Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reseminnen från Rhen 1866. Af Emil von Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket gamla minnesmärken, en år 1842 af damerna i
Mainz upprest minnesvård åt minne-sångaren Henrik
af Meissen, kallad Frauenlob. Den gamle sakristanen
var en språksam och egendomligt utpräglad man. Han
talade som en fornforskare och konstkännare,
yttrade sig med förakt om hvarje monument, som är
yngre än från 1500:talet, och förirrade sig slutligen
i en politisk oration, hvarunder jag tyckte mig höra
hans egen biskop tala. Preussiska kungen är, enligt
den katolskt traditionela uppfattningen i Mainz, en
krönt röfvare, som föres i ledband af den samvetslöst
äregirige Bismarck och som dessutom förenat sig
med två riktiga spetsbofvar, Victor Emanuel och
Garibaldi. Det preussiska militärsystemet duger
ej. Det går ej an att vara militärpligtig ända till
fyrationde året, då man redan för länge sedan gift
sig, fått barn och borgerlig verksamhet att sköta
om. Tyskland kunde ganska väl hjelpa sig fram sådant
det är, bara alla tyska stater komme öfverens om
att antaga en och samma kriminallag, en och samma
författning; men nu vill Preussen plundra de öfriga
tyska furstarna på deras länder, o. s. v. Det var
ganska intressant att höra på. På vår Gustaf Adolf den
Store var den lärde sakristanen mycket förgrymmad, i
synnerhet emedan han i Mainz "lagt dubbel kontribution
på prester och judar". Slutligen, då jag ej längre
ville uppehålla mannen, och sedan han med åt himlen
riktad from blick emottagit min afgift, visade han
mig på stora kyrkdörren af jern en dugtig buckla,
som dit bibragts af Gustaf Adolfs kanoner.
Bland monumenten inne i kyrkan vill jag omnämna
blott tvenne, från 13:de och 14:de seklet. De
finnas på ömse sidor om stadsförsamlingens altare,
ty denna dôm har, eget nog, ett hufvudaltare i
hvardera ändan af midtelskeppet. Det ena monumentet,
anbragt i basrelief på en af de fyrkantiga, tjocka
pelare, som uppbära hvalfvet, föreställer kurfursten
Peter af Aichspalt, som med sina händer eller armar
öfverskyggar tre andra figurer, föreställande kejsar
Henrik VIII, konung Ludvig af Bäjern och konung
Johan af Böhmen. Den värde prelaten, som i ungdomen
förtjenade sitt bröd med att sjunga på gatorna och
som sedermera tillsatte konungar, är föreställd mycket
stor och fet, öfvermålad, liksom de andra figurerna,
med granna färger, hvaremot kejsaren och kungarne,
hans skyddslingar, äro mycket små och späda, ungefär
såsom gossar, i hvilkas lugg den faderlige prelaten
huserar. Det andra monumentet, på motsatta sidan,
framställer i samma stil erkebiskop Sigfrid III
af Eppstein samt grefve Wilhelm af Holland och
landtgrefve Henrik af Thüringen, hvilka båda
han krönte till tyska kejsare. I dessa monument
öfver Mainz’ herdar och herrar råder en ganska
egen blandning af andliga och verldsliga emblem,
såsom biskopsstafvar och mössor, ridderliga vapen
och sköldar. Tänk bara hvad en sådan der matador,
som på en gång var hertig eller grefve, erkebiskop,
kardinal och kurfurste, tänk bara hvad han var för
en väldig herre, ingalunda god att drabba ihop med
ens för kejsare och kungar!
Men jag aflägsnar mig ur den gamla, tunga dômen. En
kort jernvägstur, och jag befinner mig i Wiesbaden,
den bekanta bad- och spelorten i hertigdömet Nassau.
Wiesbaden är ytterst nätt, putsadt, vårdadt. Husen
stå radade bredvid hvarandra, såsom i elfenben skurna
tärningar, gräsmattorna äro gröna och sammetsmjuka,
promenaderna skuggiga. Utanför kursalen sträcker sig
en stor, aflång, med popplar kringplanterad plan, på
hvilken två fontäner plaska; på sidorna utsträcka sig
med portik försedda saluhallar, i hvilka alla möjliga
lyxartiklar utbjudas. Bakom kursalen utbreder sig
en park, fullsatt med stolar och bänkar, prydd med
en hög springvattenstråle, lummiga träd och dammar
med svanor, som matas af sköna, eleganta fruntimmer
från alla verldens länder.
Klockan är just nu tre. Musiken spelar upp och
hela den eleganta verlden hvimlar i den täcka parken
utanför kursalen. Engelska misser med smärta lif, blåa
sidenklädningar och hvita blonder, som likna skyar,
polskor och ryssinnor, med sina manliga följeslagare,
promenera eller äro placerade öfverallt. Men der inne
i smårummen – de äro dock stora,
praktfulla salar – på sidan om kursalen, församlar
sig en annan, icke mindre egendomlig skara. Här spelas
roulette och rouge et noire. Rouletten samlar alltid
kring sig en mängd nyfikna åskådare. Här ser man
rätt ofta unga flickor utsätta sina floriner på ett
nummer i det gröna klädet. Men rouge et noire, som
spelas i rummet näst intill, är det egentligen stora
spelet; här vågas och förloras de största summorna,
här ser man de utpräglade spelarefysionomierna, den
gulbleke spelaren af profession, som gjort spelet
till sin födkrok, den beräknande girige amatören,
som med en korps blick följer hvarje skiftning,
noggrannt utprickande, på dertill enkom inrättade
kort, resultatet af hvarje utslagning, samt slutligen
den passionerade, öfverdådige spelaren, som lockas af
spelets demon att störta sig blindt i dess gastarmar,
för att sönderkramas och utdelas såsom offer åt banken
och de båda andra slags spelarne.
Vid midten, på hvardera sidan om det aflånga bordet,
sitta croupiererne och hafva framför sig högar af
guld, silfver och banknoter, hvilka de ömsom utdela,
ömsom öka, genom att skrapa till sig de af spelarne
förlorade summorna. Deras ansigten äro orörliga, och
de äldre se gräsliga ut. Hvad hafva också icke dessa
karlar sett och erfarit? Bakom croupiererne, på en
liten stol med mycket höga ben, sitter "inspektören",
för att öfvervaka såväl croupiererne sjelfva som de
spelande. Den som nu sitter der är en gulblek,
pussig man, och han följer hvarje utslaget kort
med samma blick som katten en liten fågel, som
hoppar i dess grannskap. Längs alla väggarna stå
posterade betjenter, som yttermera äga att
öfvervaka de församlade. Hvarje ny person, hvarje ovanlig
rörelse, t. ex. om någon sitter med händerna under
bordet, framkallar genast deras uppmärksamhet och
försigtiga undersökning. Men för öfrigt råder den
största jemnlikhet vid spelbordet. Der sitter en
grefvinna, en ung, vacker polska, och näst bredvid en
för henne obekant, temmeligen tarfligt klädd person,
hvilken synbarligen är ovan vid spelet, men som dock
ej kan låta bli att våga sina fyrkar. "Så der skall
ni göra", säger grefvinnan till honom, och slänger ut
hans silfverflorin med ett tag på den plats dit han
ämnade skjuta den. Stundom händer att den vid spelet
ovane i hastigheten tager för sig mer än hvad honom
tillkommer; då kan han också blifva utsatt för en skur
af stickord eller grofheter. Här generar man sig alls
icke att blotta sin ställning och sina känslor! Der
t. ex. sitter en ryss med mopsfysionomi, förlorar och
fräser som en retad tiger. Hans hustru söker hejda
honom, men blir på ett rått sätt afsnäst. Slutligen
lyckas hon dock narra af honom en silfverhög, som
hon förvandlar i guldmynt hos croupieren, hvarpå hon
försvinner. Bredvid ryssen åter sitter en äldre herre,
som i skickliga tag kapat åt sig 40,000 francs på
några minuter. Penningen förlorar här vid spelbordet
sitt egentliga värde och sin betydelse, som är att
vara mätare af arbete och intelligens, och sjunker
ned till ett fullkomligt materielt ting af en större
eller mindre massa.
Nu tändas gaslamporna och vid bordet sätter
sig en nykomling, som snart ådrager sig allmän
uppmärksamhet. Han är utstyrd med dyrbara nipper,
har svart hår, ett icke fult ansigte, men redan
stämpladt af melankolien, d. v. s. af svagheten
och passionen. Han kastar ut på bordet tusen
francs i dukatrullar och tager på samma gång fram
en nervstärkande luktvattenflaska, som han under
spelets fortgång ofta för till sin näsa. Nu sitter
vid kortleken en lång, mörklagd croupier, som med
skrockande läte i stereotypa uttryck uppmanar de
församlade att spela och att icke vara rädda. Det blir
qvaft, klockan närmar sig elfva; jag skyndar ut och
tycker mig hafva varit i helvetet i elegant sällskap.
Sålunda vexla lifvets former. De gamla röfvarborgarne
hafva förbytts i spelbanker, som plundra den
oförsigtige resanden lika qvickt som grundligt, utan
att ens lemna honom den trösten qvar, att det skett
utan hans eget förvållande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
