Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXVI. Ur Harald Hårfagers saga. Af St. - Apornas vanor och ovanor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra honom värd den ära, som visats honom, då efter tusen
år ett äreminnne åt honom restes, – så kunna vi dock vid
sidan deraf ej underlåta att hafva en tanke för det land, dit
de många stormännen drogo sig undan för hans något hårdhändta
och godtyckliga välde, vi mena Island. Dit förde de
med sig sitt språk, sina gudar, sina lagar, der blef lifvet det
samma som det varit i moderlandet, och der utvecklade sig
så småningom på detta språk en litteratur, hvars rikedom
ännu i dag väcker förvåning och beundran.
Det är ofta så, att af mannens bragder den äger mindre
värde, som han sjelf och hans samtid sätta högst, men den
ett högre, som framgår ur den förra emot segrarens vilja,
liksom det fällda trädets stam yxas till för stundens behof
och småningom förgås, under det att ur dess sjunkande krona
faller ett frö, hvarur uppspirar en ny stam med en ny krona
och ännu skönare frukter. Utan att vi ägde den isländska
odlingen skulle vi, då vi spanade efter framfarna tider,
vandra öfver ökenlika rymder.
St.
Apornas vanor och ovanor.
Vill man i det kortaste uttryck sammanfatta apornas
egenskaper, så kan man, med araben, beteckna dem såsom
ett mellanting af menniska och djefvul. Araben
tror aporna vara några fördömda, af Allah förkastade
varelser, hvilka blifvit förvandlade till djur och nu bära
djefvulens och Adamssonens skepelse i en underlig förening.
Vi, som ej hafva anledning att dela arabens hat till dessa
djur, kunna ej annat än betrakta dem såsom löjliga karikaturer
på menniskoslägtet, men detta likväl blott så länge som
de visa sig från sina goda sidor: så snart de uppträda med sina
dåliga egenskaper, uttala äfven vi förkastelsedomen
öfver dem.
"Aporna", säger Oken, "likna menniskorna i
alla oseder och oarter. De äro elaka, falska, baksluga,
tjufaktiga och oanständiga. Det fins icke en enda
dygd, som man skulle kunna tillskrifva en apa, och
än mindre kan man tala om någon nytta, som de skulle
kunna göra menniskan. Hålla vakt, göra sällskap eller
apportera göra de blott så länge de med det samma
kunna bära sig narraktigt åt. De representera blott
mensklighetens dåliga sida, så väl i kroppsligt som
sedligt afseende!"
Om vi icke kunna obetingadt taga detta påstående för
godt, utan gerna tillskrifva aporna äfven goda egenskaper,
såsom t. ex. deras obestridda ömhet mot egna eller andras
ungar liksom äfven mot svaga varelser af andra djurklasser,
så måste vi dock, åtminstone tills vidare, rygga tillbaka för
Darwins djerfva, ehuru snillrika lära om arternas ursprung
och hans åsigt, att aporna äro den näst sista länken i den
djurkedja, som slutar med menniskan.
Likheten mellan menniskan och aporna är icke så
påfallande framför den med andra djurslag. Endast
en blick på skelettbyggnaden visar oss att likheten
knappt förefinnes i något annat än den upprätta
gången. Redan kroppsstorleken hos aporna varierar
inom nog vidlyftiga gränser: orang-outangen uppnår en
mans storlek, sidenapan blir deremot knappt större
än en ekorre. Den magra, håriga kroppen utan säte,
de långa armarne, de smala benen utan vador, den
ofta förekommande långa svansen och framförallt det
djuriska hufvudet med tillbakalutande, liten hjessa
och de indragna tunna läpparne måste tvinga äfven
den ytligaste iakttagare att erkänna djuret hos apan
i stället för menniskan.
Se på den fulländade menniskan, på den, som
konstnären såg framför sig, då han skapade sin Apollos
gudagestalt! – En enda blick på honom är nog för att
varsna det vida svalg, som skiljer menniska och djur.
Men hos aporna visar sig äfven djuret på ett
afskräckande sätt, om man tager under pröfning deras
andliga förmögenheter. Man behöfver blott studera
apans ansigte för att veta hvars andas barn hon
är. Aldrig har detta ansigte ett ädelt, godmodigt,
trohjertadt uttryck. Och ändock är apansigtets
rörlighet otroligt stor. I ett nu genomlöper det
skalan för
alla tänkbara uttryck: vänlighet och raseri, ärlighet
och list, elakhet, njutningsbegär och hundra andra
egenskaper och lidelser efterträda hvarandra raskt
på denna trogna spegel för deras inre.
Fysiologen Fiourens anställde en mängd observationer
å en orang-outang i Jardin des Plantes och har om
dessa meddelat åtskilligt af intresse, som vi här
ej böra förbigå. Han beskrifver detta djur såsom
förståndigt och mildt. Han såg det samma leka
och blifva smekt af små barn, hvarunder det sökte
efterhärma allt hvad de gjorde i dess närvaro. Denne
orang-outang förstod sig mycket väl på att taga
nyckeln ur dörren der han var inlogerad, att åter
sätta in den i låset och öppna dörren. Man lade
stundom denna nyckel på kaminen, som var temmeligen
hög, men då klättrade han upp till kaminkransen med
tillhjelp af ett rep, som var fästadt vid golfvet
och af hvilket han till det mesta för lek begagnade
sig. För att nu ytterligare experimentera med
det kloka djuret gjordes en knut på linan, för att
derigenom förkorta den samma, men efter ett ögonblick
var knuten upplöst och nyckeln å nyo borttagen. Han
hade icke andra apors otidiga och näsvisa sätt,
som är för de fleste af våra läsare rätt väl bekant,
utan han hade något visst högtidligt i sitt sätt att
vara. Hans uppsyn var sorgsen och alla hans rörelser
föreföllo afmätta.
 |
Scen under ett besök hos en orang-outang. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
