Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En gammal borg. Af Ireneus.
- De dödas stad. Af Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blott spöklikt ur ramarna blicka
De grefliga hjeltarne ned,
Men blicken, de derutur skicka,
Den lyser så hemsk och så vred.
Månn’ väl, när förgängelsen talar,
Af dem hon förnummen kan bli:
Ack, snart i de ödsliga salar
Skall höras blott ugglornas skri.
Ireneus.
*
De dödas stad.
Hermes sade: “Allt, som fins på jorden,
fins i himlen, men på himmelskt sätt.
Allt, som fins i himmelen, på jorden
finnes också, men på jordiskt sätt“.
Så de vise löste tingens gåta,
tydde dödens fruktade mystèr,
den, hvaröfver många sucka, gråta,
några grubbla, andra skämta här.
Verldarne sig sluta till hvarandra,
likna hjulen, som Ezekiel såg
följas åt, det ena i det andra,
liksom vågen följer uppå våg.
Ach. Kahl.
Vän Svante, det är dock skönt, det är
dock att lefva, att som vi sitta i
löfverkets skugga, med havannan blossande
och drufvans blod gnistrande mot
kristallens kant!
Hör hit, du gamle gråskägg, du
lefnadsjutningens öfversteprest i det lilla Bacchi-tjäll,
der vi hamnat, skicka hit den der unga,
smärta, svartögda tärnan med ros på kinden
och eld i blicken! Skicka hit henne med än
en flaska! Solen brinner, fjärlarne fladdra från
blomma till blomma, jorden, famnad nyss af
våren, ler som en huld brud –
Se, hur hela verlden prålar som en äng i majdagsglans!
Se, hur glädjebägarn skummar: töm den du med stadig sans!
Men hör! Hör hur Solnaskogens furor
susa! De susa stilla, vemodigt, i moll! Ja, i
moll – men här stå ju också så många kors!
Kors för ... och kors för ... De vinka så
allvarligt bjudande.
Och vi skrida öfver gränsen till De dödas stad!
Du verldsfilosof, prins Hamlet, hur är det du säger?
“– Att dö –
att sofva – intet vidare – och veta,
att uti sömnen domna hjerteqvalen
och alla dessa tusental af marter,
som äro stoftets arfvedel, – det vore
en nåd att stilla bedja om. – Att dö,
att sofva; sofva! Kanske också drömma?
Se deri ligger knuten! Ty i döden –
hvad drömmar i den sömnen månde komma,
när stoftets tunga skrud vi kastat af,
det tål att tänka på! – –“
Ja, hvad drömmar månde hafva kommit för er, som
slumren här under, j unga och gamla, män och qvinnor, i
lifvet högre eller lägre, rika eller fattiga, nu alla lika!
Vi stanna vid en vård efter annan, och minnena tränga fram.
Hvad drömmer du der under det höga jerntemplet, rest
af tacksamma medborgare och hängifna vänner, du oförgätlige
August Blanche? Vi tycka oss i aftonvinden förnimma:
Ljusa, sköna drömmar om vänskap, om kärlek åt hela
menniskoslägtet, om snillets triumfer, om ett folk i vapen, om en
herrlig bortgång ur tiden, om ett minne som först dör med
fosterlandets frihet och ära ...
Ej långt derifrån, en afbruten pelare, en symbolisk vård
på Johan Liljencrantz’ graf! Hofgunst, folkgunst, brinnande
äregirighet, lika brinnande begär att gagna, njutningar, beröm,
afund, hat, tidig framgång och tidig bortgång – brokiga
drömbilder!
“Vänner reste vården“ öfver Axel Emanuel Holmberg,
fornforskaren som få, vännen som ingen. Det var dina innersta
tankar, de uttryckte, då de på bautastenen ristade, jemte
mannen med spade i ena handen och blosset i den andra stående
framför en klippa med hällristningar, orden:
Sök ej uti Nordens grifter
minnet blott af kamp och krig;
äfven fredliga bedrifter
hvälfde högen öfver sig.
 |
Wetterstedtska grafkoret på Nya Kyrkogården vid Stockholm.
(Teckning af C. S. Hallbeck.) |
Är det ej som om vi hörde en hviskning: “Lefva ännu
fornnordisk kraft och fornnordisk dygd bland vara dalar och
fjäll?“ Var lugn, du gamle vikvärjare! Ännu lefva de
gamle gudar! Men ännu hafva vi ej fått någon som likt dig
kan rätt föra deras runor med äran.
Inskriften här på Carl af Forsells vård talar tillräckligt
och sant om krigaren och medborgaren, om mannen från Carl
XIV Johans tid:
Öfverste i Arméen.
Öfverdirektör och Chef
för
Landtmäteriet.
Arbetarens och den fattiges vän.
Stiftare
Af Stockholms sparbank,
Sällskapet för spridande af nyttiga kunskaper,
Småbarnsskolorna,
Skyddsföreningen,
M. fl. Nyttiga inrättningar.
Stoftet hvilar här. Minnet och gerningarne lefva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0239.html
