Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De dödas stad. Af Birger Schöldström. - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 221.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog hvad de mena, du, som slumrar härunder, att de
tolka de stumma menniskoharnens tacksamhet mot ditt
minne, du ädle Per Aron Borg!
"Nu der de blinde se, de döfve höra.
Hvad intet dödligt öga eller öra
Förnam på jorden delar han med dem:
Den rätta friden i det rätta hem."
Saftig är grönskan, mångskiftande blommorna, himlen
mera klar, tonen i det lilla landskapet liksom
mera ren kring dessa kullar. Der hvila Johan Gustaf
Sandberg och Emil Roberg, teckningens och färgernas
mästare.
Vårdarnes intyg: "Verksam, klok, hjelpsam, ägde han
många vänner och deras förtroende. Bildade Motala
verkstads bolag och blef en nitisk befrämjare af
det sammas framgång. Bolaget reste vården till
ett tacksamt minne" samt: "Af tacksamhet för hans
välgörenhet mot Stockholms borgerskaps gubb- och
enkehusinrättningar restes detta minne" vittna om
hvad majoren Anders Gustaf Odencrantz och köpmannen
C. H. L. Venatier i lifvet varit som medborgare.
Du, som först invigt denna plats, Stockholms Nya
Kyrkogård, Johan Olof Wallin och j, bergsmannen Carl
David af Uhr, sjömannen C. J. Kempff, vetenskapsmännen
Anders Retzius, Axel Erdman, Clemens Ullgren och
Carl Palmstedt, läkarne Thomas Minton och af Pontin,
församlingslärarne C. P. Hagberg och N. J. Ekdahl,
skriftställaren Constans af Pontin, krigarne
C. F. Lorichs och A. F. Skjöldebrand, simläraren
F. A. Gjörcke, musikern Franz Berwald, jordbrukaren
Nathorst, krigaren-artisten J. O. Södermark,
grefvinnan <i>Aurore af Wetterstedt<i><footenote>En af Nya
Kyrkogårdens förnämsta prydnader
är ett grafkor i antik stil, upprest af
statsministern G. af Wetterstedt öfver hans maka,
född de Geer.</footnote> samt j tusentals
andra, som befolken rymden mellan dessa murar,
alle hafven j edra drömmar, – men "drömmar"? – nej,
månne icke ett lif med högre verklighet?
Innan vi för denna gång bjuda farväl åt de dödas
stad, så låtom oss sitta ned på en af de månghundrade
torftäckta grafkammartaken och med allvar göra några
tankeutflygter.
Är döden verkligen så förfärlig, som vår
inbillningskraft ej sällan vill måla den? Bör den
dunkla ovisshet, som omger döden, endast slösa med
skuggor? Döden – säger en stor författare – har i
sig ej annat vederstyggligt än det som lifvet gifver
honom. Han blir först ett ondt när vi ej rätt fatta
honom. Döden är lifvets vilkor, han är – med alla
sina fasor, med allt det elände som föregår honom –
grundad i just samma natur, hvarpå äfven våra fröjder
grunda sig. Döden är försvunnen i samma ögonblick
som han anländt; vare sig ännu icke kommen eller
redan försvunnen – aldrig är han här. Den af mörka
aningar qvalda menniskan mottager, men lider icke af
den fruktades liehugg. Dödsklockan, svepduken, den
djupa, dunkla griften – allt detta är en fasa för den
lefvande, ej för den döde. Menniskan – inbillningens
dåre och villfarelsens slaf – skapar en död, som
naturen
aldrig har skapat, hon faller på de skärpta spetsarne
af sin egen fantasi och känner tusen dödar, i det hon
bäfvar för en enda. Döden är kronan på lifvet. Vore
döden oss förvägrad, så skulle den arma menniskan
lefva förgäfves; vore den oss förvägrad, så skulle
till och med dåren önska att dö. Sannt skildrar
Carl Snoilsky i sången "De tusen fröjders stad", der
döden är i dessa trakter känd till namn och rykte blott,
evig kraft och evig ungdom blifvit folkets arfvelott,
huru
– – då qvällens skugga bredes kring de tusen fröjders stad
och de skinande palatsen tvås i månestrålars bad,
då de yra dagens ätter domna hän i ljuflig blund,
då naturen sjelf tycks frossa i en salig herdestund –
hör! då dallra genom natten suckar af odödligt qval;
ett förvirradt sorl af böner studsar emot himlens sal;
djupt ur sjelfva stenens hjerta tvingar sucken återklang;
strålen, som i regnbågsfärger muntert ur cisternen sprang,
dignar åter matt mot jorden, stämmer ned sin silfverröst,
tills den låter som en snyftning, pressad ur ett menskobröst;
alla nattens vakna vindar qvida klagande, till dess
cederträdet börjar susa dystert som en grafeypress;
tigande gestalter smyga i en oafbruten rad
till den hvalfgång, som är gränsen för odödlighetens stad,
deras sista afskedsblickar irra öfver land och sjö:
hör oss Allah, från din himmel, hit vi gingo att få dö!
Menniskans lif är i många hänseenden en fortgående
död. Hvarje dag, som vi framlefva, rycker döden
till sig, och först med den sista dagen af vårt
lif upphöra vi att dö. Döden är födelsen för
evigheten. Att så betrakta lifvet från dödens
synpunkt och döden från lifvets synpunkt, det
är summan af all lefnadsvishet. Döden liknar ett
digert åskmoln, i hvars sköte förstörelse slumrar
bredvid fruktbarhet, välfärd vid förderf. Döden är
en segrare. Han slår de rasande plågorna i fjettrar;
vällust och äregirighet, vrede och hat blifva släpade
bort vid hjulen af hans triumfvagn. Men hvarföre
är döden kommen i verlden? Hvarföre nödvändig för
hvarje skapelse? Emedan hvarje art af skapelse har
sina bestämda yttre gränser för sin lifskraft utöfver
hvilka denna icke kan räcka. Blott genom döden blir
den skapelse, som uppnått den högsta grad af sin
fullkomlighet, skicklig till vidare utveckling under
andra former. Tanken på döden allena bör förinta
fruktan för döden. Motvilja för denna tanke är ett
midnattsmörker öfver själen, ett mörker ovärdigt denna
själ, som har sitt mål lika väl som sitt ursprung i
ljus.
På afstånd höra vi bruset af jordelifvet och dess
mångskiftande bestyr och verksamhet – ut genom
grinden och bort till detta lif, hvaraf vi ännu äro
beståndsdelar, låtom oss med friska armar famna
det samma, med dess pligter och fordringar, sorger
och fröjder, men med blicken och tanken vända mot
ett högre lif, hvars förgård vi nu lemna! Ett sakta,
allvarligt: välkomna åter! tycka vi oss höra från dem,
hvilka lifvets herre gifvit borgarrätt i de dödas
stad.
Birger Schöldström.
Barnbarnen på Hallstanäs.
En familjhistoria af Onkel Adam.
(Forts. fr. föreg. häfte sid. 221.)
"Intet Nytt".
Man får ej så sällan ett bref från en gammal vän,
som efter flera år bryter tystnaden.
Detta bref börjar dock vanligen med följande: "Jag
har ingenting att tala om; men jag skrifver ändå."
Och likväl hafva flere år förflutit och
tankarnes och känslornas ström hafva gått fram i sin
gamla bädd – och år, månader och dygn hafva
afvexlat för en hel familj och en stor krets
af vänner – och likväl har man just ingenting
att säga.
Jo, nu vet jag det. Den lilla flickan, du gungade
på foten, säger brefskrifvaren, är förlofvad
med herr N. N., en ganska
hygglig och bildad ung man. Der ha’ vi det. Barnen
hafva vuxit upp och de gamla hafva blifvit äldre.
Och det var då detta om hvilket man icke hade något att säga.
På samma sätt måste jag nu börja en ny afdelning af
min lilla berättelse.
Jag har intet nytt att berätta och ändå måste jag
påminna om då fröken Julia von Lützow stod fadder
hos trädgårdsmästaren på Hallstanäs och sedan införa
mina läsare i det lilla trädgårdsmästarebostället
der den hederlige Frontin hade sin bostad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
