Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag gifte mig med en aktör", sade hon sakta. "Han
hade ingen talang som aktör – ty han kunde ej vara
någon annan än sig sjelf; men detta var nog för mig,
som kände hans varma, redliga hjerta, men publiken
hånlog åt hans underlägsna talang. Ack, huru många
stora män, som uppbära det dumma folkets beundran,
hafva ej spelat sina roller oändligt mycket sämre än
han sina, men på teatern är allt så synbart
– och man får der sin rätta plats. Den som ej
duger till annat än spela betjent eller stadsbud får
spela det – under det att det ganska väl går
an att en som skulle blifva en bra betjent intager
en lysande ställning på lifvets stora teater, der
illusionen är långt större än på den trånga kretsen
på en landsortsscen. Min man hette Lindén och stod
på affischerna som: en betjent – en stum person –
med mera – spelas af herr Lindén. Min man dog –
nu vet du allt – du min salig mors bäste vän.
Du stod, fastän blott med namnet, fadder till mig –
var det så, min far?"
Denne liksom vaknade ur en dröm. "Jo."
"Det är", fortsatte den sjuka, "din guddotter, som
nu ber om skydd åt sitt barn – det löfte du gaf mig
fick du aldrig tillfälle att fylla – Nå väl, fyll
det mot min Ellen
– var hennes mormor – riktiga mormor –
ser du – hennes verkliga mormor."
"Ja."
"Tag henne då med dig strax – hvarföre skulle barnet
pinas med att stå vid en dödssäng, hvars vigt hon ej
förstod, men hvars tåreflöden hon måste dela."
Der blef en längre öfverläggning, men den sjukas
mening segrade och lilla Ellen kläddes för att resa
bort med "mormor"
– det skulle bli så roligt – och så skulle hon
komma hem igen till mamma, som då skulle
vara alldeles bra och frisk och rask med blomstrande
kinder.
Den lilla var klädd och så glad, så glad, då hon
upplyftades till modren, som tog henne i sin famn
och sade: "farväl, lilla Ellen – låt mig se att du
blir snäll mot mormor
– roa dig bra der ute på landet. Farväl så
länge – välkommen igen när mamma blir frisk" –
och så tryckte hon en kyss på barnets mun och
en på pannan. "Farväl, lilla, Ellen – Gud
välsigne dig. Farväl, Ellen, farväl", tillade
Leonida med ett leende.
"De äro således borta", sade den sjuka – "säg,
pappa! spelade jag ej min roll bra. Kunde du väl se
på mig att det var en mor, som för sista gången tog
afsked af sitt enda barn – att det var en menniska,
som med våld afryckte den sista tråden, som knöt
henne vid lifvet? Men – men nu är det slut – det var
min sista roll att synas lugn, då jag kastade från
mig mitt sista hopp och qväfde min sista dröm. Pappa,
läs för mig tröstens Evangelium – läs för din stackars
dotter – bed för henne – dina böner gå så långt som
hennes – läs och bed."
Och han läste och bad; men ej många veckor förflöto –
och så hade han ingen att läsa eller bedja för. Hon tog
med sig helsningar från den ångerfulle
– hon lofvade att
föra fram dem; ty döden sliter allt – utom en moders kärlek.
– Den är af evigheten och till evigheten.
Det var några dagar efter detta afsked, som lilla
Ellen kom med mormor till Hallstanäs. Minnet blir
ej länge qvar i ett sådant litet hufvud och så voro
intrycken så många, och så fick hon sig en bror och
fick åka i mormors stora pall
– så att Ellen snart glömde allt – men ändå så
sade hon ibland, "mamma va’ så suk –
så suk – men näj Ellen kommej hem igen, äj
hon fjisk igen" – men snart glömde hon äfven detta.
I början visste Frontin ej annat än att Ellen var en
af Svenssons "välsignade barnskara"; men blott ett par
dagar hade förflutit, då mor bad att få tala med far
"uppe på kammaren" – huset hade icke mer än ett rum,
som kallades så. Hon omtalade då allt och att det
bref han sändt till henne innehöll en bön att besöka
Julia von Lützows dotter, som kämpade med döden. Hon
gjorde då i hemresan afvägen till Helgaminne – och
fick der lilla Ellen med sig. Sedan
Leonida gått bort begärde kapten Simonsson att få
bo uppe på "lilla kammaren".
Allt skulle dock döljas för alla och framför allt för
barnen. Den ende som måste hafva förtroendet var den
hederlige kyrkoherden i Hallsta, som aldrig ens genom
en missägelse röjde förhållandet. Alexander Semineoff
hette nu kapten Simonsson och hans dotterdotter Ellen
Lindén hette Ellen Svensson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
