Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 241 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En civilisationens vägbrytare. Af Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en så vigtig orienteringspunkt för resenärerna i
Afrika, till mål för sin första stora upptäcktsresa,
hvilken han, i sällskap med tvenne landsmän,
Oswell och Murray, anträdde den 1 Juni 1849. Man
måste härunder passera den stora Kalahari-öknen,
egentligen en stor grässlätt, som fått benämningen
öken derföre att den ej innehåller något rinnande
vatten och föga vatten i källor och brunnar. I
ersättning besår försynen landet med en underbar växt,
Keme eller vattenmelonen.

Den 4 Juli kommo våra resenärer fram till floden
Zouga, hvars vatten infödingarne sade komma ifrån
sjön Ngami. Nu färdades de längs denna flod, tills de
den 1 Augusti uppnådde den efterlängtade sjön, hvars
vattenspegel nu för första gången sågs af européer
och hvilken sedan blifvit så omsorgsfullt undersökt
af vår landsman Charles Anderson samt af honom
beskrifven. Livingstone återvände till sin station
Kolobeng, hvarifrån han gjorde några mindre utflygter
inåt landet. Under en af dessa upptäckte han, i Juni
1851, Zambesiflodens lopp midt i kontinenten.

Kolobeng visade sig vara en ohelsosam plats och oroades af
en stam vilda Boers, hvarföre Livingstone beslöt att
skicka sin familj till England och återvända ensam
för att upptäcka någon helsosam trakt, som kunde
bli ett civilisationscentrum, och öppna det inre
landet genom en väg antingen till östra eller vestra
kusten. Sedan han i enlighet med detta beslut fört
familjen till Capstaden, begaf han sig ut på sin nya
och stora expedition, under hvilken han öfvergick
Orangefloden. På andra sidan om denna flod kom han
in på ett af den engelska kolonien oberoende område,
bebodt af Griquas och Bechuaner. Med Griquas förstås
hvarje blandad ras, som härstammar från infödingar
och européer.

Under denna expedition upptäckte Livingstone
Liambey, det ar "den stora floden", hvilken af
infödingarne anses utgöra landets pulsåder. L. for
med sina följeslagare uppför denna ståtliga ström,
hvilken ofta har en bredd af en sjettedels svensk
mil och är prydd med en mängd öar om en half till
en hel svensk mil i längd. Öfver denna färd, under
hvilken L. gjorde den vigtiga geografiska upptäckten,
att Liambey är i sin förlängning samma vattendrag
som Zambesifloden, och att i denna flod äfven den
stora Leebafloden utmynnar, har Livingstone sjelf
lemnat en utförlig beskrifning i sitt stora reseverk:
"Missionary travels and researches in South Africa",
hvilket utkommit i svensk öfversättning under namn af
"Resor i Syd-Afrika".

David Livingstone.

Denna expedition afslöts med ankomsten till den på
vestkusten belägna portugisiska besittningen Loanda
efter passerandet af den sköna Quangodalen, hvilken är
omkring 100 engelska mil bred, klädd med mörk skog,
utom der det ljusgröna gräset betäcker ängsmarkerna
vid Quangofloden, hvilken här och der skimrar i solen,
der den vänder sitt lopp mot norden. Här i Loanda blef
Livingstone gäst hos en landsman, som genast erbjöd
honom sin egen säng. "Aldrig", säger resenären sjelf,
"skall jag glömma den vällust jag erfor, då jag efter
sex månaders nattqvarter på marken åter befann mig
i en beqväm engelsk säng."

Den 20 September 1854 lemnade L. åter Loanda och
färdades sjöledes utomkring kusten till mynningen af
floden Bengo, hvarefter han anträdde den stora resan
genom hela afrikanska kontinenten till Zambesifloden
och vidare derifrån
till det på ostkusten belägna Quillimane, dit han
kom den 20 Maj 1856. Det var en intressant och genom
sina geografiska resultat särdeles betydelsefull
färd, denna, under hvilken Livingstone, bland annat,
först af européer såg de s. k. Victoriafallen, hvilka
bildas af Zambesifloden.

Anländ till Quillimane, inskeppade han sig der och
begaf sig öfver ön Mauritius och Egypten till England,
hvarest han nu blef en af landets populäraste och mest
firade män på grund af de åsigter, som han bragte
till offentligheten, om den engelska handelns och
kristendomens utbredning bland negrerna samt äfven på
grund af den skicklighet och ihärdighet hvarmed han
utfört sina vidsträckta Afrika-resor. Han utnämdes
derföre af regeringen till britisk konsul i Quillimane
samt erhöll af henne uppdrag att å nyo
besöka de af honom genomströfvade trakterna, för
att fullständiga de vunna resultaten, motarbeta
slafhandeln samt drifva infödingarne till industriela
sysselsättningar och till jordens uppodling, men
framför allt till utvidgning af bomullsodlingen.

Livingstone lemnade, med sin broder Charles, Liverpool
den 10 Mars 1858 och anlände i påföljande Maj månad
till Afrikas östra kust. Här begaf sig expeditionen, i
hvilken äfven doktor Kirk och mr Thornton deltogo, på
en medförd ångslup in i Zambesifloden, hvars mynningar
och bifloder skulle undersökas, för erhållande af
visshet om de kunde begagnas som vägar till Afrikas
vidsträckta inre. De resande framträngde med sin
ångslup nära intill Shamwara, der Zambesifloden
utgrenar sig, sjelf löpande i mera vestlig riktning,
under det att dess biflod Shire går mera nordligt.
Derifrån begaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>