecknade eller himlade sig på ort och
ställe. Det lyckades slutligen och till på köpet en
vacker månskensafton. Mr Hobbact
kunde knappast förstå hvart "hela verlden" tagit
vägen; ty hela verlden skulle eljest se Niagara i
månskensbelysning, som var det mest gripande af alla
tillfällen.
Emellertid hade nu hela verlden farit sin väg och
ingen kom i stället, så att mr Hobbact ensam, stödd
vid sin tjocka vinrankskäpp kunde i all ro promenera
dit ut och sätta sig på en klippa vid hästskofallet.
Det var en underlig man herr Hobbact – en liten mager
figur, gråhårig kring tinningarne, med ett skarpt
markeradt utseende – små, skarpa, blågrå ögon,
en tätt tillsluten mun och en näsa och en haka,
som gjorde honom lik en liten trollgubbe, sådan en
dylik framställes i barnböcker eller en gubbe i en
dockteater.
Han hade suttit der länge och spännt ögonen för
att betrakta huru det glittrade i månskenet i det
hvirflande djupet under hans fötter. "Nej!" sade han
slutligen, "det hjelper icke – jag kan ej ens i Niagara
dränka förbannelsen."
I detta ögonblick hörde han en djup suck bakom sig,
och han såg sig om och fann att han icke varit
ensam. Så väl drägt som utstyrseln, som bestod i
en diger rensel, som den främmande satt ifrån sig,
röjde att det var en af dessa många vandrande köpmän,
som genomresa landet i alla riktningar, ungefär som
fordom våra gårdfarihandlare.
"Hvad vill han? hvarföre suckade han?" frågade herr
Hobbact temmeligen vresigt.
"Derföre att samvetsqval icke kunna dränkas i
Niagara," svarade denne med någon brytning.
"Jaså, – sitt ner min vän", yttrade herr Hobbact
fryntligt; – "Ni har samvetsqval."
"Ja, – hvarföre skulle jag icke säga det, – ja!"
"Har kanske er mor förbannat er?"
"Hvad? huru vet ni det?"
"Vet ingenting, jag bara frågar."
"Ni har således," återtog herr Hobbact, "burit er åt
som en skurk, – ni har höstat er lön, – en moders
förbannelse, – jo, jo – det käns, och så ville ni
titta ner i Niagaras kittel, för att finna några
ögonblicks förströelse – men misslyckades. Är det ej
så?"
"Ja, men hvad angår mitt öde er?"
"Jaså, – åh mer än ni tror. Jag tycker om er; ni,
som ångrar er – för sent – ja för sent, ser ni – det
är detta, som tär på er – ni är således i bottnen en
beskedlig karl, fastän ni burit er åt som en skurk,
– det håller jag af er för. Ni kunde vara en skurk,
som ingen ånger kände, – det vore sämre det."
"Ni förundrar mig."
"Åh ingenting – har ni hört att lika barn leka
bäst. Ni bär på ert hjerta en moders förbannelse – det
gör jag också. Vet ni – jag har en erfarenhet jag."
"Och den är?"
"Jo, ser ni, om en stackare behöfver hjelp, lönar
det icke mödan att han vänder sig till de lycklige,
– nej han får ingen tröst, om icke en annan stackare
ger honom den. Ni är en stackare – och jag är en
stackare, och begge fara vi verlden omkring, utan
att blifva af med oss sjelfva. Hoppade vi i Niagara,
blef det blott ännu värre – således – vi måste blifva
bekanta. Kom med mig!"
Den besynnerlige gubben hoppade från klippa till
klippa oaktadt sin ålder, vig som en stenget. Den
främmande köpmannen gick med sin tunga börda med
långsammare steg efter.
Gubben stannade vid värdshuset.
"Denne herre skall hafva rummet bredvid mitt",
befallde den gamle. Tag upp en flaska vin, – det var
kyligt derute. Se så, min vän, återtog den gamle,
sedan han tändt ljus – ha, – ni är ju unga karlen,
– ni har packat på redan tidigt, ni – och får bära
länge på samvetsbördan, innan ni får göra räkenskap,
– ja, ja – det blir alltid en smula långsamt det;
för öfrigt så ser ni så der hederlig ut, fastän
ögonen hafva ett visst uttryck af olycka. Se på mina,
glänsa de ej, som den glödande lavan glänser genom en
djup remna i en redan på ytan grönskande lavabädd –
det afsvalnar så långsamt
– ser ni. Allt ser så grönt och vextligt ut; men öppnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0223.html
