Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. III. Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helsingborg, som var Skånes starkaste fäste och
nyckeln till hela detta rika land, dagtingade sig
detta ur händerna.
Emellertid var det nu som det var; Magnus for hem,
och Waldemar drog öfver till Skåne med en här. Men då
kom Erik dragandes ned med en här och tvang honom för
den gången att afstå från det rika bytet, hvarpå Erik
dog, så att Magnus åter blef ensam konung i Sverige.
Så stodo sakerna, då verldsliga planer och beräkningar
framförde den holsteinska prinsessan Elisabet på den
historiska skådebanan.
De svenske store hoppades nu att kunna draga Håkan på
sin sida och skjuta honom före sig i sin strid mot
Magnus, liksom det förut lyckats dem med Erik. Och
så fullkomligt glömde de alla tankar på fosterlandet
dervid, att när Waldemar med hjelp af hertig Albrekt
ryckte in i Skåne 1360, gjorde de intet för att
sätta Magnus i stånd att försvara detta land.
I stället uppträdde de med den fordran, att Håkan
skulle bryta trolofningen med Waldemars
dotter och i stället förlofva sig med grefve
Henriks af Holstein syster Elisabet. Håkan,
som vid denna tid, sommaren 1361, uppehöll
sig i Norge, visar ett i hög grad gåtfullt
uppförande. Sannolikt visste han icke af,
hvad de svenska herrarne förehade, eller ock, om
han kände till det, höll han sig med flit
afsides. Visst är, att norrmännen på den tiden
mer hatade tyskarne än Waldemar och visserligen icke
gerna skulle hafva sett, om deras konung utbytt
den danska konungadottern mot en holsteinsk
grefvedotter.
Emellertid afgick vid midsommarstiden 1361 från
Sverige en beskickning af åtta rådsherrar, alla
tillhörande det parti, som stått omkring konung
Erik emot Magnus, till Holstein. Här anhöllo de om
Elisabets hand för konung Håkan, och deras begäran
beviljades. De slöto med de holsteinska grefvarne ett
förbund, enligt hvilket Håkan skulle taga Elisabet
till äkta, och om detta icke skedde, skulle alla
de båda konungarnes undersåter i Sverige och Norge
förhjelpa grefve Henrik till skadeersättning och
vända sig till honom med slott och land.
Brefvet med konungens stora norska rikssigill
jemte sju andra sigill finnes ännu i original i
danska Geheimearkivet. Konung Håkan säger sig lofva
ofvanstående med sin faders samtycke och med råd
af erkebiskopen i Upsala och två lydbiskopar. Men
om man, som sannolikt är, får antaga, att Håkan,
som då vistades i Norge, icke hade någon aning om
hvad denna beskickning förehade, måste man antaga,
att herrarna begagnat sig af ett oskrifvet pergament,
som var försedt med de båda konungarnes underskrifter
och var afsedt för ett helt annat ändamål, nämligen
en underhandling med hansestäderna. Till denna
underhandling afgick en ny beskickning om hösten
1361. Den utgjordes till en stor del af samma herrar,
som nyss förut varit i Holstein.
De drefvo ock giftermålet med Elisabet igenom på det
sättet, att en ordentlig vigsel anställdes på slottet
Plön i Holstein om sommaren 1362, hvarvid konung
Håkans person föreställdes af en riddare Herman von
Vitzen, och prinsessan framleddes af sina båda bröder,
grefvarne Henrik och Nicolaus. Den kungliga bruden
skulle derefter fara öfver till Sverige.
Till följd af det krig, som då utbröt mellan
konung Waldemar och hansestäderna, vågade dock icke
grefvarne låta sin syster genast afsegla, men sedan
ett stillestånd blifvit slutadt mellan de krigförande
och hafvet var fritt för danska krigsskepp, rustade de
henne till afresan. Riddar Herman von Vitzen med flere
voro i hennes följe. Den 17 December lade fartyget ut
ur Trawen. Kanske tänkte prinsessan då, när hon såg
kusten af sitt fädernesland allt mer sjunka i hafvet,
kanske tänkte hon på dem af hennes ätt, som förut
seglat samma väg mot samma mål, som hon, och hoppats
skörda fröjd och lycka i det fjerran landet, der de
dock fått plocka mera törnen än rosor. Visserligen
anade hon icke, att hon helt och hållet var en
lekboll för de maktlystnes ränker. Och likväl väntade
henne, om icke upplysningar derom, så åtminstone
underrättelser, hvilka med ens afskuro för henne
allt hvad hon hoppats och tillintetgjorde hennes
sköna dröm om att blifva drottning i ett stort rike.
Skeppet, som förde Elisabet, styrde mot Kalmar,
dit ock hennes föregångerska Helvig en gång styrt
kosan. Men oblida vindar blåste och vinden öfvergick
till storm och fartyget drefs ur kosan mot en kust,
sannolikt Bornholm, som tillhörde erkebiskopen af
Lund. Denne, som hette Nicolaus, hade nyligen af
Waldemar fått Bornholm med Hammarhus i förläning och
var derföre konungens vän, något som för dessa tider
icke hörde till det vanliga i Danmarks historia.
Han begagnade nu tillfället att visa konung Waldemar
sitt vänliga sinnelag och behöll den holsteinska
grefvinnan som sin fånge. Det skedde visserligen under
alla yttre tecken af artighet och välvilja, men för
Elisabet var det icke desto mindre en verklighet,
att hon var fånge, och när hon öfverlade med sig
sjelf och besinnade, hvad som kunde vara orsaken,
kunde hon väl förstå, att något var i görningen,
som rörde henne nära. Derutinnan bedrog hon sig icke
heller och hon skulle i sinom tid komma till visshet
derom. Kanske lät också erkebiskopen sjelf henne
tidigt nog förstå grunden till sitt handlingssätt. Han
ville nämligen icke – så förklarade han sedermera –
medverka till utan tvärtom förebygga en så grof synd
mot Gud och äktenskapslagen, som skulle äga rum,
om Elisabet äktade konung Håkan, mellan hvilken och
Margareta trolofvelsen blifvit så högtidligen ingången
i närvaro af erkebiskop, biskopar och flera både
andliga och verldsliga män, att äfven om Margareta
doge, innan äktenskapet kunde gå i fullbordan, ett
sådant slägtskap hade uppstått mellan Margareta,
Håkan och Elisabet, att dessa sistnämda icke kunde
ingå i äktenskap med hvarandra.
Waldemar å sin sida lät icke ett så gynnsamt
tillfälle gå sig ur händerna, och han skyndade att
få ett personligt möte med Magnus och Håkan för att
en gång för alla hindra en för hans planer så farlig
förbindelse, som den mellan Håkan och de holsteinska
grefvarne. Magnus och Håkan å sin sida hade äfven
kommit till klar insigt, att de store i Sverige voro
deras farligaste fiender och mottogo derföre gerna den
hand som sträcktes emot dem till förbund och hjelp. En
omständighet ännu bidrog att stämma Magnus gynnsam för
detta möte och hvad som dermed åsyftades. Waldemars
son Christofer, som skulle ärfva Danmark efter honom,
hade nämligen fått ett oläkligt sår vid försvaret af
Helsingborg och det var derföre antagligt, att Håkan
genom giftermålet med Margareta skulle återvinna de
förlorade landskapen Skåne, Halland och Bleking. Också
säger Olaus Petri i sin svenska rimkrönika, att
Magnus gaf Margareta dessa landskap till morgongåfva,
hvarigenom striden härom fick ett slut.
Det berättas, att, sedan konungarne blifvit ense med
hvarandra, bröllopet genast firades på Warbergs slott,
men emedan alla tillredelser icke kunde blifva färdiga
till ett sådant bröllop i hast, så anställdes sedan
i April 1363 i Köpenhamn storartade festligheter
för att, som sig vederborde, högtidlighålla en
så vigtig tilldragelse. Så väl konung Magnus som
drottning Blanche voro der närvarande och dertill
ett stort antal förnämliga män, så att prakten, som
vid detta tillfälle utvecklades, knappast haft sin
like. Enligt andra underrättelser skall äfven sjelfva
bröllopet hafva firats då. Bruden var bara barnet,
blott tio år gammal, och hon uppfostrades sedan i
Sverige eller Norge af den stränga fru Märta, S:t
Birgittas dotter, om hvilkens uppfostrings-metod det
heter, att den unga drottningen och fru Märtas egen
dotter Ingegerd "fingho bådha af eno riise och hafdo
kärliken omgängilse sins imellem i barndoms tima".
Emellertid satt den holsteinska prinsessan i sitt
fängelse, förgäfves spörjande efter tidender om
hvad som timade i den yttre verlden, om icke hennes
brudgum oaktadt alla ränker dock skulle komma, eller
åtminstone någon af hennes bröder, för att befria
henne ur det grymma fängelset. Befrielsen kom ock,
men på ett sätt, som gjorde, att hon sedan frivilligt
valde ett annat fängelse, nämligen klostret.
Bud på bud hade kommit till konung Waldemar från de
holsteinska grefvarne, att han skulle frigifva deras
syster, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
