Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjehistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig en remna, så ligger den glödande massan qvar
inunder. Ja det är ju bra att vi råkats – och
ert namn? – mitt är Jon Hobbact – hvad heter ni?"
"Alexander."
"Ja, – det är ett bra namn, och inte var Alexander
den store lyckligare, då han i fyllan mördade sin
bäste vän, – han fick då sin del att bära på, –
ja så är det."
Vinbuteljen kom upp och den gamle slog i.
"Hör på, min bäste herr Alexander
– hvad för landsman är ni?"
"Från Sverige."
"Ja så, det var der Carl den XII var kung – jag
vet af det der och hur han slogs med Wallenstein i
Tyskland."
"Nej, det var Gustaf Adolf."
"Ja, gör detsamma, jag har hört något om honom också;
men sådana historier hafva aldrig egentligen roat mig,
– jag har varit endast affärsman – och ni? hvad var
ni der hemma?"
"Officer."
"Der ha’ vi det, – ni har stuckit ihjäl en kamrat –
ingenting vidare, – det är intet att tala om, och är
det der skon klämmer, så ..."
"Nej inte der."
"Det är god scherry – eller huru? Vill ni berätta
hvad det är, som ligger på samvetet."
"Jag har gjort en hel familj olycklig,
störtat den i den djupaste nöd."
"Åh ingenting annat, – det är i våra upplysta tider
en småsak – nej, bättre upp. – Det är äkta scherry –
märker ni, att den har sin fina smak af bockskinnssäckarne,
den först förvaras i. Den förfalskas af
vanlig Madera, i hvilken man lägger gamla skosulor;
men aromen blir inte deraf riktigt god och äkta."
"Nu till er historia?"
Alexander, eller som han förut hette Alexander
Semineoff, berättade det vi förut veta om hans brott
och hans olyckor. Han visste af sin mors död och
förstod att hon dött oförsonad, fastän Julia ej sagt
det i sina bref. Nu hade brefven från Julia också
upphört af samma skäl, som att madam Frontin ej
fick bref; men Alexander gissade orsaken, och nu kom
bekymret för barnet till den andra olyckan. Han ägde
intet, utan blott bibehöll lifvet. Han hade således
intet skäl att begära få reda på sin dotter – han
kunde blott låta henne veta, att hennes far var en
tiggare, som kämpade för lifvet. Hvarföre skall hon
veta detta? Gud hade sina utvägar; han bad till Gud.
Berättelsen blef temmeligen lång, ty ämnet hänförde
honom och gjorde föredraget längre, än det eljest
skulle blifvit.
Den gamle afbröt honom icke, utan blott stoppade
sin lilla pipnubb, smuttade på sitt glas och sade:
fortsätt!
"Detta är min olyckliga historia," sade Alexander
slutligen.
"Jaså, – åh ja – låter höra sig; men inte är ni min
man. Det der var en hvardagshistoria, som i våra
upplysta tider betyder mindre än intet; men ni är
en beskedlig karl, och då vi nu råkats så här, så –
kasta bort den der stora väskan och följ med mig på en
resa. Jag svarar för ert uppehälle, kläder och föda –
och så har jag någon att prata med, ty hittills har
jag farit genom verlden, stum som en fisk."
*
M:r Hobbacts historia.
"Ser ni", började den gamle, besynnerlige mannen,
ni följer med mig – det är klart. Som tvänne sårade,
som ligga bredvid hvarandra på slagfältet, skola vi
förbinda hvarandra, hindra förblödningen, till dess
den rätte läkaren kommer. Vi taga till hvad vi hafva;
vi stoppa litet mossa i såret så länge, – det läker
väl icke; men det fördröjer döden så länge."
"Vill ni?"
"Ja", sade Alexander, som kände samma oemotståndliga
begär att meddela sig, som olyckan alltid har med
sig. Blott man får klaga och har någon att klaga
för, så blir det bättre. Det är denna känsla som gör
bilderdyrkan möjlig – om ingen annan vill höra oss,
så hör oss den heliga jungfruns
bild, der hon står tyst och allvarlig, med den evigt
brinnande lampan framför sig.
Det var samma känsla, som dref gubben Hobbact att
söka efter någon, som led liksom han sjelf – någon
som förstod hans klagan, utan att hvarken håna eller
bestraffa.
"Ser ni, min käre Alexander, – jag vill i några drag
säga er hvem jag är och huru jag blef sådan. Jag
är yngsta sonen i en rik och förnäm familj; men i
England, liksom öfverallt för öfrigt – uppoffrar man
individerna för att uppehålla ett hjernspöke, som
kallas familjens anseende. Min äldsta bror skulle
ärfva familjens alla gods. Jag skulle blifva utan
allt. Min bror var, eller rättare blef, genom sin
förut bestämda rikedom, en af dessa dåsiga odågor,
som England och hela verlden för öfrigt har så godt
om. Redan i våra föräldrars lifstid kände jag en viss
beklämning, då jag såg min bror med liknöjda blickar
betrakta Guds sköna verld och tala om sina blifvande
egendomar i England och Irland, med samma vårdslöshet
som om frågan rört ett par utslitna handskar.
"Jag hade i motsats mot honom ett lifligt lynne;
men om jag varit äldst hade jag kanske ej blifvit
bättre än han. Detta samhällets och arfslagarnes fel –
förderfvade all lycka; men sedan vår far dödt, blef
förhållandet ännu svårare. Jag berodde af min brors
nåd, och han var en af dessa, som lika maneterna i
hafvet låta sqvalpa fram sig. En slemklump, som icke
kan blifva varm; men väl försvinna om solen verkar
på den. Dylika naturer äro i stånd till allt, ty de
reflektera inte. Men hela karlen är ej värd att tala
om."
"Och det är då honom, som ni hämnats på", inföll
Alexander. – "Är han död?"
"Nej bevars? han är nu en god, gammal "sir", fet som
en ost, däst, sysslolös och har tråkigt – alldeles
omätligt tråkigt. Han har många barn, och den äldste
är ett aftryck af sin söta pappa och roar sig med
jagt, spel och vin; men är ändå så mycket bättre än
fadren, att han då och då ger sig i slagsmål – det
är dock något folkligt i att riskera ett knytnäfslag
eller en stöt i brösthålan."
"Nej, det är väl värre."
"Min bror hade allt – jag intet. Jag stod i ett
olidligt beroende af honom – hvarföre? Jo, derföre
att jag var fattig och yngre." Här tystnade mr Hobbact
några ögonblick
– knackade ur sin pipnubb och stoppade om
igen, under det att några ryckningar omkring den
sammantryckta munnen röjde huru hans känslor
stormade och ville bryta ut i ord.
"Jag var fattig," återtog han, till utseendet åter
lugn, "fattig och i mitt innersta förolämpad – med
hela energien af min karakter och hela häftigheten
af mitt lynne beslöt jag att blifva – rik. Jag skulle
ej behöfva min bror – nej – ingen!
"Lyckan gynnade mig – jag fick en plats i detta
Ostindien, der vi engelsmän samla vår förmögenhet,
detta Ostindien och dessa genombeskedliga Hinduer, som
tåla till och med vårt öfvermod – och det är mycket.
"Jag hade blott en enda fix idé: "du måste blifva
rik Richard Hobbact och du måste alldeles förbise
de medel du behöfver använda. När du blir rik –
då börjar ditt lif som först och du kan skratta åt
din dåsiga brors ärfda företräden; titlen af ’Lord’
– ack! hvad betydde väl den, om ej många tusen punds
förmögenhet gaf den vigt. Det är penningen som regerar
England och hela verlden för öfrigt."
Detta: "hela verlden för öfrigt" bevisade, att mr
Hobbact var en riktig engelsman, som satte Old England
i verldens medelpunkt och lät hela verlden för öfrigt
följa med som bihang. Det är denna egenhet, som
tillhör både England och "det himmelska riket" Kina.
"Jag hade en enda tanke – en fortfarande dröm, ur
hvilken jag ej vaknade förr än det var för sent. Jag
ville blifva rik; jag måste blifva det, kosta hvad
det ville – vakor och mödor – sjelfva lifvet – ja
saligheten, blott jag blef rik, förkrossande rik för
min bror. Jag ville säga honom
– jag kan köpa hela ditt lordskap, alla dina
egendomar och allt dyrbart du har; men – detta allt
har jag sjelf förtjenat,
– jag kom ej till med privilegier och sof mig
icke rik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0224.html
