Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenssonska familjen efter den andra, som
nu mor tycktes vara i färd med att göra.
"Lek nu med Georg – nå pojke, du står ju och bligar
med dina stora ögon, så att de falla ur hufvudet
på dig – det skulle bli’ vackert. Nu skall du roa
Ellen."
"Hör, mormor, får jag taga mormors stora pall?"
"Hvad skall du med den?"
"Jo morfar sa’ att Ellen skulle åka men jag
har ingen vagn; mormors pall vore så bra."
"Ja gerna, lilla Georg, – tag du pallen, det blir
en dugtig vagn – det är ingen skada på honom."
Nu tog Georg hand om sin lilla syster, som fick åka
på parkgångarne och hade svårt att tygla den istadiga
hästen, ty det högsta en gosse kan hinna, är att
föreställa en istadig häst – det är favoritrollen.
"Det var en dyr resa", sade mormor.
"Ja bra dyr", bekräftade morfar.
"Gud vet hvar man skall taga allt ifrån", sade mormor.
"Ja den som kunde hitta på något", sade morfar.
"Men hör, far, jag har många gånger tänkt på hvad
vi egentligen ha’ för nytta af gafvelkammaren på
vinden."
"Alls ingen, mor! alls ingen."
"Ja, jag har tänkt på att vi så gerna kunde hafva en
liten inkomst af kammaren, som att låta den stå tom
och öde. Det blef ändå litet."
"Ja."
"Man kunde taga någon hederlig gammal ungkarl
eller ditåt; men bevara mig för gamla fruntimmer",
sade madamen, "eljest kan jag – skam att tala om’et –
laga mat, så att det inte behöfver pipas för
det. – Vet du jag råkade hos Svenssons
en gammal kapten Simonsson, en gammal sjöman, som
nu satt sig i ro. Det var en hederlig man,
nöjd med litet, sade Julia – inackorderad der i
maten – han är så ordentlig, sade Julia, och är så
höflig mot alla – men, sade Julia, här kan han
ej längre bli, ty barnskaran ökas och vi behöfva
sjelfva rummet – tänk, om vi kunde få honom."
"Spelar han bräde", frågade Frontin.
"Ja det tror jag – åtminstone så har Svensson ett
brädspelsbord och troligen spela de om vintrarne,
fastän det ej brukades midt i högsommaren. Du kan
tro, att om kapten Simonsson kom hit, behöfde vi
ej omtapetsera kammaren, ty j han klä’r väggarne
med böcker och taflor, jag var der uppe då han var
ute och du kan tro att det såg ut alldeles som i
ett bibelsällskap – och så mycket saker att han
knappt kunde sjelf få rum i det lilla rummet."
"Saken tål att tänka på", sade Frontin och gick sedan
hela qvällen och gnolade på en visa och – tänkte.
"Skrif till Julia och säg att om kapten vill flytta
hit, så är han välkommen; men han måtte väl spela
bräde, karlen. Gamla sjömän kunna det vanligen –
jag har känt tre sjökaptener och alla spelade de
bräde och den ene alltid på ’spräng-Jan’ – kapten
Simonsson är välkommen. Det kan blifva ett sällskap
om vinterqvällarne – ty då är här borta i parken så
ensamt och svårt att komma fram for snö – ja då sitter
jag inne – och då kan det vara bra att hafva sällskap,
som har sett sig omkring i verlden."
*
På detta sätt hade denna grupp af olika personer
blifvit samlad, som vi i första taflan sågo under
den stora eken vid trädgårdsmästare Frontins bostad
i parken vid Hallstanäs.
Hela skilnaden mellan det ögonblick som sist
skildrades och det som tecknades i första kapitlet
var att barnen då voro äldre än då de nu infördes i
familjen.
Vi fortsätta således nu det första kapitlet.
Kapten Simonsson var en ovanligt instruerad man,
med många och vidsträckta kunskaper och en rik
språkkunskap. Han hade rest mycket och sett mycket
och hade från dessa färder hundratal af berättelser,
som gjorde att barnen med hvarje dag slöto sig mera
till honom.
Det var i hans yttre ingenting tillockande – han
var tvärtom frånstötande för alla som ej kände honom
mycket
nära. Pedantiskt ordentlig och torr föreföll han
tråkig; men om något ämne väckte på hans tröga natur,
kunde han i ett nu förvandlas och blifva liflig,
snillrik och med en förmåga att finna bilder, som var
beundransvärd och som i synnerhet barnen aldrig kunde
höra sig trötta på, och den rika skatt af äfventyr
och sagor, som han upprullade.
Han hade också den sällsynta gåfvan att alltid, då
han talade med barnen, inlägga någonting lärorikt i
sina berättelser eller någon reflektion, som sedan
fastnade som en lefnadsregel i barnets mottagliga
sinne.
Framför allt tog han vård om Georg, som, om han
icke varit, troligen af morfar blifvit uppfostrad
till en slyngel; men kapten Simonsson väckte gossens
intresse åt andra riktningar och gaf honom en mängd
utvägar att finna nöje så väl i det bokliga som det
praktiska lifvet.
Men Georg växte upp och måtte blifva någonting. Han
bestämdes för handeln, hvilket var det Simonsson ansåg
mest öfverensstämma med gossens på en gång beräknande
och glada, tålmodiga och flitiga lynne.
Kaptenen hade lärt gossen allt och långt mera än
som behöfdes för att komma på kontor. Han kände
nu noggrannare, än då Stina Lenas ullgarnsnystan
användes, det klot vi bebo med alla dess omätliga
rikedomar och all den skönhet som Gud uppenbarat i
sin skapelse. Dessutom kunde gossen tala tre språk
och skrifva dem alla – hvilket var en följd deraf att
kaptenen nästan aldrig talade svenska med sin favorit
utan omvexlade med främmande språk – något som en
köpman bäst behöfver. Och så utrustad med kunskaper af
kaptenen och med linne af mormor och med litet pengar
och många goda lefnadsreglor af morfar, fick Georg
Svensson anställning på Morton & Williams kontor
i Liverpool, ett hus med hvilket kapten Simonsson
fordom haft affärer och till hvilket han skrifvit.
Det var en sorgedag på Hallstanäs när den sjuttonårige
ynglingen tog afsked. Ellen var i synnerhet förtviflad
– hon gret mer än skäligt var, menade mormor, som var
så förtjust öfver sin Georgs lycka, att hon nästan
glömde af att vara mormor.
Morfar deremot hade synbarligen mycket svårt att
hålla modet uppe. Nu blef han då riktigt ensam.
Lyckligtvis hade kapten Simonsson och hans
undervisning gjort att Georg, innan kort, i kunskaper
och åsigter kom in i en hel annan tankesfer än den
der den gode morfar mådde som bäst och redde sig
bäst. Gossen var således nu aflägsnad från morfar;
men det fick gå; ty Georg skulle ut i verlden
och icke hela lifvet gå och påta i en trädgård och
röka bort mask eller gräfva upp mullvadsgångar eller
rifva ned skatbon i körsbärsskogen. "Farväl, Georg,
– farväl!" ropade man efter honom då han for – och så
stodo de alla på kullen och sågo huru vagnen rullade
fram, ömsom syntes och ömsom försvann samma väg som
mormor kom när Georg omkring tio år förut stod der
på utpost.
Då han var borta – riktigt borta, kände mormor att
Georg var henne kärare än hon de sista veckorna
trodde. Hon hade haft så mycket – oändligen mycket
att göra för utrustningen, att hon knappt tänkte på
att det skulle blifva årslång skilsmessa och att hon
nu, kanske för sista gången, sett honom. Detta grep
mormor om hjertat, och Ellen och hon sutto hela den
svala sommarqvällen ute i parken och talade om Georg
öfverbjudande hvarandra i beröm. – Och så följdes de
åt till alla Georgs många lekplatser i den vidlyftiga
parken. "Mins mormor då jag var åtta år och Georg
tolf huru snäll han var – se, mormor, der i bäcken
byggde han qvarnen och vadade i vattnet för att roa
mig. Jag var så dum – han hade kunnat skära sönder
sig på stenarne – och så fick han förargelse för min
skull! Mins mormor?"
"Ja jag mins allt, söta Ellen, vi skola ofta skrifva
till honom, men kapten får skrifva den konstiga
utanskriften."
Sedan Georg rest tycktes kapten Simonsson riktigt
lägga an på att undervisa lilla Ellen. Han hade
inånga gånger yttrat att han icke tyckte om lärda
fruntimmer, knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0257.html
