Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 260 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fasanen. - Hvad yfves du öfver? Saga af Richard Gustafsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tuppen hyllar månggifte och samlar, om de andra
tillåta honom det, fem till tio hönor omkring
sig. I svartsjuka står han föga efter sina bröder
bland andra hönsfåglar och kämpar mycket modigt och
tappert med sina medfriare; men han gör sig, lika
litet som gårdstuppen, särdeles möda att förvärfva
hönans ynnest och visar aldrig detta älskareraseri,
hvilket gör orr- eller tjäderhanen så intressant. Han
går omkring hönan i olika ställningar, breder ut
vingarne, reser upp örontofsarne och halskragen
och upphäfver några sträfva ljud. Men detta är
allt. Genast efter parningen bekymrar han sig icke
mer om hönan, hvilken han öfver hufvud söker mindre,
än hon honom. Hönan väljer sig omsider en lugn och
stilla plats, krafsar upp en grop, som hon vårdslöst
öfvertäcker, samt lägger så tio till tolf ägg, dem hon
sedan flitigt värmer. Äfven sedan ungarne framkommit,
får hon ensam taga vård om dem, medan hanen sköter
sina nöjen eller behof.

Alla fasaner äro ursprungligen hemma i Asien. De
lefva i glesa lundar och buskager, sällan i stora
täta skogar, emedan det synes vara deras behof
att få löpa omkring på fält, slätter och ängar. De
springa mycket bra och kunna deruti täfla med de
flesta andra hönsfåglar; deremot flyga de dåligt och
höja sig blott i yttersta nödfall. De hafva dåliga
förståndsgåfvor och blifva egentligen aldrig tama,
emedan de icke kunna skilja sin vårdare från andra
och i hvarje menniska se en fiende som inger fruktan,
och de frukta beständigt faror, emedan de icke äga
förstånd nog att hjelpa sig, om en verklig
sådan hotar. Svårligen skall man finna ett vildbråd som
så lätt kan bringas ur fattningen och derigenom blir
oförmöget att fatta ett beslut. Öfverraskas fasanen af
en hund eller en menniska, så synes han ögonblickligen
glömma att naturen verkligen gifvit honom vingar;
i stället blir han sittande orörlig, trycker sig
tillsammans och gömmer hufvudet, eller ock löper han
blindt omkring, fram och tillbaka. Råkar han vid ett
sådant tillfälle komma intill vatten, så vadar han ut
ett litet stycke deri och blir sedan stående orörlig
med blickarne oafvändt riktade ned i vattnet, tills
fjädrarne äro alldeles genomvåta och kroppstyngden
derigenom så ökad, att han icke förmår höja sig. "Hans
fruktan", säger Naumann," känner inga gränser. En
förbispringande råtta skrämmer honom häftigt, till
och med en krypande snäcka jagar fasanhönan ut ur
sitt näste, och inträder en verklig fara, blir hon
liggande derpå som död." Naturhändelser, långvarigt
regn, öfversvämningar o. d. förbluffa dem så mycket,
att de viljelöst öfverlemna sig åt elementerna. Denna
omständighet gör stort afbräck på denna fågelarts
förökning och utbredning, som
också betydligt stäckes af rofdjur och af jägare,
för hvilka de blifva ett det lättaste byte. Också har
fasanjagten nästan alltid varit inskränkt till rika
godsägare och högmögende herrar; ja, under de fordna
ståndsprivilegiernas tid var det till och med i lag
förbjudet för vissa lågbördiga klasser att uppföda
eller jaga fasaner: detta nöje ansågs så rart, att
det borde uteslutande tillhöra konungens närmaste
tjenare och mest betrodde män.

Hvita och spräckliga fasanen.

Hvad yfves du öfver?

Saga af Richard Gustafsson.

På golfvet i visthuset satt en den allra näpnaste
lilla råtta och gnagde på en ärt, som hon tagit ur en
lädersäck, sedan hon först gnagit hål på säcken. Då
ärten var slut ämnade hon just gå efter en annan;
men stannade förnumstigt att filosofera en stund.

"Hvad jag ändå är för ett mäktigt djur!" sade råttan
för sig sjelf, "genom lykta dörrar går jag in i husen,
och hvad gör det mig att man lägger in ärterna i
lädersäckar? Jag är nog mäktig att taga dem derifrån
..."

Längre hann icke råttan i sitt resonemang, ty
huskatten, som stått vid den öppna dörren och lurat,
rusade fram och grep henne med sina klor. Sedan katten
en stund roat sig med att kasta råttan som boll,
bet han hufvudet af henne.

"Srr! srr!" spann katten så förnöjd, och tänkte
på råttans högmodiga tal, som han lyssnat på i
dörren. "Du lilla stackare, hvad yfves du öfver? Nej,
jag är den som är herre här och jag ensam har rätt
att höja upp hufvudet."

Men se då kom husbondens gråa vindthund och körde
bus bas katten upp på loftet.

"Din ynkrygg!" skällde hunden, "hvad yfves du öfver?
Jag är husbondens favorit, och hade du inte sprungit
upp på loftet, så skulle jag visat dig hvem som är
herre här."

Hunden gick ut på fältet, der husbondens ridhäst gick
på bete, och då han fick se hästen stolt kabriolera,
så sprang han fram för att göra spe af honom.

"Gräsätare", skällde hunden, "inte är det värdt att du
häfver på dig. Du får gå här ute och äta grönt, medan
husbond’ sjelf matar mig med de läckraste rätter."

Och hunden ville bita sin medtäflare i bakbenet,
men då gaf hästen honom ett slag med hofven, så att
han föll död ned, flera famnar från der hästen stod.

"Ha, ha, ha!" gnäggade hästen och krökte föraktfullt
på halsen. "Hvad yfves du öfver? Jag är ädlast bland
djuren; jag delar i striden farorna med min husbonde
och på min snabbhet beror ofta hans lif; jag ensam
har rätt att vara stolt öfver mitt värde."

Kråmande sig började hästen galoppera kring fältet
och var så berusad af sitt eget värde, att han icke
märkte hur ett lejon närmade sig från småskogen.

Med ett väldigt skutt kastade sig lejonet öfver
hästen, som snart drog sin sista suck under rofdjurets
klor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>