Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litterära. Han hade troligen under sina många resor
träffat en hel mängd praktexemplar af detta slag –
och var alldeles nöjd med den sorten. Emellertid
önskade han, kanske varmare och ärligare än de fleste,
att qvinnan måtte få själsodling, men denna fås lika
litet genom lexläsning och papegojlärdom, som en
frisk menniska blir ännu friskare med medikamenter,
ty i begge fallen är det god andlig eller lekamlig
föda man behöfver – icke mera.
I sin undervisning för Ellen följde kaptenen helt
andra principer än dem han följt med Georg.
Han var en menniska med verldserfarenhet och
verldskännedom och hade tagit sina åsigter från
naturen sjelf – och denna har från början anvisat
man och qvinna olika områden, som hvardera fordrade
olika egenskaper hos dem begge.
Det är gode herrar och män, som sitta på sin kammare
och efter vissa reglor tro sig kunna konstruera
en annan verld än den vår Herre skapat, som handla
annorlunda. De fråga aldrig Skaparen sjelf om råd,
utan skapa allt efter vissa förutfattade meningar –
och detta är en art skapelse den också; men den blir
derefter.
Lilla Ellen blef en flitig lärjunge. Det var ett,
som genast väckte upp alla hennes krafter till
verksamhet – detta var när kaptenen sade: "Tänk, om
Ellen kunde detta när Georg kommer hem." – Då glänste
de blå ögonen af fröjd – och så var hon så uppmärksam,
så flitig, så snäll och så ifrig, att kaptenen måste
något sakta farten med ett: "Ja, men vi ha’ god tid –
Georg blir borta ett par år."
*
Tolf år tillbaka.
Det var en sommarafton, en välklädd qvinna
stannade vid Rylanda gästgifvargård och
frågade efter en bondgård med det
något egna namnet Helgaminne. Der hade
troligen fordom varit en klostergård; kanske någon
nu mera glömd legend der hade förlagt några händelser
ur ett nu mera glömdt helgons heliga lefnad; säkert
är emellertid att Helgaminne nu mera var en ganska
vanlig bondgård af ej särdeles lysande beskaffenhet.
"Helgaminne?" sade en dräng, som stod i dörren till
ett redskapshus – "Ja det ligger der borta bakom
ängskullen – om hon ser den der grå ladan, så ligger
den på Helgaminne ägor och vägen hittar hon lätt."
Qvinnan gick efter anvisning och kom snart till
Helgaminne, och snart stod hon vid dörren till en
kammare på vinden, dit en flicka visat henne; "men
hon är mycket sjuk, frun der uppe", sade flickan –
"hvem skall jag helsa från?"
"Helsa från den, som nyss fått
ett bref från frun", sade qvinnan.
Om det på vinden varit klar dag, hade
till och med flickan sett huru läpparne darrade och
huru qvinnan var i en själsspänning, som kom hela
hennes kropp att skakas, som af en frossbrytning.
Dörren öppnades och flickan sprang, barfotad
som hon var, ljudlöst utför den nära nog
rätt uppstående trappan som ledde dit upp.
Den främmande qvinnan stannade slagen af den scen
hon såg framför sig. Der låg en temmeligen ung,
men aftärd qvinna i en säng – en äldre man hade
nyss bortlagt en bok, i hvilken han läst, och ett
barn sysslade i en vrå med att af några tegelstenar
bygga ett kungligt slott eller ditåt.
"Jag har fått ert bref", sade qvinnan liksom förlägen
– "ty då jag kallades i ’hennes’ namn, så fick
jag ej dröja."
Den sjuka smålog matt – ett leende, som liknade
då qvällsolen glindrar fram och skiner genom den
gungande kronan af ett träd, som vajar för vinden.
Mannen steg upp och nalkades den främmande qvinnan
– "välkommen Julia von Lützows ende vän –
välkommen!! Ser du, goda menniska, denna, som
här kämpar, är hennes dotter, hennes lilla älskade
Leonida."
"Och ni?" frågade qvinnan, fästande blickar på mannen.
"Jag? – ha! jo en landsflykting på hela jorden – en
man, som krossat sin hustrus hjerta, som öfvergifvit sitt barn
– som på sin hjessa bär en mors förbannelse och hela
verldens förakt – nu vet du, Julia von Lützows ende
vän, hvem jag är."
Qvinnan smålog på en gång bittert och sorgligt – "ja,
jag vet det" –; men med denna förmåga som praktiskt
folk äger, att alltid, äfven om de för några ögonblick
sväfvat in i minnets eller hoppets aflägsna ängder,
snart och lyckligt hitta hem igen – återfick hon i
ett nu hela sitt mod.
"Jag vill bespara er, snälla Leonida, att säga hvad
ni vill mig – det skulle kosta på er för mycket – jag
skall rätt och slätt säga er att jag – som ni kallar
Julia von Lützows enda vän – skall taga detta barn
upp i min famn och anse det för mitt eget – nej som
ett dyrbart anförtrodt gods, som sändes mig af henne
som jag höll så mycket af. Det var ju meningen?"
"Ja – ja", sade begge.
"Det är min moder som hviskat det i ditt öra,
goda qvinna," sade den sjuka. "Ja – tag barnet –
jag kan ej vårda det. Och det glömmer snart mig –
det gör ingenting, men lär henne älska min mor,
min arma mor." Vid dessa ord böjde mannen ned sitt
hufvud liksom en högre makt lagt sin hand på hans
tidigt grånade hjessa.
"Nej, pappa! jag tänkte nu inte på dig", sade den
sjuka. "Gudi lof jag har dig, pappa, hos mig i mina
sista dagar."
Småningom lugnade sig alla och barnet lockades snart
till den främmande qvinnan. "Det är mormor – du skall
kalla henne för mormor."
"Jaha ’mommo’ – ja mommo."
"Kom i mitt knä", sade qvinnan och räckte ut armarne
– "ja, du är lik fröken Julia – upp i dagen fröken
Julia", sade hon och kysste den lilla på pannan.
"Och du heter? Hvad heter du?"
"Ellen – jo ja’ hetej Ellen."
"Huru gammal är du?"
Då såg barnet med sina blå ögon frågande på sin sjuka
mor – det var en svår fråga.
"Jo, Ellen är två år – hon föddes samma år min man dog
och alltsedan har min helsa varit bruten. Man förstör
sig under ett kringresande teaterlif, der man måste
under den bittraste vinterköld stå med bara armar
och bar hals för att sjunga och spela för publiken,
som sitter i pelsar och muffar och ändå fryser. Det
gifves icke grymmare menniskor än dessa alla, som
vilja ’låta roa sig’."
"Tala ej så mycket, Leonida", sade mannen – "du har
sagt något och vi äro skyldiga denna ädla qvinna
allt.
"Leonida kom efter Julias död in i en elevskola för
teatern, hon följde med en restrupp – detta var den
enda plats, värdinnan, der Julia bott, kunde hitta
på för att gifva hennes barn bröd och skydd. Då var
Leonida fjorton år och med det samma tystnade alla
svar från fosterlandet. Jag skref ofta; men fick
intet svar – jag förstod det – jag tänkte på mitt
barn; men var kedjad vid mitt olyckliga öde och vid
en besynnerlig menniska, som i ett vekt hjerta bar en
outplånlig förbannelse. Med honom besökte jag verldens
länder och folk. Liksom Jerusalems skomakare måste
han vandra verlden omkring utan rast och ro – och
jag, som berodde af honom, måste följa med för att
trösta honom dermed att jag var lika olycklig som
han. Slutligen dog han i mina armar – Gud vare hans
själ nådig; men om ånger och tro afplanar en synd,
så är han nu lycklig der han är. Han testamenterade
mig en liten lifränta – men för sina öfriga stora
rikedomar stiftade han en asyl för sjuka hinduer
och en annan för moderlösa hindubarn i Negapatnam
i engelska Ostindien. ’Jag ger er inga rikedomar, ty
jag vill ej binda er vid gulddjefvulen’, sade han;
’men lida nöd skall ni inte göra. Kapitalet tillfaller
efter er död mina stiftelser – Spara! spara af det
lilla åt dem ni älskar – det blir mer välsignelse med
det ni sparat ihop i kärlek än med millioner som ni
samlar ihop i kärlekslöshet.’"
Den sjuka hade tyst afhört sin fars berättelse;
nu afbröt hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0258.html
