Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke alls om utan det fick "direktör"
Blomsterberg roa sig med, bäst han gitte.
Det var ej utan att madam Frontin haft sina egna små
planer, hvilka alldeles förträffligt passade ihop
med hennes gubbes välbefinnande.
Så länge de hade trädgården kunde hon aldrig komma
ifrån – och äfven hon ville åtminstone besöka sin
Julia en enda gång – det vore väl ej för mycket?
Ännu kommo der bref från den hederlige Svensson, som
berättade att Julia skänkt honom en liten "välskapad"
son eller dotter. Det var en frikostighet utan like,
som rent af förskräckte de gamle.
"Det går väl an med pojkarne", sade Frontin, "ty de
komma ut i verlden och föda sig sjelfva; men flickorna
gå der hemma."
"Ja det tror jag; men så kostar en flicka inte
hundradelen så mycket som en hop slitvargar till
pojkar, som skola hållas i skola och beständigt hafva
hål på knäna innan de blifva gentila kavaljerer –
och ingen nytta göra de i huset dessutom. Nej, jag har
många gånger tackat Gud för att vi fingo en flicka."
"Jaha – ja den visan kan du utantill, mor!"
De gamle hade några år bott i sin schweizerstuga
och Frontin hade åtminstone haft en nytta af herr
Blomsterberg, att folket i socknen fått vänja sig
vid att kalla örtagårdsmästaren på Hallstanäs för
"direktör", hvarföre det nu äfven fanns en direktör
Frontin.
Dessutom var Blomsterberg en hygglig karl, som ofta
rådgjorde med sin gamle företrädare och mer än en
gång lydde hans mogna råd.
Allt var förträffligt om blott inte gumman hade börjat
att riktigt käxa om en färd till Hemmingstorp och
Svenssons.
"Jag får väl ändå se Julia och barnbarnen", så var
hennes evigt enahanda visa.
"Ja barnbarnen – ho kan räkna stjernorna på himmelen
och sanden i hafvet, mor? – du skall få resa; men jag
blir hemma och pojken med. Jag är rädd att de behöllo
Georg, om han kom hem, och på sin höjd skickade på
mig något annat praktexemplar ur den rika samlingen;
men nu är Georg vår pojke och jag svarar för honom,
och så är jag van vid honom; jag skulle ordentligt
vantrifvas om jag blef af med honom – men, förstås,
kom han dit, så ville de behålla den äldste pojken
och ’plottra’ på mig en annan, som inte kände morfar
och inte höll af honom utan skulle tycka att han här
kommit i den egyptiska fångenskapen."
Efter många om och men och sedan gumman Frontin
inpackat flere bundtar hemväfdt lärft, som, enligt
hvad hon påstod, var tre gånger så starkt att slita
på för "slitvargarne", som det eländiga "appritterade"
fabrikstyget, som blef som en trasa i första tvätten –
började madam Frontin sin långresa till Svenssons på
Hemmingstorp.
Gubben blef hemma, han, med unga Georg, en
rolig och glad pojke, rask och morfars förklarade
favorit. "Mormor" hade varit borta fjorton dagar då
Georg kom med ett till henne stäldt bref, som han
fått på herrgården. Mor Frontin fick ofta bref från
elever som varit der och sedan blifvit egna. Många
af dem glömde aldrig madam Frontin och ej heller
att underrätta henne om "sitt nu för tiden varande
tillstånd".
Gubben såg på stilen och poststämpeln A. S. i sigillet
– hm! det är, nu vet jag, från Anders Sandström – ja
det var en hygglig pojke och har blifvit en hel karl
– det skall mormor hafva till sig och läsa upp för
Svensson; ty Svensson och Sandström voro på sätt och
vis kamrater; fastän Sandström var bara trädgårdspojke
och Svensson redan då liksom litet bättre.
Brefvet inlades obrutet i fars bref, som sändes till
gumman, med många uppmaningar att snart komma hem;
"ty det var ej godt for mannen att vara allena",
skref gubben nu efter trettio års äktenskap med mera
inre mening än han någonsin förut sagt det.
"Mormor kommer väl snart hem", yttrade gubben till
sin favorit unga Georg, – "mormor kommer
väl snart, skrifver hon, och har kanske – det
har hon understrukit två gånger – har kanske med
sig din syster Ellen."
"Ellen?"
"Ja, Ellen ja – som du får att se om och leka med."
"Då gör jag en vagn – och så ta’r jag ett segelgarn i
munnen och Ellen sitter inuti och kör med en dugtig piska
– och det ska’ gå ’unnan för unnan’ ska’ morfar se."
"Ja, men det är ej säkert än – mormor säger bara
’kanske’. – Det är inte så gifvet att de vilja
släppa lilla juvelen kantänka.
"De ha’ varit gifta i nio år och ha’, när jag räknar
efter, åtta barn. Det är vackert så.
Emellertid unnade jag
gumman min att för sin del hafva sin lilla leksak, liksom jag
har min – det är så dödt och tyst i
hus der inga barn
finnas – der de flugit ur boet. Då ta’r man till barnbarnen
– ja – och så skämmer man bort dem – i synnerhet
qvinfolkena. Inte skämmer jag bort pojken;
ty jag håller
honom i aga, och nu kan han läsa rätt bra,
för sin ålder."
Direktör Frontin fäste stor vigt vid denna läsning, som
ett bevis på det allvar hvarmed Georg behandlades – fastän
han kände på sig att han var ytterst svag för den der
pojkvasken, som gjorde någorlunda hvad han ville, men lyckligtvis
var en af dessa snälla, goda naturer, som växa rakt i höjden
hvar man också sätter dem.
Gubben Frontin var ej vid rätt godt humör, då gumman
dröjde att komma. En hel månad hade gått och ännu
hördes hon ej af – det var obegripligt
sött och väl der hos Svenssons.
När ban sjelf var der och tog Georg med
sig så var han borta öfver en månad;
men si han hade intet hushåll att sköta, som var
hustruns göra. Nu gick hushållet vind för våg,
fastän Gud skall veta att gamla Lena "späntade"
med förråden och var mycket mera noga än
gumman sjelf; men en husmoder var ändå
en husmoder. Herr Frontin gick dagligen
upp på en höjd, hvarifrån man såg en lång
sträcka af den slingrande vägen, som leder till
Hallstanäs, dels gömd i småskogen och bakom kullar,
dels tittande fram i löfdungarne som ett gult band,
men icke såg han till att mor kom. Georg, som
fann att morfar gerna ville att mormor skulle
komma, ställde sig också på utkik. Ändtligen kom
han andtruten hem till den gamle med fröjderopet –
"mormor kommer, jag såg vagnen i Walla backe".
En liten stund derefter kom mormor hem, fryntlig som
vanligt, under det att gubben hennes sade: "jag
trodde att du
blifvit bergtagen" – och lille Georg klef upp på fotsteget och
knappt hade tid att kyssa mormor emedan en liten flicka satt
inbäddad i ett hörn och lekte med en docka. Det var syster
Ellen, som knappt var två år gammal och som
bror Georg således aldrig sett.
När en husmoder kommer hem från en sådan långresa,
dröjer det länge innan hon kommer in i
hvardagstakten. Lena hade både många och långa
berättelser om hushållet, och gubben om huru tråkigt
det varit, och Georg om huru de stått på backen och
tittat efter mormor, men att det var han som gjort
den vigtiga upptäckten att mormors vagn syntes i
Walla backe.
Hunden vid sin koja reste sig på två ben
och skällde i
glädje, och kisse kom så sedesam fram
och strök sig på husmodrens klädning sakta spinnande
ett välkommen.
Alla hade saknat henne och mottogo henne med fröjd.
Detta är de goda husmödrarnes företrädesrättighet.
"Nå ja, så har du fått hit syster Ellen", sade Frontin
– "kors, en så lätt unge – och se på hvilka
granna blå ögon hon består sig – Åh ja, hon
är väl något lik Julia; men – vet du, Ellen! jag är
din morfar – mamma?"
"Ja, din mammas far."
Den lilla flickan räckte genast armarne och sade "moffa"
och så pussade hon "moffa", hvilket genast verkade till hennes
förmån, något som behöfdes, ty det var ej just fallet att
pappa Frontin tyckte om att upptaga den ena medlemmen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
