Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldets Fata Morgana. Af E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brände den upp med eld, förmalde den till stoft,
strödde det ut på vattnet och gaf det Israels barn
att dricka." Härpå komma Job, efter språket: "Du skall
gifva guld i stället för jord och gyllene bäckar för
berg", samt evangelisten Johannes, om hvilken det
heter i en gammal lofsång:
"Han är outtömligt rik,
Vänder trä i guld,
Kisel i karbunkel."
Den förste verkligt kände skriftställaren i denna
underliga vetenskapsgren är en arab, Geber eller
Yeber (Abu-Mussa-Dschofer-al-Sofi), som undervisade i
Sevilla och lärde alla delar af den grekiskt-arabiska
litteraturen (slutet af åttonde eller början af nionde
århundradet). Han var för sin tidsålder en kemiker
af stora förtjenster; han känner till och beskrifver
salpetersyra och kungsvatten, alun, salpeter, salmiak
och vitriol, soda och pottaska, qvicksilfveroxid och
qvicksilfverchlorid. Man måste derföre undra öfver,
att han lät locka sig in på alkemiens studium, som
ovilkorligt ledde till mystik och charlataneri.
Den tidens alkemister hyste den åsigten, att
det fanns en hemlighetsfull substans, som kunde
förvandla hvarje annan metall till guld. Denna
substans var "de vises sten". Emellertid visas det
att man gick temmeligen brådstörtadt till väga
i sina utläggningar af de arabiska kemisternas
antydningar. Så t. ex. talar Geber om ett ämne, som
"muntrar och bevarar en evig ungdom". Han menade
dermed vinsprit; men alkemisterna trodde sig deri
hafva funnit den länge sökta hemligheten, och häraf
uppstod innan kort "stora elexiret" eller "stora
magisterium" (mästerverket), äfven kalladt "röda
tinkturen", emedan det färgade metallerna rödgula.
Albertas Magnus, biskop i Regensburg, sysselsatte sig
på ålderdomen med studiet af naturvetenskaperna och
utgaf ett arbete öfver alkemien. Han upptäckte den
metalliska arseniken, han kände till guldets rening
genom bly och dess skiljande från silfver genom
salpetersyra. I sitt verk öfver alkemien säger han
uttryckligt: "Jag har funnit, att förvandling till
guld och silfver är möjlig." – Han dog 1280.
Kort derpå uppträdde engelsmannen Roger Baco af
Berulam. Han blef anklagad för umgänge med onda
andar och hölls under tio år i ett mycket strängt
fängelse. Enligt hans påstående skall "en del af de
vises sten" vara nog för att i guld förvandla tusen
gånger tusen delar annan metall.
Den berömdaste alkemisten i afseende å praktiska
kunskaper var obestridligen Basilius Valentinus. Han
gjorde många vigtiga upptäckter på kemiens område
och beskref dem i ett utmärkt arbete. "De vises
sten" ansåg han dock ej besitta det eviga lifvets
kraft, utan endast förmågan att bevara kroppens helsa
"till dess den af himlakonungen bestämda tiden vore
utlupen". Likaså ansåg han den kunna förvandla mellan
tio och trettio delar oädel metall i guld. Den lärde
mannens anseende utesluter alldeles hvarje misstanke
om ett afsigtligt bedrägeri, hans guldmakeri måste
derföre betraktas såsom resultatet af något falskt
uppfattadt experiment.
Men om man ej fullt rättvist kan anklaga Basilius
Valentinus för bedrägeri, så finnes tillräcklig orsak
att beteckna hans samtida, guldmakaren Le Cor, som en
industri-riddare af renaste vatten. Denne hade lånat
konungen af Frankrike betydliga summor till kriget mot
England och blef utnämd till finansminister. Nu bedref
han en guldmakarkonst, som på visst sätt fick ett
lyckligare resultat, än andra försök i samma väg; han
slog falska mynt, hvilka under konungens prägel voro
mycket länge i omlopp, innan bedrägeriet upptäcktes.
Här finna vi alltså i alkemiens historia för första
gången bedrägeriet; och alkemien upphör från
detta ögonblick att visa sig såsom vetenskaplig
sträfvan. Basilius Valentinus var den siste alkemist,
som vi finna nämd med ära bland vetenskapens
män. Efter hans tid är alkemien en kedja af mer
eller mindre skickligt utförda bedrägerier, och vi se
dess idkare vanligen taga en ända med förskräckelse,
ofta prydande en med guldpapper öfverklistrad galge.
Som en af de fräckaste nämnes en Leonard
Thurnheysser hvilken vid en fest hos kardinal
Ferdinand af Medicis i Rom hade förvandlat hälften af
en jernspik i guld. Vid noggrann undersökning befanns
att spikens gyllene spets var vidlödd!
Äfven fruntimmer, synnerligast af furstligt blod,
hafva sysselsatt sig med det besynnerliga yrket;
främst bland dem står Barbara, kejsar Sigismunds enka,
och Anna af Danmark, kurfursten Augusts af Sachsen
gemål. I Braunschweig brändes en qvinna, vid namn Anna
Maria Ziegler, såsom den der med märkvärdiga konster
gjort guld. Anmärkningsvärdt nog ålades hon att fria
sig genom att göra guld, ehuru den oförmåga hon härvid
ådagalade bäst bort visa att hon ej kunde trolla.
Den sista var en fru von Pfuel, hvilken i sällskap
med två vackra döttrar kom till Potsdam med
hemligheten att "kunna frammana guldets själ". De
inrättade ett laboratorium, deri guldet skulle kunna
mångdubblas. Något vidare förmäles icke och det
synes ganska troligt, att man med det märkvärdiga
laboratoriet äfven ville uppnå vissa andra ändamål.
Rosenkreutzare och rosenbröder voro härefter de,
hvilka togo alkemien i sitt hägn, och den fortfor att
sysselsätta tomma eller förslagna hufvuden ända fram
i detta århundrade. År 1835 erhöll industriföreningen
i Weimar en tinktur för att dermed göra försök. Den
innehöll guld. Ännu på fyratiotalet lära i
Syd-Hannover och Thüringen hafva funnits personer,
hvilka i tysthet sysselsatte sig med alkemi.
Märkvärdigt är, att många af nutidens lärde ännu
försvara möjligheten af metallförvandlingen och påstå,
att en sådan möjlighet för guldets framställande
icke kan vetenskapligen förnekas. Man uppkastar
den frågan: hafva vi med våra kemiska kunskaper
nått gränsen af vetande? Hvad är guldet enligt vårt
nu varande vetenskapliga åskådningssätt? Det är ett
enkelt, kemiskt odelbart ämne, svaras det. Ja, så är
det allmänna antagandet. Men något bevis derför har
tills nu ej blifvit framlagdt. Men om förhållandet
också är sådant, uteslutes icke deraf möjligheten
att den fortskridande vetenskapen en gång kan lyckas
sönderdela guld. Kanske finner man då att det består
af två, mycket allmänt i naturen förefintliga ämnen
och kommer man så långt, ja, då skall man äfven
omsider finna ut ett sätt att förena dessa båda ämnen
till ett – och så har man guld.
Men vår tid är mera praktisk, än att utan sannolik
vinst fördjupa sig i ett dylikt arbete, som endast
skulle hafva till slutresultat att störta guldet såsom
värdemätare och upphöja något annat svåråtkomligt ämne
till denna värdighet. Vår tid gör guld på omvägar,
hvarom vi uti en uppsats om "Vår tids guldmakeri"
i en föregående årgång lemnat några antydningar, och
om det ej flyter glödhett ur deglarne, så flyter det
så mycket hastigare i den allmänna rörelsen och ned
i den driftiges, den arbetsammes, den hushållsaktiges
och den uppfinningsrikes kassa. Om guld är penningar,
så finnas tusentals ämnen, som oupphörligt förarbetas
och förvandlas till denna ädla metall. Arbetet är den
underbara kraft som frambesvärjer guldets själ och med
sin trollstaf bjuder öfver vatten och luft och jord
och eld samt framkallar rikare och skönare alster,
än den gulglänsande metall, som endast den dumme,
den girige eller den slösaktige göra till sin Gud.
Arbetet är en skatt, som hvarken kan stjälas eller
röfvas. I två tomma händer ligger ofta mer än i
lättingens fyllda börs, ty de känna ett yrke, de
arbeta. Och än mer: idogheten – vetenskapsmannens,
jordbrukarens, daglönarens, maskinarbetarens,
handtverkarens, köpmannens arbete – är den tyngsta och
ädlaste vigten i samhällets stora vågskål. Deri ligger
hufvudsumman af en nations rikedom, ära och anseende.
E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
