Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjehistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det är något som få observera, huru vissa idéer
fastväxa i själen. Det är, min bäste herr Alexander,
liksom en ympqvist, hvilken växer in i den gamla
stammen och blir liksom ett dermed – men som dock
sedan bär en hel annan frukt, än trädet eljest skulle
burit.
"Så var det med min dröm om rikedom och om hämnd
– den växte fast och förqväfde allt i sin närhet.
"Men nog derom; – jag flyttade till Ostindien, der
jag erhållit en liten befattning i Kompaniets tjenst.
"Huru jag och mången med mig samlade förmögenhet
hör icke hit; men att landets ursprungliga ägare
utsögos, så mycket är säkert. Dock, detta är ej att
tala om – det går så till i England också och i hela
verlden för öfrigt. Öfverallt lefver intelligensen
på okunnighetens bekostnad – öfverallt tar den makten
och herrskar med jernspira, så vida den ej förmildras
genom en fläkt af kärlek.
"Man kan egentligen skratta åt alla dessa
okunnighetens och råhetens försök att slita sig lös;
de kunna det icke så länge anden beherrskar materien.
"Jag nalkas långsamt – ni märker det nog – sjelfva
den handling eller det system af handlingar, som
sedan gjorde mig fredlös öfver hela jorden."
Den gamle tystnade en lång stund. Hastigt såg han
upp med sina lifliga, liksom blixtrande ögon och
fortsatte.
"I Ostindien infaller temmeligen ofta hunger och
dyr tid. Det är brist på förutseende och brist på
företagsamhet som gör, att hinduerna så ofta lida af
hunger. De hvita åter, som äga begge dessa egenskaper
i hög grad, begagna äfven nu sin öfverlägsenhet. Jag
gjorde så äfven. Mina magasiner i Negapatnam, der jag
bodde, voro stora och präktiga och fylldes under goda
år med ofantliga massor af ris, hvaraf ej ett korn
såldes förr än priset höjde sig till mångdubbelt.
"Nu kom ett dylikt hungerår, och jag och många andra
gnuggade händerna af glädje att nu förtjena mycket –
mycket; men för att kunna göra det, måste man öfva
sig med att se omkring sig ett hungrande folk och
slå döförat till för dess klagan.
"Man köper aldrig någon lycka, utan på bekostnad af
någon annans – och man måste, då man föresatt sig att
under hvilka vilkor som helst blifva rik, undertrycka
sina känslor af medlidande och denna lust att dela
med sig, som utmärker barnet.
"Under dylika tider skocka sig infödingarne kring
européernas stora förrådshus. Så länge en rupie fans i
trakten, letade den sig fram till mitt kontor och min
kassalåda och oupphörligen höjde sig priset på mitt
ris. Jag vann mycket. Jag beräknade och fann dock att
det ville mycket mera till än så, för att motsvara
hvad min dåsiga bror – lorden, – fått på grund deraf
att han lät föda sig ett år tidigare än jag.
"Allt högre steg nöden – allt mera skärande blef det
arma folkets klagan; men jag hade föresatt mig att
hvarken höra eller se.
"Jag var rädd för mig sjelf – jag fruktade, att jag
skulle känna medlidande – och hände detta, så vore med
det samma hela min framtidsdröm om rikedom förstörd.
"Jag bestod den kampen med mig sjelf. Af naturen var
jag långt ifrån elak eller hård – jag behöfde kämpa
mig till nog sjelfbeherrskning, att kunna midt i denna
jämmer komma ihåg, att jag var der som affärsman och
icke som en barmhertighetssyster.
"De olyckliga hinduerna dogo af hunger – jag hörde
det; men såg det icke – och jag var lugn. Riset var
mitt – jag kunde af ingen makt på jorden tvingas att
sälja det till bättre pris, än jag ville, och ännu
mindre att skänka bort något deraf. Ingen göpen
lemnas, var min befallning – om vi börja att skänka
bort, så rusar hela massan öfver oss – nej icke en
göpen ris till någon. En dag passerade jag den
vanliga vägen till mina magasiner genom en hvimlande
mängd af tiggare, som mumlade böner till den
europeiske naboben. Rupierna voro slut – deras små
dyrbarheter – qvinnornas prydnader – all ädel
metall som fanns, låg redan i min kassakista.
Nöden var gränslös.
I ett hörn vid det stora magasinet gick jag förbi
en hinduqvinna, som framräckte ett litet blekt och
utmagradt barn emot mig. Hon sade mig intet; men i
den mörka, ihåliga blicken låg en bön om räddning. Jag
höll på att stanna; men hejdade mig. Om jag gaf denna
qvinna något, så skulle tusen andra fordra det samma –
nej, jag måste fortgå och utan medlidande för andra
blott sköta mina egna angelägenheter.
"Hvad angick mig också dessa bruna varelser – dessa
stackare – dessa hedningar, som trodde på Brahma, der
hans klumpiga bild i Pagoden satt på sin lotusblomma.
"Jag gick förbi.
"Händelsen gjorde, att jag många gånger måste passera
stället. Qvinnan hade valt den bästa plats hon kunnat
välja – hon satt ensam – det var en af dessa
taflor, der intet bortblandade intrycket, det var
hungersnöden i en enda liten,
lätt uppfattad grupp.
"Menniskan är sådan: man kan med själslugn åse
tusende, som på slagfältet vrida sig i plågor och
vältra sig i blod; men ryser tillbaka, om någon
krossas i ett valsverk. Det är som om det funnes en
viss harmoni i en allmän jämmer – hvarje ton för sig
är skärande; men alla tillsammans utjemna hvarandra.
"Så var det då i Negapatnam och med den ensamma
qvinnan, som under tystnad höjde upp det utmärglade
barnet, som jämrade sig."
Herr Hobbact steg upp och gjorde några slag fram och
åter på golfvet – slutligen stannade han framför
Alexander. – "Herre!" sade han häftigt och med
skärande stämma. – "Herre! och så lät jag detta
barn och denna qvinna dö af hunger inför mina ögon,
skilda af blott en tolf tums mur från förrådet,
som kunnat rädda henne och tusen till. Påföljande
dag kom jag igen. Då låg barnet dödt vid qvinnans
utsinade bröst. Hon lyftade ej mera upp det – hon
hade dignat ner – men hon lefde ännu. Jag nalkades
henne – jag ångrade min hårdhet – men hon slog
sakta med handen emot mig. Det låg någonting så
djupt och så innerligt i den grafblick med hvilken
hon såg på mig – det var som om själens inre verld
öppnat sig i denna blick af lidande, af kärlek, af
tro – nej – hon förbannade mig icke, – hon mumlade
några böner för den hårde, känslolöse hvite naboben,
från det fjerran landet. Allt detta sade den döende
blicken. Jag glömmer den aldrig.
"Hör ni väl herre! Niagara brusar der borta. I det
fina dammet af pulveriseradt vatten – såg jag dessa
milda ögon, såg jag denna döende blick – jag ser den
öfverallt – beständigt hänger denna bild fast vid
mig – qvinnan, som dog af hunger utanför mina rika
sädesmagasiner. Nu vet ni allt," yttrade mr Hobbact
och drog en djup suck – och stoppade sin lilla
pipa. "Det var hela historien. Jag vill tro, att
den öfvergår er historia. Bah! att förstöra en stor
förmögenhet och rymma från hustru, barn och mor. –
Bah! det är ju en hvardagshistoria, en småsak i våra
upplysta tider. Men det kommer efter. Somliga känna
smärta af ett nålsting – andra känna knappt att de
få ett yxhugg.
– Ja, min kära herr Alexander, –
’menniskan är ett svagt käril’."
Det började dagas.
Mr Hobbact gick in i sitt rum – till hvila? Ja till
hvila? men från hvarje hörn blickade hinduqvinnans
milda ögon fram – hvarje vindens suckning tycktes leta
sig fram som hennes sista flämtningar – hvarje litet
föremål växte ut till ett litet naket och utmärgladt
barn, som låg dödt vid sin moders utsinade bröst –
och midt framför denna grupp en man, som stirrade
förfärad på scenen. – Men, hvarföre fanns han då i det
fjerran landet? Jo, för att samla rikedom och för att
en gång säga en lat odåga att han var en odåga. Det
är verkligen skäl nog att uppoffra sitt samvetslugn
för något så eländigt som litet guld och en småaktig
hämd, som dessutom skulle alldeles slinta förbi utan
verkan.
"Godnatt mr Alexander, sof godt," sade
mr Hobbact och slog igen sin dörr.
(Slutet följer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
