Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 221.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var nu en man något öfver medelåldern och hans
hustru nästan hans jemnåring.
Det var kommen "smolk" i mjölken och Frontin var
riktigt ond.
"Jag skulle aldrig säga ett ord om inte du disputerade
med mig och förargade mig. Är det rim och reson – en
pojkslyngel, som bevars ser bra ut och är inställsam
som en rapphönshundvalp ställer sig väl med både
dig och Julia. Han är då ändtligen bevars myndig och
exercerade beväring i fjol och har små nätta mustacher
– det kan ej nekas; men att en sådan ’knäppling’,
som är elev på Hallstanäs och har så långt efter en
egen trädgård som det är mellan jorden och månen,
börjar prata flickan galen, och att mamma är galen
också – det kunde förarga en sten."
"Ja men, käre Frontin – hvad var du, då du började
tycka om mig?"
"Jag? jo jag var gamla karlen."
"Ja, tjugutvå år, min gubbe."
"Hvad? tjugutvå år?"
"Ja, inte mera – och det gick bra ändå, fastän
friherrinnan (salig friherrinnan menar jag, ej den
ryska) sade: tänk aldrig på Frontin, det är nog en bra
menniska, men bara en pojke och har hvarken utsigter
eller ..."
"Eller? hvad då?"
"Jo, hvarken utsigter eller insigter, sade salig
friherrinnan."
"Det begrep hon inte, hon. Dessutom var det andra
tider; bara herrskapet fick stor sparris och mjell
blomkål och goda spritärter och en hop blommor, så
brydde de sig icke om hvad de hette. Nu skall man
stå examen: Hvad heter den blomman? hvar är hennes
egentliga hemland – är hon dubbel der eller är det
odlingen som gjort det der – är det ståndaren
som förvandlas till kronblad?
och tusen andra frågor, som man får af den första
pensionsfröken man råkar. Nej det var andra tider,
och gamle trädgårdsmästaren dog så lagom, och så,
bevars, var jag förlofvad på herrgården; men jag
ämnar icke lägga mig ned och dö för Svenssons skull
och inte klä’r jag af mig förr än jag lägger mig."
"Det finnes väl flere trädgårdar än vid Hallstanäs."
"Ja, men det finnes ingen som rekommenderar pojken,
och utan rekommendation kommer man, nu för tiden,
icke af stället – nej, det duger icke, utan gunstig
Svensson skall flytta och gå och ’svansa’ för andra
än vår Julia. Klokast att hon aldrig gifter sig –
vi sågo hur det gick med fröken Julia – så snart det
fins en flicka, som ser något ut eller har en smula,
så passar alltid någon skojare på."
"Du måtte väl inte kalla Svensson en skojare?"
"Hm – ja inte så precist"; men den hedersmannen hade
låtit sin hetta fara af med en portion af rättvisan –
och nu, när han fann det, blef han förlägen, ty mor
hade egentligen rätt och om han kunnat det, hade
han gerna gifvit Svensson sin befattning, för att
sedan på ålderdomen få bo hos barnen, något, som är
många föräldrars enda framtidsdröm. Svensson var en
hygglig yngling, läraktig, stilla och favorit hos de
fleste – far inberäknad, som nu förargade sig öfver
sin svaghet när ’den der’ Svensson vågade tänka på
att taga ifrån dem deras fagraste ros, lilla Julia,
som vuxit till sig och såg rätt smånäpen ut, ungefär
som mor då hon var ung och trädgårdmästaren Frontin
sjelf stod på friarelistan. Men det var en sak och
Svensson var en annan. Det låg så der tjugu år emellan
dessa begge händelser och om fem år kunde de sjelfve
fira silfverbröllopet – och det är en annan sak än
att fira bröllop, som Svensson ville. Han yttrade
detta för sin gumma, som utbrast i ett skratt sägande:
"Jag är säker på att du hellre ville vara på Julias
silfverbröllop än på hennes första."
Nu blef det omöjligt för Frontin att brumma längre –
ban måste äfven skratta – och dermed var den lilla
scenen slut; men det beslöts att Svensson skulle se
sig om i verlden.
"Mammorna" hafva en förundransvärd förmåga att se
när en ung man har "några afsigter", fastän denna
siareförmåga utöfvas så ofta och så ofta missledes,
att de goda mammornas förutseendeförmåga mer än en gång kommer på
skam. Emellertid är faran för misstag i samma mån
mindre, som andra mammor finnas i grannskapet som
hjelpa den rätta mamman att observera. Genom att
jemföra observationer tagna från olika punkter af
jordytan kan man beräkna huru högt ett stjernfall
befinner sig öfver jorden – och på samma sätt letar
man sig till att få veta "en ung mans väg till ena
pigo".
Det var således icke madam Frontin, som först förstod
huru det stod till med unga Svenssons hjerta, utan
detta fick hon veta af skogvaktarens hustru, madam
Olin, som berättade sig veta det hela verlden visste,
eller att Svensson var pin kär i Julia Frontin,
fastän hela verlden ansåg det för rena galenskapen
att ett par barn skulle tänka på att älska hvarandra
i nöd och lust.
Då först fick mamma Frontin ögonen öppna och nu såg
hon hvad hela verlden sett långt förut eller att
Svensson tyckte om Julia; men "mor" var icke den, som
förtviflade. Hon och Frontin hade sjelfva begynt med
små inkomster, men voro nu oberoende och skuldfria –
och längre kan ingen komma; ty de rikedomar man icke
kan eller vill använda äro icke våra, utan endast
nederlagsgods.
Emellertid var i det huset den gamla seden, att det
"mor" visste skulle "far" också veta och derföre
hade nu mor omtalat hvad hon förmodade och hvad
"hela verlden" visste.
Det var följderna af detta meddelande, som far sjelf
tog så häftigt,
Emellertid var i denna historia blott en enda
omständighet eller den att de unga tu – Svensson och
Julia – sjelfve ej visste en stafvelse om alltihop.
Det der hade "hela verlden" gjort i hop åt dem;
men ändå hade hela verlden alldeles rätt,
"Det går inte an att Albert går här längre", yttrade
pappa Frontin en vacker dag till unga Svensson då han
i orangeriet vattnade blommorna. "Albert måste ut i
verlden och se andra trädgårdar än på Hallstanäs."
Ynglingen såg upp liksom han blifvit väckt ur en
dröm. "Skall jag flytta?" frågade han slutligen;
"men jag vill ej flytta från herr Frontin förr än
jag blifvit fullärd."
"Fullärd! det kan Albert icke bli’ här – jag är en
man af gamla verlden och kan inte vrida till munnen
för alla dessa, latinska namn, som man nu skall
kunna. Så är det, fastän jag tycker att en mjölpotatis
är fullt ut lika mjölig och spricker i kokningen om
den kallas potatis eller i Skåne pantoffler eller på
latin Solanum Tuberosum. Men si nu för tiden skall
en trädgårdsmästare, eller ’gartner’ som han också
kallas, kunna allt det der om han inte skall bli’
urmodig, som jag blir med tiden. För mig går det nog
an; men för en pojke, som vill fram, är det icke nog
– Albert skall resa, om jag också skall sjelf hjelpa
till."
"Men!"
"Men! hvarföre men? när jag säger något, så skall
Albert veta att det har sina skäl – ja, sina randiga
skäl – Albert skall fara ut till Hamburg och gå i lära
der i de stora trädgårdarne – ja det är trädgårdar
det – annat än på Hallstanäs. Nu är bästa tiden att
gifva sig ut på resor – vackert väder, ingenting att
göra sedan vi ha’ högsommar och alla växter som tåla
luften utflyttade. Allt hvad här är att göra gör jag
sjelf och trädgårdspojkarne."
Alberts ärliga ögon fingo en egen glans; men han
såg ned – så att den hederlige Frontin icke såg hvad
han tänkte; ty om han sett upp, hade detta varit den
lättaste sak i verlden.
Vid hvarje förändring ryckes man lös från sin vanliga
omgifning – man visste ej förut hvarföre man stått
så rotfästad; men nu, när man håller på att ryckas
lös, så släppa de öfriga rötterna lätt nog; men en
måste afslitas och det gör ondt – så var det nu; från
Hallstanäs, trädgården, parken, herr Frontin och madam
Frontin, skogvaktarens och hela verlden gick det lätt
nog att skiljas; men en rottråd hade, utan att Albert
Svensson visste det, slingrat sig kring Julias vänliga
gestalt – och när nu herr Frontin ryckte till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
