Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En jättekastanj. - Lifvets väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noggrannhet, förklarar att hvarken kronans bildning
eller formen på stammens genomskärningsplan gifver
ringaste stöd för ett dylikt antagande. Hvad som ännu
mer bekräftar Houels åsigt är hans uppgift, att i
Etnas omgifningar skola finnas flera andra storvuxna
kastanjer af ända till trettiosex fots omkrets.
Man har svårt att bestämma åldern på detta träd, men
om man antager att för hvarje år en ny ring bildat
sig uti dess stam och beräknar detta ringantal efter
stammens tjocklek, så skulle kastanjen på Etna hafva
den vördnadsvärda åldern af mellan tretusensexhundra
och fyratusen år.
Lifvets väg.
[1]
Walter, min son, vi befinna oss på en vandring. Vägen
tager nu af åt höger, nu åt venster. Den är icke
så jemn öfverallt; men blott vi se oss väl före,
skall det nog lyckas oss att komma fram utan att
stappla. Den är tätt bevuxen med törnebuskar, och
ingen som, i afsigt att finna en genväg, vill tränga
sig fram emellan dessa, undgår att blifva sönderrifven
af deras taggar. Många äro de som med oss gå på den
vägen, några gamla som jag, men flera unga såsom du
är.
Det tjenar ingenting till, Walter, att fråga
hvart de gå, så länge vi icke känna vår egen
bestämmelseort. Allt hvad vi hafva att göra, min
son, är att gå, att bara gå på. Vägen måste sluta
någonstädes; men dessförinnan skall den leda oss
till många vackra platser och förbi många farliga,
förrädiskt dolda afgrunder. Vi skola passera kyrkor,
barnkammare, begrafningsplatser, bröllopsgårdar,
lyckliga och olyckliga hem, ungt folk och gammalt
folk; och det skall måhända dervid fler än en gång
inträffa, att vi i samma minut inbjudas att
öfvervara en döpelseakt och en begrafning, en afrättning
och ett giftermål. Våra steg skola föra oss dit upp,
hvarest ingen utom den dristigaste är till finnandes,
till höjder, från hvilka vi kunna blicka ned öfver
mödornas verld; eller skola de leda oss ned till
slippriga trakter, till kärr och moras, från hvilkas
smutsiga djup vi skola få svårt att arbeta oss upp
igen.
Vägen vidgar sig – den blir smalare igen. Den för
oss till en stor slätt, hvarest män äro bröder och
hjertan klappa troget mot hjertan, der strålarne af
Guds underbara kärlek väcka välluktande, obeskrifligt
herrliga blomster till lif; eller vi komma till ett
trångt och osundt fängelse, i hvilket endast sinliga
lustar och andligt mörker hafva sitt tillhåll.
Det är icke så särdeles långt från den ena till den
andra ändan af denna väg, Walter; – men en påkostande
vandring är det i alla fall. Dopet är bakom oss, min
son. Vaggan är liten, men der finnes alltid större
plats i henne än i den största likkista. Presten döper
dig på morgonen, han gifter sig vid middagstiden;
när aftonen kommer jordfäster han dig, och så är allt
undanstökadt. Din vandring har upphört, antingen du
våldsamt kastades ut af vägen eller nådde det vida
fältet vid dess slut.
Många vackra blommor växa på vår stig, men få af oss
märka det, min son. De äro skönheter, som måste sökas
för att finnas. Der äro många vackra löfsalar nästan
dolda af törnebuskarne; det finnes mjuka grässoffor
under kronorna af många bland dessa gamla ekar, der
vänner kunna sitta och känna sig lyckliga. Under
loppet från vaggan till grafven famla vi alltid
förgäfves efter någon hand, som vi se på afstånd,
anstränga vi oss för att blifva bemärkta af och få
medfölja någon långt ut på hafvet flytande seglare,
som hastigt aflägsnar sig för att snart försvinna ur
vår åsyn. Lifvet består i att lefva. Döden är icke att
dö. Lifvet är ej den bländande solen utan de otaliga
stjernorna, som blinka och blixtra – Guds diamanter
äro de. Solen är icke skön för det hon är stor.
Sjustjernorna äro mycket skönare. Lifvet innehåller
våra handlingar – de goda uppsåten – renheten af våra
bevekelsegrunder; döden det minne vi lemna efter oss
åt andra.
Endast det minsta af hvad vi hoppas och önska blir
uppfyldt, Walter. Det är i inbillningen vi njuta af
kärlekens
nöje, det är fantasien vi hafva att tacka för det
vi tycka oss lyckliga nu och då. Huru drömmarne
svika oss! Läpparnes smekord upprepas icke för
beständigt. Det kommer en tid, då hjertat liknar något
helt annat än ett melodiskt strängaspel. Kärlekens
sång förklingar och passionernas stormar ödelägga
själens helgedomar, mörka skuggor drifvas fram
af tjutande vindar, gamla minnen uppdyka – och
känslan af att vara öfvergifna förlamar oss helt och
hållet. Molnet är icke en fast kropp. Den som vill
rida derpå, måste först hafva gjorts odödlig. Vi
skapa vår egen odödlighet, Walter.
Arbete gör lycka! Marmorpalatset är icke alltid
kärlekens lustslott. Det frasande sidentyget
kläder icke alltid den dygdigaste. En späckad
kassakista tyder icke på rikedom mer än en hög
ålder på erfarenhet. Lyckan trifves väl vid den låga
hyddans härd. Den ringe arbetarens hand, fast rik
på valkar, är mjukare än mången sammetslen som nyss
blifvit omsorgsfullt tvättad i rosenvatten. Den
glädje som strålar ur ögonen hos skogskojans ägare,
då han efter väl förrättadt dagsarbete mötes vid
vägkanten af sin älskling, är sannare och mera värd,
än tusenden af de leenden som låta förnimma sig i
de gasupplysta salongerna och de kostbart inredda
förmaken. De stoltaste träden bära icke de sötaste
frukterna. Det är icke så säkert att den högsta
qvisten är ett tillhåll för den fågel, som med
sin sång fördrifver vår sorg. En fattig mans hand,
Walter, är en redlig mans; hans hjerta, min son, är
den säkraste tillflykten under stunder af qval. En
arbetares tunga, sak samma huru olärd och af hvilket
språk, talar i allmänhet sanningens ord, och dess rytm
öfverensstämmer mer med himmelsk musik, än flertalet
af oss ana. Tårar komma från den fattige mannens
hjerta; hans leenden hafva samma ursprung. Sanning
och värme finnas deri.
Målet för vår färd skall snart nog hafva hunnits. En
hastig vändning, en tvär krok – och vi skola vara
framme! Det är nu vår tur att falla ned såsom så
många andra före oss. Han, som predikade vid vår
kristning, skall tala vid vår begrafning. De fåglar,
som nu sväfva öfver våra hufvuden, skola sjunga så
gladt som någonsin och egna samma omsorg åt sina
ungar. Solen skall lysa lika klart, stjernorna
tindra lika lifligt och västanvindarne leka mellan
buskarne. Våra efterlemnade skola dansa på våra
grafvar och blad och blommor hämta lif derur. De som
förr skrattade med oss, skola nu skratta utan oss,
sedan några få tårar först blifvit gjutna. Morgon,
middag och qväll skola efterfölja hvarandra såsom
vanligt. Andra skola kyssa de läppar, dem endast vi
kysst förut; den hand, vi inneslöto i vår, skall nu
omfattas af en annan; de hjertan, som i första rummet
hörde oss till, skola öppnas för andra och de otaliga
lefnadsbestyren skola aflösa hvarandra. Allt skall
gå sin jemna gång, liksom hade vi aldrig funnits
till. De kärleksfulla blickar, som nu besvara våra
egna, skola snart stråla en annans till mötes. De
böcker och öfriga saker, dem vi mest värdera, skola
kastas åt sidan, vårt barndomshopp skall försvinna
likt en skugga, vår kärleks föremål skall blifva
tillfredsstäldt efter det vi gått hem – bekymrens moln
må framkalla en storm, ett oväder, men stormarne skola
lägga sig, och den plats af jorden, som nu känner dig,
Walter, skall känna dig endast genom dina goda och
onda handlingar och det namn du lemnat efter dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
